En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[Magiana]

Det är svårt för dig menar du, inte generellt. För jag har starkare band till personer jag inte har vuxit upp med än de jag har vuxit upp med. Sen har jag kvar några barndomsvänner som jag ser som min familj. Men vi ses kanske någon gång om året även om vi vet att vi liksom alltid finns där.

Har du försökt att utveckla en relation? Det hänger ju inte bara på den andra personen utan du har en lika stor roll i det.
Avslutade du relationen till din barndomsvän för att hon avslutade samtalet efter 3 min? Alltså, var det orsaken? Förklarade du för henne hur du kände och frågade du hur hon såg på situationen? Jag tänker lite att många gillar inte att prata i telefonen. Vissa (jag) avskyr det och undviker det så mycket jag kan. Det är något som mina vänner får acceptera. Jag tycker inte mindre om mina vänner för att jag inte vill prata i telefonen med dom. Och om hon ställde en massa frågor om olika saker så låter det som hon är nyfiken och intresserad. Hade hon inte velat vara din vän så hade hon antagligen inte frågat dig om något.
Var ni unga när detta hände?

Fast att träffa sina vänner innebär ju att "avvika från sin dagliga rutin". Hur menar du att du ska kunna umgås med folk om ni inte styr upp något?

Nej, jag har inte pratat så mycket om saken med henne. Den gången hon sa att hon skulle ringa upp och inte gjorde det, blev jag dock redigt besviken på henne och det tog jag så småningom upp med henne. Hon ringde upp, men bara på fasta telefonen och det var alltid sambon som svarade och han i sin tur sa inte att hon hade ringt. 4 månader senare gjorde han dock det. Då var jag redan redigt jävla sur och tänkte bara "jaha". Och under hela tiden så ringde hon inte på min mobil en enda gång. Hur som helst så redde vi ut det här men kontaktproblemen fortsatte.

Hon är inte ens intresserad av att prata på messenger och att hon skulle ha svårt att prata i telefon tror jag inte ett ögonblick på.

Det är några år sedan jag släppte kontakten. Jag hörde av mig till henne en gång för kanske lite mindre än ett år sedan (på messenger) då hon är den enda som kände mig som barn för jag ville veta hur jag var som barn. Så vi pratade om det och sen lite annat. Efter det har vi inte hörts av. Jag har gett upp med henne. Jag kan inte ha en så knepig människa som nära vän.

Jag har ett flertal gånger sagt att jag har försökt utveckla andra relationer men när den andra personen aldrig hör av sig utan det är bara jag som gör det, då släpper jag det. Det är ingen vits att försöka hålla kontakt med någon som inte vill.

Det blir det ju för att träffa sin familj med, såvida man inte bor kvar hemma/bor tillsammans med dem

Det är där man har det där med banden som kommer in i bilden. Man vet att de finns vid ens sida även om avstånden är stora. Och så finns det telefon och messenger.

OK, jag hugger ett rätt slumpmässigt inlägg från din sida.

Genuint intresserad av svaret (eftersom jag inte förstår):
Vad är det för en relation som du söker?

"familj", ja, men vad förväntar du dig för att det ska räknas som familj egentligen?

Jag kan ha missuppfattat dig gravt men det jag ser att du verkar efterlysa är "någon som alltid finns där för dig och som alltid förstår dina behov och som alltid sätter dig och dina behov i centrum"
men det ska inte vara en partner och det ska inte vara vänner.

Jag ser mig själv som en rätt vanlig individ. Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster.
Jag kom inte alls överens med min mamma, var självmordsnära i rätt många år och skyllde det på henne - och på mobbing i skolan. Det rimliga i detta kan helt klart ifrågasättas, men det var min upplevelse.
När jag äntligen fick flytta för att plugga, var det en lättnad. Jag undvek under ett antal år att åka till mina föräldrar och det var ganska enkelt eftersom jag bodde 90 mil från dem och levde på studiemedel.
Som vuxen har jag lärt mig att förstå att min mamma är - och var - välmenande men det kom ut på ett ganska konstigt sätt som innebar en ständig känsla av misslyckanden och att inte duga, aldrig vara tillräckligt bra.
Som vuxen kan jag umgås med min mamma - men inte mer än en halvdag åt gången innan jag håller på att bli vansinnig. Prata i telefon går också bra - så länge det är rätt neutrala ämnen men även där riskerar jag att bli vansinnig.
Jag har dock lärt mig att hantera det skapligt.

