- Svar: 6
- Visningar: 1 570
Ska jag vara ärlig så har 2023 varit ett riktigt skitår. Första kvartalet var ju åt pipsvängen redan från början med en fin vän som avled, hästen jag ska ta hand om ska flytta, hunden på jobbet försvann (husse gick i pension).
Jag har inte svårt att prata och kan vara en kacklande höna vilket innebär att de på mitt jobb (okej, frivillig sysselsättning men det har betydligt fler bokstäver i sig att jag hellre skriver och säger jobb) oftast sätter mig bland de som är nya eller är lite tillbakadragna då jag alltid inkluderar alla. Kan bli ett jobbigt ansvar ibland så ibland brukar jag sätta mig i ett helt annat rum för att bara få vara ifred, men med det jobbet vi gör nu är svårare att flytta. Ibland är det alltså negativt att vara en som pratar med alla, inkluderar alla osv. Finns dock en jag sagt att de sätter inte mig och hen i samma rum för jag tänker inte stå för konsekvenserna. När man anser att "lilla hjärtat" inte borde blivit placerad i familjehem utan borde fått bo kvar hos sina biologiska föräldrar så har det gått alldeles för långt. Jag sitter mer eller mindre och skakar av ilska för att sedan explodera rätt ut. Men där och då kunde jag inte alls hålla tyst. Bättre att vara i olika rum för snart slänger jag en stol på hen.
Hästen jag tar hand om ska som sagt flytta mot Göteborgshållet och hon har funnits i mitt liv i snart fyra år och har varit min räddande ängel. Hon har räddat mig så otroligt många gånger bokstavligt talat och när jag känt mina självdestruktiva tankar kommit så har jag åkt ut till henne och bara gosat med henne i hagen. Nu är det 6 dagar kvar. Jobbiga 6 dagar kvar. Inte blir det bättre nu när mina sömntabletter är slut för satan så svårt det är att somna utan dem. Kommer bli en till lång natt med andra ord och det är inget man vill ha nu när man vet att ens kära vän ska flytta.
När jag träffade min läkare senast så ville han nästan ta bort min sömnmedicin och testa en ny. Frågade honom om han var tappad som barn för jag tänker inte experimentera med min sömn. Då gräver jag hellre min grav. Nu när allt funkar för mig rent arbetsmässigt så är det idiotiskt att experimentera med min sömn, "då dör jag hellre" var vad jag sade till honom..
Samordnaren på jobbet frågade mig i veckan om jag hade hört något från min handläggare på försäkringskassan och jag har inte hört ett knyst. Däremot hade han gjort det och samordnaren svarade att "arbetsträningen får i sådana fall påbörjas efter sommaren och inte "nu idag" så behöver man inte stressa inför alla semestrar. Det lät vettigt tyckte han på fk (och innan någon frågat: gett handläggaren ett ok till att prata med samordnaren och samordnaren ok till att prata med handläggaren på fk). Satte dock ned foten på psykiatrin då jag sade "alla samtal som handlar om hur vi ska planera påbörjan till arbetsträning ska M (samordnaren) vara med på och intyget från C (fd arbetsterapeut) måste tas hänsyn till. Jag är trött på att bli r********d av vården". Tror inte direkt att de räknade med att medgörliga astronaut har blivit mer bitter och bestämd. Tror jag umgåtts för mycket med åke och dobbis. Övning ger färdighet heter det och jag måste börja tänka på vad som är bäst för MIG och hur jag bäst kan lyckas med jobb osv framöver.
Nåväl, nu blev det ju en novell.
Jag har inte svårt att prata och kan vara en kacklande höna vilket innebär att de på mitt jobb (okej, frivillig sysselsättning men det har betydligt fler bokstäver i sig att jag hellre skriver och säger jobb) oftast sätter mig bland de som är nya eller är lite tillbakadragna då jag alltid inkluderar alla. Kan bli ett jobbigt ansvar ibland så ibland brukar jag sätta mig i ett helt annat rum för att bara få vara ifred, men med det jobbet vi gör nu är svårare att flytta. Ibland är det alltså negativt att vara en som pratar med alla, inkluderar alla osv. Finns dock en jag sagt att de sätter inte mig och hen i samma rum för jag tänker inte stå för konsekvenserna. När man anser att "lilla hjärtat" inte borde blivit placerad i familjehem utan borde fått bo kvar hos sina biologiska föräldrar så har det gått alldeles för långt. Jag sitter mer eller mindre och skakar av ilska för att sedan explodera rätt ut. Men där och då kunde jag inte alls hålla tyst. Bättre att vara i olika rum för snart slänger jag en stol på hen.
Hästen jag tar hand om ska som sagt flytta mot Göteborgshållet och hon har funnits i mitt liv i snart fyra år och har varit min räddande ängel. Hon har räddat mig så otroligt många gånger bokstavligt talat och när jag känt mina självdestruktiva tankar kommit så har jag åkt ut till henne och bara gosat med henne i hagen. Nu är det 6 dagar kvar. Jobbiga 6 dagar kvar. Inte blir det bättre nu när mina sömntabletter är slut för satan så svårt det är att somna utan dem. Kommer bli en till lång natt med andra ord och det är inget man vill ha nu när man vet att ens kära vän ska flytta.
När jag träffade min läkare senast så ville han nästan ta bort min sömnmedicin och testa en ny. Frågade honom om han var tappad som barn för jag tänker inte experimentera med min sömn. Då gräver jag hellre min grav. Nu när allt funkar för mig rent arbetsmässigt så är det idiotiskt att experimentera med min sömn, "då dör jag hellre" var vad jag sade till honom..
Samordnaren på jobbet frågade mig i veckan om jag hade hört något från min handläggare på försäkringskassan och jag har inte hört ett knyst. Däremot hade han gjort det och samordnaren svarade att "arbetsträningen får i sådana fall påbörjas efter sommaren och inte "nu idag" så behöver man inte stressa inför alla semestrar. Det lät vettigt tyckte han på fk (och innan någon frågat: gett handläggaren ett ok till att prata med samordnaren och samordnaren ok till att prata med handläggaren på fk). Satte dock ned foten på psykiatrin då jag sade "alla samtal som handlar om hur vi ska planera påbörjan till arbetsträning ska M (samordnaren) vara med på och intyget från C (fd arbetsterapeut) måste tas hänsyn till. Jag är trött på att bli r********d av vården". Tror inte direkt att de räknade med att medgörliga astronaut har blivit mer bitter och bestämd. Tror jag umgåtts för mycket med åke och dobbis. Övning ger färdighet heter det och jag måste börja tänka på vad som är bäst för MIG och hur jag bäst kan lyckas med jobb osv framöver.
Nåväl, nu blev det ju en novell.
