En riktig vän

[Red_Chili]

Jag försöker i möjligaste mån att inte kategorisera de jag känner (det blir kategorierna kollegor, släktingar, internetvänner, vänner...). Olika personer har jag till olika saker. Vissa vänner snackar jag bara hund med, och de vännerna uppskattar jag verkligen. Andra snackar jag nästan aldrig hund med, och de vännerna uppskattar jag lika mycket.

Sedan har jag en vän som snabbt blivit något väldigt extra. Trots att vi inte känt varandra ens ett år så känns det som om han alltid varit en del av mitt liv. Vi älskar varandras umgänge, vill göra samma saker, kommunicerar så lätt att... ja jag kan inte ens göra några liknelser eller jämförelser, för det är helt otroligt allting. Att prata med honom om exakt vad som helst är lika lätt som att tänka för mig själv och om jag hade trott på det där med tidigare liv osv så hade jag varit övertygad om att vi varit syskon i något sådant. Vi känner så otroligt lätt av varandras sinnesstämningar, kan peppa och stötta hur bra som helst, glädjas åt varandras positiva saker och ja... allt bara flyter på.

Att jag har en så fantastisk relation med Vännen gör dock inte att jag på något sätt tycker mindre om mina andra vänner än tidigare. Det är bara olika typer av relation, men jag behöver allihop. Omväxling är kul och trevliga människor är också kul.

 

[Milosari]

En riktig vän älskar mig för den jag är, utan önskemål om att jag ska förändra mig. En riktig vän är uppriktigt glad för min skull, och blir inte avundsjuk. En riktig vän ställer upp när det är kris, och förväntar sig inget tillbaka.

 

[tuaphua]

Oj, vad svårt att sätta ord på.
Mina vänner är rätt olika och slår an på olika delar i min personlighet sas.
Gemensamt är väl att vi tycker om varann, antar att den andra menar väl och bryr oss om den andres liv och känslor.

Jag har turen att ha jättefina vänner som jag vet alltid finns där oavsett hur länge det går mellan att vi hinner ses. Och jag är alltid där för dem. De känns som familj flera av dem som jag känt länge.

Jag blir inte vän med någon som är egoistisk, falsk, elak etc. Men sen blir jag heller inte vän med supersnälla personer som jag bara inte klickar med sas. Man måste ju mötas på något större plan upplever jag.
Sen finns det ju bekanta som man verkligen klickar med ömsesidigt men liksom aldrig hunnit ta det vidare till riktig vänskap. Såna man älskar att träffa. Men inte hunnit lära känna på djupet.

 

[Petruska]

Jag tycker att det känns lite feltänkt att beskriva en pesons egenskaper och säga att sådan är en vän.

Hellre vill jag fundera på relationen, den vänskap personer skapar tillsammans.

 

[em-pirre]

Jag tycker att det känns lite feltänkt att beskriva en pesons egenskaper och säga att sådan är en vän.

Hellre vill jag fundera på relationen, den vänskap personer skapar tillsammans.

Exakt! Jag tänker att genast man sätter upp lista med egenskaper så blir det ju lite av ett krav. Lite "om du inte är såhär så är du inte en riktig vän" vilket känns väldigt juvenilt.

(herregud jag kan inte uttrycka mig alls den här tiden på dygnet)

 

[Raderad medlem 68338]

En riktig vän kan man prata om allt med, man kan ringa närsomhelst, man behöver aldrig förställa sig, låtsas vara någon annan eller ens anpassa sig. Man bara är. Jag har ett par sådana vänner, ofta stäcker sig vår relation lång tid tillbaka. MEN det händer att man träffar en ny person och känner så, rent instinktivt. Det är inte vanligt, men har hänt mig ett par gånger i livet. Magkänslan visar vägen.
Precis som @tanten skriver så är det inte alltid man umgås med goda vänner frekvent, ändå kan man vara väldigt nära. Jag har två, tre stycken sådana vänner, som ofta reser, arbetar periodvis utomlands och som man sällan vet om de är i närheten, men jag skulle kunna ringa dessa närsomhelst och vet att de skulle ställa upp i alla väder, typ ta ett flyg hem från Shanghai om situationen var så.
Sen har jag några nära vänner som jag umgås praktiskt taget dagligen med, vi bor nära varandra, vi har liknande vanor osv. Vi kan lika gärna äta middag tillsammans än var för sig osv. Den vänskapen blir mer intensiv, men kan vara lika djup som med någon man träffar mer sällan.