Jag lever ensam, men har ett människo-intensivt jobb så för mig är det skönt att komma hem och inte se en enda människa till.
Mitt "fysiska" umgänge handlar om en kompis med familj, som jag träffar varje vecka.
Jag har en hel del Messenger-kontakt med olika människor utifrån häst-hobbyn - men hur intensivt det blir är ju väldigt olika i olika perioder. Det kan gå flera månader mellan kontakterna med många av dessa bekanta, och sedan hörs man ganska tätt i andra perioder.

Jag har ett par barndomsvänner som jag fortfarande har sporadisk kontakt med - geografi och familjeliv kommer emellan men de gånger vi ses, är det som att fortsätta där vi var för fem år sedan (det kan lätt gå fem-tio år mellan att vi ses på riktigt).

Samma sak med syrran. Hon bor utomlands sedan 25 år tillbaka, så vi ses högst en gång om året men mailar ibland och messar ibland på facebook.

Jag har ju, precis som du, "ingen familj" om man räknar att en familj ska vara nära tillhands.

Till skillnad mot dig, i och för sig, vet jag å andra sidan att om jag verkligen behöver hjälp med något av mina föräldrar så kommer de på stört (så stört som 2½-5 (om de är i sin sommarstuga) timmes bilresa nu är, men de är båda pensionärer och släpper faktiskt det mesta om det kniper på riktigt.

Någon som jag har band till. Och om något verkligen kniper så kan jag be den personen om hjälp. I dagsläget finns ingen sådan person. När jag inte klarar mig själv så känner jag mig väldigt utsatt. Jag tycker det är skittufft att alltid vara tvungen att orka och klara exakt allt själv.

 

[mackan]

Någon som jag har band till. Och om något verkligen kniper så kan jag be den personen om hjälp. I dagsläget finns ingen sådan person. När jag inte klarar mig själv så känner jag mig väldigt utsatt. Jag tycker det är skittufft att alltid vara tvungen att orka och klara exakt allt själv.

men Magiana - alla har förstått det som försöker ge dig tankar och reflektioner här. Men du duckar helt pucken varje gång någon ger dig tankar och reflektioner. Allt är omöjligt, och du är inte intresserad av att ändra på det heller. Du måste ju börja någonstans? Inte bara älta något du inte har?

 

[Saeta]

Nej, jag har inte pratat så mycket om saken med henne. Den gången hon sa att hon skulle ringa upp och inte gjorde det, blev jag dock redigt besviken på henne och det tog jag så småningom upp med henne. Hon ringde upp, men bara på fasta telefonen och det var alltid sambon som svarade och han i sin tur sa inte att hon hade ringt. 4 månader senare gjorde han dock det. Då var jag redan redigt jävla sur och tänkte bara "jaha". Och under hela tiden så ringde hon inte på min mobil en enda gång. Hur som helst så redde vi ut det här men kontaktproblemen fortsatte.

Hon är inte ens intresserad av att prata på messenger och att hon skulle ha svårt att prata i telefon tror jag inte ett ögonblick på.

Det är några år sedan jag släppte kontakten. Jag hörde av mig till henne en gång för kanske lite mindre än ett år sedan (på messenger) då hon är den enda som kände mig som barn för jag ville veta hur jag var som barn. Så vi pratade om det och sen lite annat. Efter det har vi inte hörts av. Jag har gett upp med henne. Jag kan inte ha en så knepig människa som nära vän.

Jag har ett flertal gånger sagt att jag har försökt utveckla andra relationer men när den andra personen aldrig hör av sig utan det är bara jag som gör det, då släpper jag det. Det är ingen vits att försöka hålla kontakt med någon som inte vill.

