En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Magiana]

Alltså du vet vad som är problemet, inga vänner. Du vet egentligen vad som är orsaken, vet inte hur människor fungerar. Varför i hela fridens dagar vill du då inte satsa lite för att lösa orsaken så du kan lösa problemet?
Jag vet att det är pissjobbigt men du begränsar dig själv hela tiden och bygger mentala murar som förstör för dig själv. En mur mot omvärlden kan vara en trygghet men de här uppfyller ju inte ens det kravet då de bara förstör. Vad är du egentligen rädd för?

Hur då lösa problemet? Jag har ju inte fått någon terapi än. Jag kan inte lösa det här själv.

 

[Mabuse]

Men var fan fick du det ifrån att jag fortfarande är arg på henne? Jag sa ju för bövelen att vi redde ut det. Missade du det med flit eller?

Självklart är relationer ett givande och tagande, men när jag ger och ger och ger och aldrig får respons, då tappar jag sugen. Jag orkar inte anstränga mig hur länge som helst. Jag kan inte bära en relation till 100% för då är det ingen relation.


Jag hade en "kompis" som var "för på". Hon var riktigt jävla skitjobbig faktiskt då hon var en energitjuv av rang. Jag var helt matt efter att ha pratat med henne i en timme. Jag tog upp det med henne. Men nej, hon bara var sån och det gick inte att ändra på.

Tänk om jag själv är så där jobbig när jag träffar andra människor eller när jag pratar med dem i telefon? Det skulle kännas hemskt om jag var sån. Jag är livrädd för att uppfattas som hon.

När man etablerar en ny relation så behöver ju båda visa intresse för att umgås. Jag har liksom under många år inte ens kommit till stadiet där jag kan säga att vi är kompisar, när jag börjat bekanta mig med någon. Det har bara varit jag som har försökt och efter ett tag har jag konstaterat att "nähä, det blev inget med det".


Nej, den lusten har inte jag. Och historia är det mest ointressanta som finns.

Är du intresserad av andra människor, hur de tänker och har det? Det verkar ibland som att du är mest intresserad av vad de kan ge dig (omsorg, kärlek, tröst, trygghet, etc), inte av andra människor för deras egen skull. Dvs, bryr du dig om andra, eller mest vad du kan få av dem?

 

[Sonic76]

Men hur många vuxna har så tät kontakt med sina föräldrar och syskon? Jag tror det är ganska ovanligt att föräldrar är en daglig del av ens liv när man är 40+, särskilt om man inte bor nära varandra.

Jag ringde varje dag när mina föräldrar levde
Förutom de sista fyra månaderna mamma levde för hon hörde inte vem som pratade.
Pappa ringde mig om jag inte ringt innan 20:30
Och det var hans sätt att visa att han brydde sig
Vi bodde 50 mil ifrån varann och jag åkte dit kanske 4 gånger om året när de var friska

 

[Luff]

Men var fan fick du det ifrån att jag fortfarande är arg på henne? Jag sa ju för bövelen att vi redde ut det. Missade du det med flit eller?

Självklart är relationer ett givande och tagande, men när jag ger och ger och ger och aldrig får respons, då tappar jag sugen. Jag orkar inte anstränga mig hur länge som helst. Jag kan inte bära en relation till 100% för då är det ingen relation.


Jag hade en "kompis" som var "för på". Hon var riktigt jävla skitjobbig faktiskt då hon var en energitjuv av rang. Jag var helt matt efter att ha pratat med henne i en timme. Jag tog upp det med henne. Men nej, hon bara var sån och det gick inte att ändra på.

Tänk om jag själv är så där jobbig när jag träffar andra människor eller när jag pratar med dem i telefon? Det skulle kännas hemskt om jag var sån. Jag är livrädd för att uppfattas som hon.

När man etablerar en ny relation så behöver ju båda visa intresse för att umgås. Jag har liksom under många år inte ens kommit till stadiet där jag kan säga att vi är kompisar, när jag börjat bekanta mig med någon. Det har bara varit jag som har försökt och efter ett tag har jag konstaterat att "nähä, det blev inget med det".


