En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

[Gisburne]

I 1½ år nu har jag funderat på om jag handlade rätt när mitt fullblodssto skadade sig i hagen och blev långtidskonvalescent. Jag valde att fortsätta kämpa när veterinären var redo att ge upp, men jag har ju inte gjort det värsta jobbet, det har ju hästen gjort. Så hur kunde jag bestämma att hon skulle fortsätta ha ont och att hon skulle stå i en 5x5 meter stor hage i nästan 2 månader? Var det rätt av mig? Är det någonsin rätt att göra ett sådant val åt sin häst? Hon blev ju frisk, och är idag fri från besvär av skadan, men hur hade ni gjort? Jag antar att jag behöver en bekräftelse på att jag handlade rätt, som inte valde avlivning när veterinären sa "Jag kan inte göra mer nu"... Men om ni tycker att jag gjorde fel, säg det så jag vet om något liknande händer igen! Vill aldrig orsaka lidande hos mina älsklingar, och det är kanske därför jag fortfarande ältar det som hänt, trots att allt gick bra till slut.

Lite bakgrund:
Veckan innan julafton 2004 hade jag några kvällsinsläpp i stallet, och en kväll kom min häst in på 3 ben med ett djupt men litet sår över det inre kotsenbenet på vänster bak. Mycket blod och ett väldigt svullet ben, men när hon stått i spolspiltan ett tag och tvättats av ordentligt så syntes ingenting förutom svullnaden och ett litet sår, stort som en 10-öring. Rådfrågade flera i stallet med lång erfarenhet av häst, och de tyckte att jag bara skulle tvätta och bandagera utomhus (lerig hage blandat med snö) till en början.

Det gick en tid, och trots upprepade spritomslag så läkte inte såret ihop, (men svullnaden gick ner) och hon var märkbart loj vid ridning. Stallveterinären kollade på henne och sa att det skulle nog bara behövas bli omlindat när jag red, så inte snön skar mot såret. Men ytterligare ett par veckor senare (red inte, tyckte att hon verkade ha för ont) fick hon feber och slutade äta. Fick akuttid på ATG i Täby och på röntgen och u-ljud syntes ett hål rakt in i kotsenbenet och en svullen senskida. Ingen fraktur, och ingen spricka heller, utan kotsenbenet hade typ blivit "pulveriserat" där hålet var. Eftersom hålet gick från huden och hela vägen in så var det såklart en miljon bakterier i skelettvävnaden. Började behandling med penicillin och butta, men det sistnämna vägrade hon äta. (Provade ALLT!) Fick i henne kanske 2-3 påsar av 10. Fick gå i sjukhage en bit ifrån de andra, något som hon mådde märkbart dåligt av psykiskt.

Återbesök på kliniken - ingen förändring, förutom att hon hade tappat enorma mängder vikt och såg väldigt glåmig ut. Åt bra med hösilage och halm, men vissa dagar ratade hon kraftfodret, så jag misstänker att hon hade magsår. Fick återigen penicillin (totalt 28 dagar) och vad-det-nu-heter som är detsamma som butta men lite smakligare. Det åt hon! Började ett träningsprogram med skritt vid hand 5 minuter per dag och sedan stegrande. Trots penicillinet och allt det andra så blev hon bara sämre, såret läkte aldrig ihop utan blödde och vätskade hela tiden, (vissa dagar kunde det komma ut en halv deciliter var!) och jag började på allvar fundera om det inte var dags att ge upp. Kollade upp olika avlivningsmetoder och vad de skulle kosta och så vidare, och framförallt klandrade jag mig själv för att jag inte tog skadan på större allvar från början. (Men veterinären i stallet kollade ju och han hittade ingen anledning till oro...)

Och så plötsligt en dag, efter cirka 2 månader i sjukhage och veckor av oro, gråt och ånger så började hon bli bättre. Vid det sista återbesöket på kliniken hade hon gått upp lite i vikt och såret började stänga sig i kanterna. Veterinären sa att hon kanske kunde hålla för hård träning (fälttävlan, jakt, m.m) i framtiden, men han visste inte säkert. Men allt vände väldigt fort och 4 juni var hon helt igångsatt och var med på ett litet tornerspel.