Om du inte var intresserad att diskutera det som du inte var nöjd med i relationen så var det kanske ingen nära vän ändå. För jag tycker iallafall att det låter lite konstigt att säga upp kontakten pga att någon inte vill prata i telefonen... Det måste vara något annat bakomliggande tänker jag.
Att din sambo inte berättade att hon hade ringt är ju inte din väns fel. Väldigt märkligt dock att sambon inte talade om det för dig.

Det låter som att det är något mer bakomliggande problem gällande den här vännen, för så som du beskriver henne, det tycker inte jag är en knepig människa.

Men om den andra personen inte hör av sig, fråga då varför? Är det en människa som du tycker om och som du vill ha kvar i ditt liv så ser jag inte det som något konstigt att fråga varför personen aldrig hör av sig. Det kan ju finnas hur många anledningar som helst som inte har något med just dig personligen att göra. Jag har alltså själv varit med om det och varit på båda sidor. Och inget har någonsin varit personligt riktat mot den andra.

 

[Alexandra_W]

Nej, jag har inte pratat så mycket om saken med henne. Den gången hon sa att hon skulle ringa upp och inte gjorde det, blev jag dock redigt besviken på henne och det tog jag så småningom upp med henne. Hon ringde upp, men bara på fasta telefonen och det var alltid sambon som svarade och han i sin tur sa inte att hon hade ringt. 4 månader senare gjorde han dock det. Då var jag redan redigt jävla sur och tänkte bara "jaha". Och under hela tiden så ringde hon inte på min mobil en enda gång. Hur som helst så redde vi ut det här men kontaktproblemen fortsatte.

Hon är inte ens intresserad av att prata på messenger och att hon skulle ha svårt att prata i telefon tror jag inte ett ögonblick på.

Det är några år sedan jag släppte kontakten. Jag hörde av mig till henne en gång för kanske lite mindre än ett år sedan (på messenger) då hon är den enda som kände mig som barn för jag ville veta hur jag var som barn. Så vi pratade om det och sen lite annat. Efter det har vi inte hörts av. Jag har gett upp med henne. Jag kan inte ha en så knepig människa som nära vän.

Jag har ett flertal gånger sagt att jag har försökt utveckla andra relationer men när den andra personen aldrig hör av sig utan det är bara jag som gör det, då släpper jag det. Det är ingen vits att försöka hålla kontakt med någon som inte vill.


Det är där man har det där med banden som kommer in i bilden. Man vet att de finns vid ens sida även om avstånden är stora. Och så finns det telefon och messenger.


Någon som jag har band till. Och om något verkligen kniper så kan jag be den personen om hjälp. I dagsläget finns ingen sådan person. När jag inte klarar mig själv så känner jag mig väldigt utsatt. Jag tycker det är skittufft att alltid vara tvungen att orka och klara exakt allt själv.

Om vi helt bortser från att familj inte alltid betyder band och att de finns där. Men det är nog en annan aspekt du kanske idealiserar. Föräldrar lever inte för alltid, och många äldre människor tenderar att bli sjukliga på ett eller annat vis. Dvs att i min och din ålder räkna med att föräldrarna ska finnas där som någon praktisk hjälp är lite mycket begärt.

Jag blir likt de andra inte riktigt klok på vad du söker. Som jag skrev har jag en dysfunktionell familj som fortfarande sårar mig rejält med jämna mellanrum. Rent praktiskt är det jag som hjälper mina föräldrar - och det om något tar ork och energi. En bra dag finns de där för att lyssna och råda och ett stöd så, en dålig dag skulle allt handla om dem och bara dem. Osv

Jag vet ingen med den perfekta familj du verkar drömma om. Däremot vet jag många som inte har sina föräldrar kvar i livet eller där de är kvar i livet men mentalt är på väg bort eller borta.

Jag tror du söker efter någon som ska fylla tomrummet och laga dig. Det finns inte, och funkar inte så. Man måste laga sig själv och sen släppa in människor i sitt liv.

