Vad tråkigtDet var negativt.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Vad tråkigtDet var negativt.
Det var negativt.
Du behöver inte vara det minsta sansad. Jag brukar berätta om barnlösheten då det är som mest obekvämt för alla andra, om de håller på och tjatar om barn hela tiden.Så tråkigt med negativa resultat här
Just nu känns det som om alla runt omkring är gravida, dyker upp magbilder i alla sociala medier hela tiden.
Var dessutom på tjejmiddag med gamla vänner förra helgen och en av dem kläcker ur sig att hon ska göra abort för att hon ”glömt skydda sig nu igen”. Hon har fyra barn redan.
En annan sa att hon ångrar sitt barn och ska göra slut med sambon för hon tycker illa om hans. De vet inget om vår situation men jag beställde en taxi, åkte hem och grät en skvätt.
Har varit ganska sansad kring barnlösheten tidigare men det börjar tära mer nu. Förmodligen för att jag är ganska nere efter familjemedlemmens dödsfall i december också. Igår kom besked att utredningen lades ner. Hade varit skönt att ha någon att skylla olyckan på även om jag vet att det är fel
Med tanke på hur upp och ner jag är känslomässigt känns det skönt att vi har skjutit på ivf-starten lite.
Du behöver inte vara det minsta sansad. Jag brukar berätta om barnlösheten då det är som mest obekvämt för alla andra, om de håller på och tjatar om barn hela tiden.
Ibland är jag sansad och obrydd, ibland är jag arg eller förkrossad, ibland är jag ledsen och ibland är jag helt nöjd. Och jag känner att det är helt okej att låta sig känna så.
En på mitt jobb sa till mig "Åh, blir du aldrig bebissjuk då alla i ditt team blir gravida hela tiden?" jag svarade som det är och stormade ut dramatiskt
Tyvärr finns de alltid de som aldrig kommer att lyckas.Skickar kärlek till er alla i tråden
Jag önskar sååååå mycket att ni alla får vad ni längtar efter
Kramar Miks
Jag vet... Så himla plågsamtTyvärr finns de alltid de som aldrig kommer att lyckas.
Om man får svar. Det är ändå ganska vanligt att man är helt oförklarligt barnlösSmyger in lite i tråden här efter att ha läst här ett tag
Efter att ha försökt utan resultat i två år så tog jag och min man tag i det och skickade in egenremiss RMC. Tycker det är jättejobbigt att söka hjälp då jag är rädd att få ett svar, allt hopp kan ju släckas iom man får svar Fick kallelse till provtagningar redan efter en vecka, och nu är det ca 2-3 månaders väntan innan man får träffa läkare och gå igenom provsvaren.
Hur förbereder man sig mentalt inför detta? Har redan ställt in mig på att vi inte kan få egna barn, för att inte bli besviken. Men det där hoppet finns ju alltid där Det jobbigaste är ju dock att inte veta, oavsett vilket svar man får sen så har man ju då något att förhålla sig till iaf
Vet inte vilket som är värstOm man får svar. Det är ändå ganska vanligt att man är helt oförklarligt barnlös
Jag hade alla gånger valt tydlig diagnos. Hur ska man annars veta om det är lönt att sätta hundratusentals kronor på IVF eller inte.Vet inte vilket som är värst
Smyger in lite i tråden här efter att ha läst här ett tag
Efter att ha försökt utan resultat i två år så tog jag och min man tag i det och skickade in egenremiss RMC. Tycker det är jättejobbigt att söka hjälp då jag är rädd att få ett svar, allt hopp kan ju släckas iom man får svar Fick kallelse till provtagningar redan efter en vecka, och nu är det ca 2-3 månaders väntan innan man får träffa läkare och gå igenom provsvaren.
Hur förbereder man sig mentalt inför detta? Har redan ställt in mig på att vi inte kan få egna barn, för att inte bli besviken. Men det där hoppet finns ju alltid där Det jobbigaste är ju dock att inte veta, oavsett vilket svar man får sen så har man ju då något att förhålla sig till iaf
Jag har alltid tänkt att det är det värsta. Den där ovissheten och att inte veta. Du har verkligen min sympati.Jag visste ju hela tiden varför jag aldrig skulle få barn på naturlig väg eftersom jag saknade ägglossning.Om man får svar. Det är ändå ganska vanligt att man är helt oförklarligt barnlös
Ja. Det suger. Jag tänkte ju att jaaa det var immunförsvaret eller proppar som spökade nu då jag blev gravid under kortison- och aspirinbehandling. Men sen blev det ju ändå skit innan vecka 7.Jag har alltid tänkt att det är det värsta. Den där ovissheten och att inte veta. Du har verkligen min sympati.Jag visste ju hela tiden varför jag aldrig skulle få barn på naturlig väg eftersom jag saknade ägglossning.
Smyger in lite i tråden här efter att ha läst här ett tag
Efter att ha försökt utan resultat i två år så tog jag och min man tag i det och skickade in egenremiss RMC. Tycker det är jättejobbigt att söka hjälp då jag är rädd att få ett svar, allt hopp kan ju släckas iom man får svar Fick kallelse till provtagningar redan efter en vecka, och nu är det ca 2-3 månaders väntan innan man får träffa läkare och gå igenom provsvaren.
Hur förbereder man sig mentalt inför detta? Har redan ställt in mig på att vi inte kan få egna barn, för att inte bli besviken. Men det där hoppet finns ju alltid där Det jobbigaste är ju dock att inte veta, oavsett vilket svar man får sen så har man ju då något att förhålla sig till iaf
Känner igen alltJag tycker inte heller det går att förbereda sig helt. Jag har ställt in mig på att inte bli besviken, men ändå finns det ett litet hopp i bakhuvudet varje månad. Själv kan jag tycka det är helt okej att vara barnlös emellanåt, vi har det bra som vi har det. Men sen finns det stunder när allt bara suger och man inte vill nåt hellre än att få en liten till familjen. Känner mig så hemsk och elak som gör min man besviken varje gång mensen kommer, även om jag vet att han inte tänker så.
Jag håller tummarna stenhårt för er i alla fall!