Nu har det gått ett år sedan hon blev helt friskförklarad, och hon har gått dräktig hos en fodervärd, men har under någon period resorberat eller kastat fostret, så något föl blev det inte. Men skadan är helt utläkt, benet är kallt och svullnaden som förut var ganska stor (fick förklarat att den kotan antagligen alltid kommer vara lite större) är nu minimal. Vet man inte att benet varit skadat så ser man det inte. Så det blev ett lyckligt slut i alla fall, men som jag skrev ovan så kan jag inte släppa att jag kanske utsatte henne för extra lidande för att jag själv inte var stark nog att ge upp...?

 

[mackan]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

I 1½ år nu har jag funderat på om jag handlade rätt när mitt fullblodssto skadade sig i hagen och blev långtidskonvalescent. Jag valde att fortsätta kämpa när veterinären var redo att ge upp, men jag har ju inte gjort det värsta jobbet, det har ju hästen gjort. Så hur kunde jag bestämma att hon skulle fortsätta ha ont och att hon skulle stå i en 5x5 meter stor hage i nästan 2 månader? Var det rätt av mig? Är det någonsin rätt att göra ett sådant val åt sin häst? Hon blev ju frisk, och är idag fri från besvär av skadan, men hur hade ni gjort? Jag antar att jag behöver en bekräftelse på att jag handlade rätt, som inte valde avlivning när veterinären sa "Jag kan inte göra mer nu"... Men om ni tycker att jag gjorde fel, säg det så jag vet om något liknande händer igen! Vill aldrig orsaka lidande hos mina älsklingar, och det är kanske därför jag fortfarande ältar det som hänt, trots att allt gick bra till slut.

Jadu, det där är ju aldrig något som du kan få ett definitivt "sant" svar på eller ej, jag tror du måste lita till dig själv och faktumet att hästen kom igenom det och nu är friskförklarad. DET är väl det bästa tecknet du har på att det var rätt. Om hästen INTE hade blivit bra, då hade du kanske haft mer anledning att älta det. Men det är väl klart att hästen som nu är frisk, om den hade valt, säkert ville leva, nu när utgången var positiv.

Jag tycker lång konvalecens och omständigheterna för konvalecensen, samt hur hästen som individ är, måste avgöra. Min förra häst bröt bakbenet rakt av då han halkade i en vinter kall stallgång för många år sedan. Prognosen på honom var att om han hängde ett halvår i vagga, så skulle benet läka ihop så pass att han sedan kunde gå i hage och fungera som häst, men aldrig ridas.
Jag valde att inte gå på den vägen, då han var en mycket livlig och nervig individ, som knappt kunde stå på stall ett dygn, normal boxvila för en hälta eller annat smått. Han hade blivit mycket nedbruten för att inte säga tokig av den föreslagna behandlingen.

det var inte ett svårt beslut för mig, baserat på hur han var och vad han tålde och inte tålde.
Hade jag haft en annan individ av annorlunda typ, och han hade haft chans att kunna fungera normalt igen, hade jag givetvis resonerat annorlunda.

summa summarum: gläds åt att du gjorde rätt val i det att din häst idag är pigg och frisk igen, och glöm det som varit. Hästen tänker absolut inte på den ev.svåra tiden den gick igenom för 1,5 år sedan - så fungerar de inte - de lever i nuet, och i nuet är din häst glad och frisk!

 

[Centaur]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Jag är sån som inte ger upp, där det finns liv finns det hopp. lappade i hop min då över 20 år gammla häst med i almänhet ganska utslitna ben, han fick stå i sjukhage i flera mnd och gå promenader, men han led absolut inte av det, var glad och pigg hela tiden. Nu är han 25 och lever livets glada dagar, mer harmonisk häst får man leta efter!

 

[Alexandra_W]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Jag har två hästar där jag vägrat ge upp.

Dels min valack, född 1995. Dömdes ut i maj 2004, framtida ridbarhet: ingen. T-märktes. Idag har han överträffat samtliga odds och rids, om än att han är förtidspensionär med klart begränsad användbarhet. Men han rids ca 3 ggr per vecka, hoppar till och med nu för tiden (något han inte gjorde innan utdömningen) och njuter i fulla drag av livet. Har sina bra perioder och sina dåliga perioder. Men jag vet att jag har honom på lånad tid. Han kollas varje halvår för säkerhets skull, och varje kontroll har han fått idel positiva omdömen av veterinärerna, och rek har blivit att 'fortsätt rid som du gör, det fungerar uppenbarligen utmärkt!'