 

[kryddelydd]

Nej, jag har inte pratat så mycket om saken med henne. Den gången hon sa att hon skulle ringa upp och inte gjorde det, blev jag dock redigt besviken på henne och det tog jag så småningom upp med henne. Hon ringde upp, men bara på fasta telefonen och det var alltid sambon som svarade och han i sin tur sa inte att hon hade ringt. 4 månader senare gjorde han dock det. Då var jag redan redigt jävla sur och tänkte bara "jaha". Och under hela tiden så ringde hon inte på min mobil en enda gång. Hur som helst så redde vi ut det här men kontaktproblemen fortsatte.

Hon är inte ens intresserad av att prata på messenger och att hon skulle ha svårt att prata i telefon tror jag inte ett ögonblick på.

Det är några år sedan jag släppte kontakten. Jag hörde av mig till henne en gång för kanske lite mindre än ett år sedan (på messenger) då hon är den enda som kände mig som barn för jag ville veta hur jag var som barn. Så vi pratade om det och sen lite annat. Efter det har vi inte hörts av. Jag har gett upp med henne. Jag kan inte ha en så knepig människa som nära vän.

Jag har ett flertal gånger sagt att jag har försökt utveckla andra relationer men när den andra personen aldrig hör av sig utan det är bara jag som gör det, då släpper jag det. Det är ingen vits att försöka hålla kontakt med någon som inte vill.


Det är där man har det där med banden som kommer in i bilden. Man vet att de finns vid ens sida även om avstånden är stora. Och så finns det telefon och messenger.


Någon som jag har band till. Och om något verkligen kniper så kan jag be den personen om hjälp. I dagsläget finns ingen sådan person. När jag inte klarar mig själv så känner jag mig väldigt utsatt. Jag tycker det är skittufft att alltid vara tvungen att orka och klara exakt allt själv.

Ursäkta, men - hur tänker du nu?
Du är fortfarande arg på en person för att vederbörande ringde på fast telefon och inte på mobil? För flera år sedan?

Jag tycker att du ställer orimligt stora krav på din omgivning, och att du har de förväntningarna eller kraven som du beskriver, bidrar nog till din ensamhetskänsla.
Det är klart att du ofta blir besviken, eftersom dina förväntningar på andra är så höga och många gånger nog väldigt svåra att leva upp till.

Jag förstår att du känner dig ensam.
Och för att känna dig mindre ensam, behöver du nog få hjälp att ändra dina förväntningar på andra människor. Och på dig själv.
Och jag förstår att den här dagbokstråden är just en dagbokstråd, men jag vill påminna om det som andra också skrivit tidigare:

Relationer handlar om ett tagande och ett givande. Om man, som du uttryckt, släpper kontakten med någon för att just den kontakten den gången inte gav dig något, så är ju du inte där för den personen heller.

De flesta av oss har ett antal kontakter med olika människor, där varje kontakt inte ger oss någonting. Alls.
Men vi bryter inte med de personerna ändå, bara för att det inte ger något.

 

[kryddelydd]

Om du inte var intresserad att diskutera det som du inte var nöjd med i relationen så var det kanske ingen nära vän ändå. För jag tycker iallafall att det låter lite konstigt att säga upp kontakten pga att någon inte vill prata i telefonen... Det måste vara något annat bakomliggande tänker jag.
Att din sambo inte berättade att hon hade ringt är ju inte din väns fel. Väldigt märkligt dock att sambon inte talade om det för dig.

Det låter som att det är något mer bakomliggande problem gällande den här vännen, för så som du beskriver henne, det tycker inte jag är en knepig människa.

Men om den andra personen inte hör av sig, fråga då varför? Är det en människa som du tycker om och som du vill ha kvar i ditt liv så ser jag inte det som något konstigt att fråga varför personen aldrig hör av sig. Det kan ju finnas hur många anledningar som helst som inte har något med just dig personligen att göra. Jag har alltså själv varit med om det och varit på båda sidor. Och inget har någonsin varit personligt riktat mot den andra.