Bekanta har jag många, sådana man kan bjuda på middag, träffa på en AW efter jobbet, gå ut på krogen med, träffas lite spontant över en kaffe. Dessa kan jag prata om högt och lågt med, men kanske inte riktigt lika djupt och "naket" med helt enkelt. Dessa är ofta ganska uppbokade och man måste planera lite i förväg, det blir sällan lika spontant och opretentiöst som med nära vänner.

 

[pepp]

Jag har två riktiga vänner (båda är förevigade på min kropp )

En har jag haft i 10 år, den andra snart 1 år.
Jag kan berätta allt åt dom. Många har tidigare sammanfattat det bra.

Sen har jag mycket bekanta (brukar kalla dom ytliga vänner) som jag mest festar med, vi hänger i princip aldrig på neutral mark.

Är dock rätt öppen av mig och kan prata om saker med vänner/ytliga vänner.

 

[Modest]

Jag har nog ingen sådan lista, eller vet vilka egenskaper som gör att människor blir mina vänner. Vissa bara blir det. Min vänskapskrets är och har alltid varit ganska spretig, med människor som inte har så mycket gemensamt.

 

[TheRedLightning]

En vän kanske jag känner. En bekant vet jag vem det är typ.

En bekant är nån jag bara hälsar på på stan, vet vem personen är.
Eventuellt festat ihop några gånger.

Vart räknas kollegor? Oftast känner man dom, men kanske inte pratar så mycket utanför jobbet.

 

[TinyWiny]

Vart räknas kollegor? Oftast känner man dom, men kanske inte pratar så mycket utanför jobbet.

En kollega kan såklart vara en vän men också just en kollega. En människa man tussas ihop med genom jobbet precis som de i samma klass i skolan inte behöver vara ens vänner utan just bara att man går i samma klass.

 

[Lillgrådis]

Det beror ju alldeles på vad det är för personer, kollegor är ju långt ifrån en homogen grupp. Någon enstaka kollega är bara någon jag uthärdar för att jag är tvungen till det och medvetet har så lite som möjligt att göra med.

De flesta är bekanta som jag iofs uppskattar som både trevliga och duktiga, pratar om saker utanför jobbet och skojar men inget djupare. Två eller tre är mer vänner som jag ibland umgås med hemma och pratar om stort och smått med.

Jag ser väl kollegor på samma sätt som t ex personer i en förening eller personer man tränar med - olika personligheter som bara råkar vara på samma plats. För det mesta trevliga, det finns gemensamma problem och glädjeämnen som dyker upp i jobbet och som man kan dela med dem, och fullt tänkbara som vänmaterial också annars.

 

[pepp]

Vart räknas kollegor? Oftast känner man dom, men kanske inte pratar så mycket utanför jobbet.

En del av mina (inte kollegor längre) kollegor har blivit mina vänner, en del hälsar jag och småpratar jag bara med på stan.

De som blivit mina vänner pratar jag med varje vecka och har hängt med en av dom två gånger denna vecka

 

[tanten]

Det beror ju alldeles på vad det är för personer, kollegor är ju långt ifrån en homogen grupp. Någon enstaka kollega är bara någon jag uthärdar för att jag är tvungen till det och medvetet har så lite som möjligt att göra med.

De flesta är bekanta som jag iofs uppskattar som både trevliga och duktiga, pratar om saker utanför jobbet och skojar men inget djupare. Två eller tre är mer vänner som jag ibland umgås med hemma och pratar om stort och smått med.

Jag ser väl kollegor på samma sätt som t ex personer i en förening eller personer man tränar med - olika personligheter som bara råkar vara på samma plats. För det mesta trevliga, det finns gemensamma problem och glädjeämnen som dyker upp i jobbet och som man kan dela med dem, och fullt tänkbara som vänmaterial också annars.

Kollegor är ju helt enkelt människor som är på samma plats.
Jag kopplar inte ihop kollegor med vänskap på det viset.

Jag har ju - som de flesta - mängder av människor som jag hejar på om jag stöter på dem på gatan eller i affären. Man stannar inte och pratar, men säger hej.

Kollegor generellt stannar jag inte heller och pratar med utanför jobbet. Annat än om jag verkligen gillar personen och det är ömsesidigt.