Den andra är min treåring. Drogs med återkommande ledinflammationer ta mig fan överallt nästan ett helt år. Blev utdömd två ggr, jag ville inte ge upp utan diagnos. Vi undersökte, röntgade, behandlade, equiatrikern behandlade men det var som förgjort, det blev inte bra mer än en kort period, och för varje 'återfall' blav hon sämre. Hon slutade svara på behandling tillslut, och som en sista åtgärd tog jag, med veterinärens helhjärtade stöd, en second opinion av en annan equiatriker. Som hittade snedhet, hon lägesrättades och var på ÅB haltfri, men med koordinationsproblem och en ganska rejäl rörelsestörning på böjt spår. Equiatrikern tyckte att det sitter i musklerna och huvudet, hon behöver lära sig använda sin kropp på nytt, sätt igång henne. Så gjorde jag, henns träning togs upp och hon reds in. På ÅB 6 månader efter lägesrättningen var hon fortfarande ohalt på böjprov, inga av de gamla problemen hade återkommit. Däremot hade en lös benbit vi vetat i ett år att hon har börjat störa, så den opererades bort för snart två veckor sen. Men prognosen för att hon ska bli fullt frisk och återfå full ridbarhet är GOD. Något ingen kunnat drömma om för ett år sedan, eller ens ett halvår sedan.

Så ibland är det verkligen det bästa att gå på magkänslan. Sen ang 'ställa 2 månader på boxvila' så beror det till syvene och sist på INDIVIDEN anser jag. Valacken klarar det fint, unghästen skulle bli ett sönderstressat, aggresivt VRAK av det. Så t ex en hovbensfraktur skulle ge helt olika beslut från min sida vad gäller dem.

Jag hade ett kblsto med fång, som veterinären hade gott hopp om FULLT återfrisknande och full användbarhet för. Hon hade hagvilat fyra månader, och vet ville ge henne ett halvår till. Men mkt god prognos. Jag tog bort henne, av den enkla anledningen att hon mådde PEST rent psykiskt av att 'bara gå och skrota i hagen', och blev deprimerad och aggresiv. Så där var det ur hästens synvinkel det rätta att gå emot veterinärens rekommendation och en god prognos.

Så, allt är ndividuellt, och hästar är dessutom inte alls långsinta så släpp det som varit och GLÄD dig åt din friska, fina häst. Min unghäst har ju åkte mer gånger till klinik än de flesta vuxna ridhästar, och hon har utsatts för mer behandlingar, 'obehag' och tråkighet än 99% av alla treåringar. Hon går glatt på släpet, tycker det är kul att åka till klinik, gnäggar åt 'sin' veterinär och anser fortfarande att jag är en superbra matte. Så det som varit bekymrar henne inte alls, mer än att hon ser ut som en spottkobra av uttråkning när hon ska springa på löpargången, hon anser att hon sprungit på den så det räcker för en livstid

 

[Saigon]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Du har fått så kloka och bra svar redan. Och jag kan inte annat än att hålla med i deras resonemang. Man får göra en avvägning vid varje incident.

Nu med facit i hand tycker jag däremot inte alls att du ska tänka i negativa banor mer. Du har idag en frisk och glad häst! Och ska man vara lite makabert filosofisk så kan man ju fråga sig om man själv skulle vilja få sluta sina dagar under en sjukperiod då man mår psykiskt dåligt men där man överlevde och blev frisk? Nu när man vet att utgången blev lycklig känns det för mig mkt mera "tragiskt" om du skulle ha bestämt att hennes liv skulle avslutas när det inte rörde sig om mer lidande än det du beskrev. Och om man återigen ska var lite bisarr så tror jag att hästen skulle vara mkt tacksam över ditt val om du kunde fråga henne!

Ska man filosofera kring dilemmat så kan man lika bra vända på det hela också och fundera kring faktumet att vi bestämmer när hästen i våra ögon har fått lida tillräckligt och vi vill bespara dem från mer lidande genom att avliva dem. Hade man kunnat fråga individen så finns det kanske ganska mga som inte hade velat dö redan utan velat fortsätta kämpa. Men eftersom att vi nu inte kan fråga dem så får vi istället leka gud och göra valen åt dem. Rätt eller fel, bra eller dåligt, det går att vända och vrida på det hur mkt som helst. Och svaret varierar från fall till fall. I de fallen när utgången ändå blir tragisk så kan man alltid fråga sig om man inte skulle ha avbrytit tidigare. Kanske, kanske inte eller så skulle man ha kämpat ända fram till the bitter end. Kanske ger det mer frid åt hästen att känna att man verkligen försökte att kämpa istället för att ge upp redan från början och bespara alla lidande (men kanske framförallt sitt eget). Eller så känner de inget alls och allt lidande som går att spara är det "rätta". Det finns inga svar...