Bra skrivet.
Dessutom: om jag tycker om en person och vill ha kontakt med den, så är det helt OK om jag är den som hör av mig.
Jag har sådana exempel i min kompiskrets. Det blir synnerligen sporadisk kontakt, eftersom var och en är upptagen med sitt liv. Så kommer jag ibland på att jag ska ringa till kompisen - eller messa. Och så hörs vi ett par gånger, sedan kan det ta ett par år igen. Men skulle kompisen eller jag ha behov av hjälp, då är det inga problem att fråga. Kan den andra hjälpa till så gör den det.

 

[Saeta]

Bra skrivet.
Dessutom: om jag tycker om en person och vill ha kontakt med den, så är det helt OK om jag är den som hör av mig.
Jag har sådana exempel i min kompiskrets. Det blir synnerligen sporadisk kontakt, eftersom var och en är upptagen med sitt liv. Så kommer jag ibland på att jag ska ringa till kompisen - eller messa. Och så hörs vi ett par gånger, sedan kan det ta ett par år igen. Men skulle kompisen eller jag ha behov av hjälp, då är det inga problem att fråga. Kan den andra hjälpa till så gör den det.

Exakt precis så. I vissa perioder hör den ena av sig mer. Det behöver inte betyda något annat än just det. Och om jag av all förmodan uppfattar det som att det alltid, alltid är jag som hör av mig och att jag uppfattar det som att hen inte vill ha kontakt, då frågar jag. Och gällande det att känna sig efterhängsen och "för på", jag blir ju bara glad när mina vänner hör av sig. De får höra av sig hur mycket som helst. Men jag förstår samtidigt känslan av att känna sig "för på". Men då kan en väl bara skoja till det lite och säga typ "sorry att jag hör av mig så mycket och är lite klängig, jag tycker bara om att prata med dig och jag saknar dig". Eller något sånt. Jag tror knappast att en vän skulle ta illa upp av det! Tvärtom.

 

[Pancakes]

Exakt precis så. I vissa perioder hör den ena av sig mer. Det behöver inte betyda något annat än just det. Och om jag av all förmodan uppfattar det som att det alltid, alltid är jag som hör av mig och att jag uppfattar det som att hen inte vill ha kontakt, då frågar jag. Och gällande det att känna sig efterhängsen och "för på", jag blir ju bara glad när mina vänner hör av sig. De får höra av sig hur mycket som helst. Men jag förstår samtidigt känslan av att känna sig "för på". Men då kan en väl bara skoja till det lite och säga typ "sorry att jag hör av mig så mycket och är lite klängig, jag tycker bara om att prata med dig och jag saknar dig". Eller något sånt. Jag tror knappast att en vän skulle ta illa upp av det! Tvärtom.

Jag skrev nyligen i ett sms "... dvs är det okej underhållning med massa meddelanden eller vill du vara lite mer ifred?" till en kompis när jag kände att jag messbombat henne Hon svarade inte direkt på frågan ser jag nu men skickade fem sms i följd till mig så det var nog lugnt

 

[tuaphua]

Nej, jag har inte pratat så mycket om saken med henne. Den gången hon sa att hon skulle ringa upp och inte gjorde det, blev jag dock redigt besviken på henne och det tog jag så småningom upp med henne. Hon ringde upp, men bara på fasta telefonen och det var alltid sambon som svarade och han i sin tur sa inte att hon hade ringt. 4 månader senare gjorde han dock det. Då var jag redan redigt jävla sur och tänkte bara "jaha". Och under hela tiden så ringde hon inte på min mobil en enda gång. Hur som helst så redde vi ut det här men kontaktproblemen fortsatte.

Hon är inte ens intresserad av att prata på messenger och att hon skulle ha svårt att prata i telefon tror jag inte ett ögonblick på.

