Funderar fortfarande över förra veckans galoppass. Kan ju inte göra så mycket annat när jag har husarrest.
Jag upplevde att jag tappade kontrollen över Ariel (hon blir verkligen superglad över att få galoppera fort), men samtidigt kunde jag göra halvhalter enbart med sitsen. Så den känslan stämmer ju inte. Utan jag tror att det kan vara att det tar längre tid (vilket det ju måste göra) att komma ned i gångart som gör att jag blir lite nojjig. Alltså att det kanske tar tio meter (öh, har inte mätt upp någon sträcka, utan tar bara som exempel nu) från full galopp till halt, medan det normalt tar tre meter.
Förstår någon hur jag menar? Hur kommer jag ifrån känslan av noll kontroll i galoppen, när jag egentligen bara har en pigg och glad häst som är extremt lyhörd för mina sitsförändringar?
Och en följdfråga. Hur vågar jag galoppera i nedförsbacke? Detta är alltså på hästen som hade dålig balans som unghäst så vi voltade i en nedförsbacke i skritt när hon hädde ned huvudet och tappade balansen.
Jag upplevde att jag tappade kontrollen över Ariel (hon blir verkligen superglad över att få galoppera fort), men samtidigt kunde jag göra halvhalter enbart med sitsen. Så den känslan stämmer ju inte. Utan jag tror att det kan vara att det tar längre tid (vilket det ju måste göra) att komma ned i gångart som gör att jag blir lite nojjig. Alltså att det kanske tar tio meter (öh, har inte mätt upp någon sträcka, utan tar bara som exempel nu) från full galopp till halt, medan det normalt tar tre meter.
Förstår någon hur jag menar? Hur kommer jag ifrån känslan av noll kontroll i galoppen, när jag egentligen bara har en pigg och glad häst som är extremt lyhörd för mina sitsförändringar?
Och en följdfråga. Hur vågar jag galoppera i nedförsbacke? Detta är alltså på hästen som hade dålig balans som unghäst så vi voltade i en nedförsbacke i skritt när hon hädde ned huvudet och tappade balansen.