Nej, den lusten har inte jag. Och historia är det mest ointressanta som finns.

Du är inte det minsta jobbig att umgås med. Om du nu inte lyckades spela någon annan när du var här. Hade du bott i närheten hade jag gärna hängt med dig inom ramen för hur lite jag umgås med folk.

 

[mackan]

Inga böcker. Ingen skönlitteratur. Inga filmer. Inga tv-serier. Ingen TV.

Det får mig att undra. Är du aldrig det minsta intresserad av att lära dig mer om andra "okända" människor (nu levande och döda)? Hur gör du i så fall? Var får du din "input" ifrån, om du vare sig kan läsa böcker eller titta på TV? Jag ska erkänna att jag är rätt dålig på att läsa numera - tyvärr. Men ibland får jag en sådan LUST att läsa om - till exempel - människors liv i en annan tid. Händer det aldrig dig? Nu senast var det ju när vi hade internet-avbrott och jag sträckläste en av Fogelströms böcker om människoöden i Stockholm i början av 1900-talet. Jag kan också tycka att det är VÄLDIGT intressant att läsa skildringar av judar som överlevde förintelsen.

Du känner aldrig den lusten? Att få lära sig mer om hur andra människor känner/kände och tänker/tänkte? Personligen tänker jag att man kan få många nya perspektiv på egna problem genom att studera andra......

För att inte tala om de gånger man känner sig trött, uttråkad men ändå inte har lust att ta sig för något direkt . Att gosa in sig under en filt i soffan och kolla på en bra film eller en intressant dokumentär, eller vad man nu vill, är ju underbart då!

ALLA blir vi liksom, hur friska och käcka vi än må vara generellt, uttråkade emellanåt samtidigt som vi inte har lust med något särskilt ambitiöst

 

[bettysmatte]

Nej, den lusten har inte jag. Och historia är det mest ointressanta som finns.

Synd. Det finns otroligt mycket att lära där.

Om du med historia menar att rabbla årtal och kungar, så håller jag med dig. Den historia jag pratar om handlar om den "vanliga" människan. Hur man upplevde, tänkte och kände beroende på tid och förutsättningar. DET är spännande, inspirerande och tankeväckande!

 

[Shaggy]

Hur då lösa problemet? Jag har ju inte fått någon terapi än. Jag kan inte lösa det här själv.

Nej du kan inte lösa det här själv men du kan börja lära dig hur andra människor tänker och fungerar genom att tvinga dig själv att titta på lite filmer, läsa några noveller (om du inte fixar en hel bok) osv osv.
När du då fått terapi så har du ju genomfört en flygande start.
Du behöver ju inte ens tycka det är kul se det bara som studier som måste genomföras.

 

[Magiana]

För att inte tala om de gånger man känner sig trött, uttråkad men ändå inte har lust att ta sig för något direkt . Att gosa in sig under en filt i soffan och kolla på en bra film eller en intressant dokumentär, eller vad man nu vill, är ju underbart då!

ALLA blir vi liksom, hur friska och käcka vi än må vara generellt, uttråkade emellanåt samtidigt som vi inte har lust med något särskilt ambitiöst

Filmer har ofta någon scen som är obehaglig. Även om det är en romantisk komedi, så nog fasen kan någon ändå få för sig att råka skära sig i fingret med brödkniven. Jag fixar inte sånt. En annan grej med filmer är att filmen sedan lever i huvudet på mig länge efteråt. Jag kan liksom inte använda skallen till något vettigare då. Och numera har jag så dålig koncentrationsförmåga att det faktiskt är en ansträngning att se på film.

Jag nöjer mig med att läsa på nätet.

 

[mackan]

Det här. Extremt viktigt. Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj. Jag har skador av det. Den är fortfarande dysfunktionell. Jag har valt att inte bryta. De sårar mig rejält med jämna mellanrum. Riktigt djävulskt rejält. Jag vet att det finns två val. Säg upp kontakten eller lev med det.

Jag har valt att leva med det. Vilket inte innebär jag inte berörs. Men jag har valt att se det för vad det är. Dysfunktion. Inget sanning, inget som definierar mig. Utan ren dysfunktion. Och så fokuserar jag på det bra.