Det är några år sedan jag släppte kontakten. Jag hörde av mig till henne en gång för kanske lite mindre än ett år sedan (på messenger) då hon är den enda som kände mig som barn för jag ville veta hur jag var som barn. Så vi pratade om det och sen lite annat. Efter det har vi inte hörts av. Jag har gett upp med henne. Jag kan inte ha en så knepig människa som nära vän.

Jag har ett flertal gånger sagt att jag har försökt utveckla andra relationer men när den andra personen aldrig hör av sig utan det är bara jag som gör det, då släpper jag det. Det är ingen vits att försöka hålla kontakt med någon som inte vill.


Det är där man har det där med banden som kommer in i bilden. Man vet att de finns vid ens sida även om avstånden är stora. Och så finns det telefon och messenger.


Någon som jag har band till. Och om något verkligen kniper så kan jag be den personen om hjälp. I dagsläget finns ingen sådan person. När jag inte klarar mig själv så känner jag mig väldigt utsatt. Jag tycker det är skittufft att alltid vara tvungen att orka och klara exakt allt själv.

Jag tycker det känns väldigt snarstucket att bli förbannad över att hon försökt ringa och inte fått tag i dig.
Här kan det ju vara rimligt att hon tror att du fått veta att hon ringt och inte vill prata med henne. Så hon kan backat iom det.

Jag ser verkligen inte vad man behöver snea till om över det i dina skor.

Om du inte vet hur någon du tycker om tänker så vore det väl enklast för alla att bara fråga?
Inga dumma missförstånd med sårade känslor, ilska/sorg etc i onödan hos dig eller dem.

Jag har oftast lite för många järn i elden. I perioder har jag jobbat, utbildat mig, haft hästar och hundar och partner etc.
Då har jag varit dålig på att både höra av mig till och umgås med vänner.
Min bästa vän har det varit jobbigare för när hon flyttade tillbaks från några år utomlands, alla började stadga sig och få barn och vissa flyttat.
Då pratade vi om det, att jag inte kunde vara så närvarande som hon skulle velat.
Det hade ju kunnat sluta som för dig och din barndomsvän om hon bara surat ihop och antagit att det är just henne jag inte vill umgås med, att hon prioriteras bort etc när det handlar om att jag behövde sköta jobb, utbilda mig för framtiden och själv inte var frisk. Nu vet vi att vi är varandras flock, familj och att vi älskar varann. För det pratar vi om. Ingen av oss är från hem där sånt pratats om. Vi har fått lära oss det i vuxen ålder från andra än föräldrar.
En av mina andra bästa vänner har fulltknökat liv med hästjobb(galna tider och resor) och barn. Vi förstår om den andra inte hinner. Han vet att han är familj oavsett.

För mig är det en viktig del av att få en nice liv att gå in med inställningen att folk försöker och att prata om saker man mår dåligt av och är osäker kring. Jag vill inte anta negativa saker. Ska det vara negativt vill jag att jag vet att det är det, inte tror.
Det blur så väldigt mycket enklare att leva och att ha fungerande relationer.
Mina vänner gör allt för mig. Men jag har gjort detsamma för dem, även om det tagit emot någon gång. Och det har förmodligen tagit emot för dem en hel del med mig. Så är det ju för alla.

 

[Hyacinth]

Självklart!!

Även om katten hade varit tyst så hade det ändå varit en uppoffring. Jag har knappt energi för att klara mitt eget liv. Det gör att jag inte riktigt har energi över till annat.


Det är ju jobbigt att behöva "styra upp" när man ska ses. Om det behövs så är ju dessa personer inte en del av min "flock". Jag vill ha enkla kontakter där möten sker naturligt utan att jag ska behöva använda energi jag inte har.


Jag orkar inte läsa böcker. Det är typ 10 år sedan jag slutade läsa (för jag minns inte vad jag läst och tappar sammanhanget) och skönlitteratur har inte intresserat mig sedan tonåren. Jag gillar inte att se på film heller och inte på tv-serier. Jag har aldrig ägt en tv.

Kommer du ihåg boken jag tipsade om? Galen i humlor? Jag tror på den.