Var glad över ditt val och tacksam över att det slutade lyckligt. Det finns inget mer att fundera på i detta fallet. Att stå i sjukhage under begränsad period, tappa lite vikt samt ha ett sår som var svårläkt är ett mkt begränsat lidande. Och rent objektivt sätt egentligen lite för lite lidande för att behöva dö för? Eller? Betalningen blev en häst som kan fortsätta njuta av livet! Jag tror hon är glad och tacksam över ditt val!

 

[Jane_Done]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Klart du gjorde rätt! Det sista vi däggdjur vill göra är att förlora livet. Sen vet vi aldrig exakt hur en konvalescens blir.

Och vad finns det att ångra? Hästen är ju frisk det visar ju att det var rätt val!

 

[Quinn]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Det är klart du gjorde rätt! Det visar ju resultatet. Till viss del måste även djur"lida" lite om de kan bli friska sedan dvs om prognosen är god.

 

[Marie Johansson]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Om du visste vad jag kämpar med samma fråga, varje dag.

Jag avlivade min kämpe den 8 april och det går inte en dag utan att jag funderar på om det var rätt eller fel, trots att jag innerst inne känner att det var rätt.

Jag tror att oavsett om man väljer (känns inte som ett bra ord för ibland känns det inte som att man har något val) att avliva eller inte och i så fall vad resultatet blir (bra eller dåligt, frisk eller sjuk, kort eller lång konvalecens) funderar man efteråt om det var rätt.
Det har nog att göra med att vi inte vill kunna ta så stora val som avlivning, samtidigt känns det bra att kunna ha den möjligheten när det gäller djur.
Den ”förmånen” finns ju inte när det gäller människor. Jag har för inte så länge sen följt min mormor på hennes sista månader och dom var inte speciellt fina.

Att jag valde att avliva min prins berodde på en kombination av ålder och sjukdomsförlopp med väldigt dåliga odds och att jag visste att han inte kommer att få ett värdigt hästliv något mer.

Din pålle har det bra nu och är frisk och hade jag vetat att min skulle kunna leva ett bra liv så hade jag inte avlivat. Jag hoppas att du innerst inne kan känna att det var rätt beslut som du tog, det tär så mycket på en att fundera och grubbla.

Men som sagt, det går inte en dag utan att jag undrar………..

Marie

 

[Gisburne]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Tack alla som har svarat!

Jag försöker fokusera på att hon klarade sig och att det därmed var rätt beslut att fortsätta kämpa, och jag gläds verkligen åt att min tjej är tillbaka i träning! Men jag kommer aldrig att glömma känslan av att ha varit så oförsvarligt blåst, som när jag såg röntgenplåtarna och såg hålet som fanns i kotsenbenet. Jag trodde ju som alla andra, att det bara var ett litet sår... Kommer nog alltid känna skuld för att jag lät henne gå med det från jul till mitten på januari, tills hon fick hög feber och magsår på grund av matvägran. (Antagligen på grund av smärtan.) Önskar att det kunde få bli ogjort, så jag slipper känna att hon fick lida på grund av mina beslut.

Men, hon är ju ohalt nu, och benet är kallt och minimalt svullet, och jag hoppas verkligen att hon inte har ont av det. Red för första gången på ett år idag, och hon var lite trög i skritten - givetvis kom minnena tillbaka från vintern 2005, när hon knappt ville gå framåt på grund av en skelettskada som jag inte visste om, eftersom jag bara såg ett litet sår - men när jag prövade att öka till trav några sekunder så tuffade hon på som vanligt, precis som hon gjorde före skadan. *phew!* Benet såg bra ut efteråt också, men jag kunde inte låta bli att ställa henne i spolspiltan för kylning med kallt vatten ett tag... Kommer antagligen vara såhär nojjig tills hon är tillbaka i topptrim och har gått flera tornerspel och hubertusjakter utan problem! Innan dess törs jag inte lita till 100% på att hon kommer att hålla, för oavsett hur hon ser ut idag så kan varken jag eller hennes veterinär svara på om hon någonsin kommer kunna ridas hårt igen, eftersom kotsenbenen är så pass känsliga för skador. Men jag håller en tumme för att det går, samtidigt som jag förbereder mig mentalt på att hon kanske kommer få bli mamma på heltid i framtiden...