Jag skulle kunna beskriva min tillvaro på exakt samma sätt som du gör Magiana, och det skulle inte vara osant. Det som skiljer är egentligen bara att jag - med hjälp - tillslut bestämde mig för att släppa och få vidare och inte låta andra eller det förflutna definiera varken mig eller framtiden.

Ja - och grejen är ju utöver det att även om man inte har den familjesituationen så ryker man ju ihop och blir osams rejält ibland ändå!

I min familj bor vi alla väldigt nära varandra. Föräldrar, syskon, ingifta, barnbarn osv. Vi nöter trösklarna rätt rejält hos varandra - ses oftast minst en gång/vecka och inte sällan oftare . Det är både roligt och fantastiskt härligt, men som sagt - även då blir man osams så det ryker ibland och gapar och skriker och tänker att ”satan vad dum den andra är, tänker aldrig ge mig ang detta” osv.

Sen går det några dar och ibland har den som varit mest arg och tyckt den har mest rätt, varit den som ringt/kommit förbi och säger ”förlåt, skit samma, kan vi vara vänner igen” och ibland är det den andra parten.

Men relationer bygger givetvis på en vilja från bägge håll och förmågan att kunna stryka streck över grejer och gå vidare.

(Bara som inflik för att nyansera att TS verkar ha en väldigt idealiserad bild av att ha familj nära en relationsmässigt).

 

[Magiana]

Nej du kan inte lösa det här själv men du kan börja lära dig hur andra människor tänker och fungerar genom att tvinga dig själv att titta på lite filmer, läsa några noveller (om du inte fixar en hel bok) osv osv.
När du då fått terapi så har du ju genomfört en flygande start.
Du behöver ju inte ens tycka det är kul se det bara som studier som måste genomföras.

Hur jag hanterar relationer har väldigt mycket med min uppväxt att göra. Mycket är baserat på rädslor. Så det är rädslorna som behöver bearbetas. Antagligen inte så mycket annat.

 

[Shaggy]

Hur jag hanterar relationer har väldigt mycket med min uppväxt att göra. Mycket är baserat på rädslor. Så det är rädslorna som behöver bearbetas. Antagligen inte så mycket annat.

Det är klart det har med din uppväxt att göra men om du läser dina reaktioner på andra människors beteenden och läser andra människors reaktioner på samma beteenden så ser du väl att de diffar rejält? Du har ju liksom aldrig fått lära dig normalt sätt att umgås utan från spädbarnsåldern fått lära dig ett dysfunktionellt sätt att umgås. Det är inte ditt fel någonstans men du måste för din egen skull försöka laga det.
Jag vet att vi andra inte var där när de saker du beskriver hände men de här reaktionerna upprepar sig ju gång på gång vilket gör att jag tror du har ett problem där. En sak jag inte tror är att du råkat stöta på alla de största idioterna som vandrar på denna planet.
Det är som sagt inte ditt fel men det är du som sitter med problemet så snälla försök laga det så att du kan bli den där underbara människan vi ser titta fram här.

 

[alazzi]

Jag ringde varje dag när mina föräldrar levde
Förutom de sista fyra månaderna mamma levde för hon hörde inte vem som pratade.
Pappa ringde mig om jag inte ringt innan 20:30
Och det var hans sätt att visa att han brydde sig
Vi bodde 50 mil ifrån varann och jag åkte dit kanske 4 gånger om året när de var friska

Jag ringer till min mamma 3 gånger i veckan. Egentligen vill jag ringa dagligen men hon vill inte det. Vi bor 130 mil från varandra så vi träffas inte så ofta. Inte ens när jag bodde i Sverige hade vi någon tät kontakt. Jag mådde alltid dåligt efter att ha pratat i telefon med mamma. Skuldbeläggande och enbart en massa kritik. Men mamma är sjuk. Bipolär så jag har till slut insett att det är så här det är. Det kommer inte att bli bättre.