Tänker jag efter så har jag inte fått någon endaste vän genom jobbet. Bara bekanta. Trots att jag haft en oändlig mängd olika arbetsplatser genom livet.

De flesta jag mött har nog känt likadant. När man avslutar jobbet så slutar relationen. Man ses inte mer.

 

[Iamia]

Jag har nog egentligen bara en person (förutom maken) som jag skulle kalla vän just nu. Det är för övrigt en före detta kollega. (Har aldrig funderat över vad hon skulle kalla mig - hon har ju en bunt med andra vänner som hon är närmare vän med än mig. Men det spelar ju ingen som helst roll för mig om hon inte kallar mig BFF...) Iallafall. Vi träffas väldigt sällan (1-2 gånger/år kanske), men varje gång vi ses är det lika trevligt. Kan prata om allt, har massor att babbla om även om vi inte träffas så ofta, har samma (dåliga?) humor osv. Känner att jag skulle kunna höra av mig till henne om jag får problem med något och sådär. Jag är annars högst osocial och får panik av personer som ”måste” hålla kontakten, träffas ofta osv, så för mig är det viktigt att det känns bra och naturligt att träffas även om det blir lite mer sporadiskt. Det händer inte så ofta att man träffar sådana personer, så därför har jag inte direkt många vänner...

Vänner har jag annars oftast fått genom jobb, skola och hästarna. Vi har hållit ihop medan vi haft något gemensamt typ skola, jobb, hästar. Sedan rinner det alltid ut i sanden. Vissa vänner har stannat kvar en period efteråt, men det slutar alltid med att det liksom blir stelt och tyst när man träffas eftersom man egentligen inte har så mycket gemensamt längre. Nä. Inget för mig...

Någon gång då och då känner jag mig lite ensam och patetisk, men nästan alltid känns det skönt att inte ha massor av relationer att ”ta hand om”...

Vad det gäller vän vs bekant: Alla har väl olika ”trösklar” tror jag. En del är mer öppna och träffar en person två gånger och sedan är de vänner. Vissa andra (jag t ex ) tar mycket längre tid på mig innan jag skulle kalla någon vän. Helt naturligt, tror jag.

 

[Modest]

Någon gång då och då känner jag mig lite ensam och patetisk, men nästan alltid känns det skönt att inte ha massor av relationer att ”ta hand om”...

Vänner som jag har känt så med, att jag "måste" träffa dem för att underhålla vänskapen, har jag slutat träffa/höra av mig till. Det är ju nästan tvärtemot vad en vänskap ska vara tänker jag, det är inget jobb.

 

[Iamia]

Vänner som jag har känt så med, att jag "måste" träffa dem för att underhålla vänskapen, har jag slutat träffa/höra av mig till. Det är ju nästan tvärtemot vad en vänskap ska vara tänker jag, det är inget jobb.

Jo, jag med. Men det blir så med nästan alla. Som sagt. Jag har en (1) vän som fortfarande finns kvar. Är nog mest jag som är lite knasig dock...

 

[Pancakes]

Jag har funderat på det här sen jag läste rubriken igår. ”Riktig vän” som begrepp verkar inte funka i min hjärna, jag tror inte jag tänker på folk så. Med såna etiketter. Det är vad det är oavsett om jag vill kalla det vän, bekant, kompis, kollega eller något annat.

 

[lilstar]

En vän är en person som jag vill umgås med och som vill umgås med mig. Hur det umgänget sker eller om det nästan inte alls sker beror på vår specifika relation. Alla mina vänner är viktiga för mig på olika sätt och jag har ingen som jag "kan prata om allt med" utan vem jag går till beror på vad jag behöver och vice versa.

 

[Hyacinth]

Ingen aning. Jag har två barndomsvänner jag gissar kommer finnas i mitt liv för alltid, men olika mycket i olika perioder. Sen finns vänner som kommer och går, en del träffar jag ofta andra sällan. Ibland glider man isär, som vilka relationer som helst.

 

[TheRedLightning]

Idag spenderade jag tid med en av de få vännerna jag har. Vi var och badade, solade, åt glass, sen hem å hämtade pizza. Träffades vid 13:45, åkte hem strax efter 23.
Är så glad vi fann varandra på jobbet, har alltid kul ihop.

Kanske det är en riktig vän för mig.