 

[ConfettiCavat]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Jag tog beslutet att avliva mitt 26 åriga halvblods sto för 6 år sedan. Hon hade ålderskolik och kunde inte stå upp när jag kom till stallet.
Vet. sa åt mej att vi kunde ge henne B-vitamin men jag avböjde. Han trodde det bara skulle hålla i en vecka åt gången.

Jag undrar fortfarande om jag tog rätt beslut. Tänk om det hade funkat med B-vitaminer? Innerst inne vet jag att jag tog rätt beslut. Vitaminerna hade inte ggjort henne yngre.

 

[AnnikaH]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Vad fick du för diagnos på din valack eftersom han dömdes ut?

Jag har också min på "lånad tid" pga strålbensförändringar. Han kommer aldrig att bli frisk. Han har bättre och sämre perioder och när de sämre perioderna blir för många då måste jag ge upp.

Bortsett från det är han en kärnfrisk 21 åring som alltid får mycket beröm hos veterinär etc. Senast jag var i väg med honom trodde de att det stod fel i pappren, han ser ut att vara född 1995 istället för 1985!

 

[Zadir]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Känns juh helt klart som att du gjort rätt med tanke på att din häst idag är frisk och glad.
Däremot vill jag veta lite mer om vad en konvalescent häst innebär?
Stod på Whiteboard tavlan i stallet igår: "OBS! Det kommer en konvalescent varmblodsvallack till betet: DS!"

Kändes på något vis som att det skulle kunna vara en mördarhäst när dom skriver ut det så , därför undrar jag.

 

[suisyola]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

det beor ju på hur hästen klara av att vara konvalecent,min hade aldrig klarat av det,därför ska han tas bort nu på torsdag..

 

[Gisburne]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

En konvalescent är en häst som skadat sig eller varit sjuk, och som är under behandling och förhopningsvis är på bättringsvägen. Kan innebära vadsomhelst, men jag kan inte komma på varför ni andra i stallet ska vara på alerten för det...?

 

[Gisburne]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Nä, vad tråkigt! Men om du är övertygad om att han inte klarar det så gör du ju det som är bäst! Styrkekram!!!

 

[Zadir]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

En konvalescent är en häst som skadat sig eller varit sjuk, och som är under behandling och förhopningsvis är på bättringsvägen. Kan innebära vadsomhelst, men jag kan inte komma på varför ni andra i stallet ska vara på alerten för det...?

Oki, ja inte vet jag heller, men det stod ett stort OBS på tavlan. Kanske för att vi ska veta om ifall hästen ser sjuk ut eller så. Ingen aning. :smirk:

 

[Gisburne]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

De kanske bara ville att ni skulle veta att den varit sjuk/skadad, så ni inte ringer ägaren i panik för att den ser dålig ut...?

 

[Alexandra_W]

Sv: En tråd om konvalescens och samvete *långt!*

Vad fick du för diagnos på din valack eftersom han dömdes ut?

Jag har också min på "lånad tid" pga strålbensförändringar. Han kommer aldrig att bli frisk. Han har bättre och sämre perioder och när de sämre perioderna blir för många då måste jag ge upp.

Bortsett från det är han en kärnfrisk 21 åring som alltid får mycket beröm hos veterinär etc. Senast jag var i väg med honom trodde de att det stod fel i pappren, han ser ut att vara född 1995 istället för 1985!

Han är utdömd för 'kronisk hälta hasleden VB', den kroniska hältan orsakas ju av den skelettdefekt som han har i hasleden där.

Min herre tyckte ju att det var en bra ide att stilla och tyst skaffa sig lite spatt härförleden, passerade dock helt obemärkt, det var vet som påpekade att han har små 'spattknölar' när vi var på rutinkollen för en månad sen. Men det påverkar ju honom inte, och påverkar inte användbarheten åt något håll, men är ju en till sak som kan fälla avgörandet sen när det är dags. Men jag gör som du, tar en dag i taget, och när de dåliga perioderna blir för dåliga eller kommer för tätt, då vet man att det är dags att släppa taget. Min har ju också sina bättre och sina sämre perioder, och det tyckte ju vet att det kommer han alltid ha, man får hålla koll på dem bara.