 

[Sleepy]

Filmer har ofta någon scen som är obehaglig. Även om det är en romantisk komedi, så nog fasen kan någon ändå få för sig att råka skära sig i fingret med brödkniven. Jag fixar inte sånt. En annan grej med filmer är att filmen sedan lever i huvudet på mig länge efteråt.

Att någon skär sig på brödkniven är en del av livet. Folk skär sig på brödknivar. Shit happens. Hände mig efter påsk, när någon hade varit vänlig att slipa mina köksknivar. In under kranen, torka, på med plåster och livet rullade vidare.

Världen är ett myller av ont och gott, bra och dåligt, roligt och tråkigt och allt däremellan. Just det är det så bra att möta i böcker och filmer och musik; skildringar av livet från olika håll. Det ger en förståelse för hur det kan vara ibland, glädje över det som är bra, kraft att motverka det som är sämre, distans till de egna bekymren. Att en film/bok/sång/dikt stannar kvar inom en efteråt är ett gott tecken; det visar att det gav något, som bearbetas inombords medan en smälter det.

Kulturen har en viktig roll just för att spegla oss i.

 

[Magiana]

Att någon skär sig på brödkniven är en del av livet. Folk skär sig på brödknivar. Shit happens. Hände mig efter påsk, när någon hade varit vänlig att slipa mina köksknivar. In under kranen, torka, på med plåster och livet rullade vidare.

Världen är ett myller av ont och gott, bra och dåligt, roligt och tråkigt och allt däremellan. Just det är det så bra att möta i böcker och filmer och musik; skildringar av livet från olika håll. Det ger en förståelse för hur det kan vara ibland, glädje över det som är bra, kraft att motverka det som är sämre, distans till de egna bekymren. Att en film/bok/sång/dikt stannar kvar inom en efteråt är ett gott tecken; det visar att det gav något, som bearbetas inombords medan en smälter det.

Kulturen har en viktig roll just för att spegla oss i.

Jag har blodfobi och riskerar att svimma om det blir en sådan scen, alternativt få en panikattack. Det tycker jag är väldigt onödigt att utsätta sig för med flit. Och jag gillar inte heller så kallade komedier där det tydligen ska vara roligt när folk gör sig illa. Sånt mår jag dåligt av.

Jag tycker det är rätt värdelöst att älta en film efteråt.

 

[Hyacinth]

Jag har blodfobi och riskerar att svimma om det blir en sådan scen, alternativt få en panikattack. Det tycker jag är väldigt onödigt att utsätta sig för med flit. Och jag gillar inte heller så kallade komedier där det tydligen ska vara roligt när folk gör sig illa. Sånt mår jag dåligt av.

Jag tycker det är rätt värdelöst att älta en film efteråt.

Vet du. Jag har löst det med tecknad film. Det sätter sig inte på samma sätt. Kan det vara något?

 

[Luff]

Jag fastnade för hur du beskrev dina känslor när du spelade flöjt. Kan du förlora dig i musik?

 

[Magiana]

Vet du. Jag har löst det med tecknad film. Det sätter sig inte på samma sätt. Kan det vara något?

Jag är lite osäker faktiskt. När jag ser/hör någon reklam för en tecknad film så brukar jag tycka det verkar så fånigt. De fjantar till det något ohyggligt och det fixar jag inte riktigt. Så jag skulle i så fall behöva hitta någon film utan en massa trams.

 

[Magiana]

Jag fastnade för hur du beskrev dina känslor när du spelade flöjt. Kan du förlora dig i musik?

Jag lyssnar mycket på musik. Det kan beröra på olika sätt, eller inte alls. Men mycket av de känslor jag hade som 7-åring har jag nog stängt av.

 

[Magiana]

Vet du. Jag har löst det med tecknad film. Det sätter sig inte på samma sätt. Kan det vara något?

Förresten, var får man tag i film numera? Jag har ingen aning och äger ju inte ens en tv. (Och om jag köpte en tv så skulle jag inte veta hur man får in kanaler i den.)

 

[Luff]

Jag lyssnar mycket på musik. Det kan beröra på olika sätt, eller inte alls. Men mycket av de känslor jag hade som 7-åring har jag nog stängt av.

Ja, det är nog det du gjort.