 

[bettysmatte]

Jag orkar inte läsa böcker. Det är typ 10 år sedan jag slutade läsa (för jag minns inte vad jag läst och tappar sammanhanget) och skönlitteratur har inte intresserat mig sedan tonåren. Jag gillar inte att se på film heller och inte på tv-serier. Jag har aldrig ägt en tv.

Inga böcker. Ingen skönlitteratur. Inga filmer. Inga tv-serier. Ingen TV.

Det får mig att undra. Är du aldrig det minsta intresserad av att lära dig mer om andra "okända" människor (nu levande och döda)? Hur gör du i så fall? Var får du din "input" ifrån, om du vare sig kan läsa böcker eller titta på TV? Jag ska erkänna att jag är rätt dålig på att läsa numera - tyvärr. Men ibland får jag en sådan LUST att läsa om - till exempel - människors liv i en annan tid. Händer det aldrig dig? Nu senast var det ju när vi hade internet-avbrott och jag sträckläste en av Fogelströms böcker om människoöden i Stockholm i början av 1900-talet. Jag kan också tycka att det är VÄLDIGT intressant att läsa skildringar av judar som överlevde förintelsen.

Du känner aldrig den lusten? Att få lära sig mer om hur andra människor känner/kände och tänker/tänkte? Personligen tänker jag att man kan få många nya perspektiv på egna problem genom att studera andra......

 

[ginnies]

Själv skulle jag kunna tycka pappa kränkte och inte respekterade mig när han sa till mig att inte glömma att deklarera, första tanke var att oavsett min ålder så kommer jag alltid vara pappas barn.

Nu tar jag bara din mening utan att egentligen rikta svaret till dig utan mer allmänt.

På allvar, finns det de som känner sig kränkta och orespekterade av ex ovan exempel?
Det finns ju fler incidenter i tråden där användare blir kränkta.....av fel ordval eller tonläge eller åsikt eller allt möjligt.
Jag tänker vem törs skaffa barn och vara förälder när allt så lätt blir kränkande mot barnet ?

 

[Inte_Ung]

Jag orkar inte läsa böcker. Det är typ 10 år sedan jag slutade läsa (för jag minns inte vad jag läst och tappar sammanhanget) och skönlitteratur har inte intresserat mig sedan tonåren. Jag gillar inte att se på film heller och inte på tv-serier. Jag har aldrig ägt en tv.

Det är ju annars ganska så vanliga saker som människor gör.
Om du inte på något sätt vill lägga energi på att förstå andra människor så blir det svårt att få fungerande, nära relationer. Även med en familj. Det är faktiskt så att man måste anstränga sig från båda håll för att smörja en relation.
Att börja undersöka hur andra människor tänker via litteratur och film är ett ofarligt sätt. Ingen kan bli arg på dig och du kan inte misslyckas. Se det som träning i sociala färdigheter för att kunna komma ur din ensamhet.

 

[Inte_Ung]

Jag vet inte riktigt men jag tänker nog mer tät kontakt via telefon eller messenger och att vara drivande i en sådan tät kontakt kommer jag inte att vara. Jag vill inte ta risken att uppfattas som efterhängsen och klängig. Det har jag själv råkat ut för och det var inte kul någonstans.

Nu så blev det riktigt svårt.
Den andra skall vara drivande men om den är det sp blir den klängig och det gillar du inte heller.
Det verkar inte vara lätt att vara din vän.
Hur skall man lyckas med det där?

 

[Inte_Ung]

Någon som jag har band till. Och om något verkligen kniper så kan jag be den personen om hjälp.

Är du beredd att vara den personen för någon annan?
Kan någon annan förlita sig på dig på det viset?

 

[Hippocampus]

Jag vet att det inte är kul att höra andras erfarenheter men jag har en historia. Jag har också levt i den idealiserade fantasin om en familj. En familj som man ser i amerikanska filmer typ, man sitter vi bordet och alla skrattar och pratar, god mat och tryggheten är ett faktum. Jag såg på avund på mina vänners familjer.
Jag har också växt upp i en dysfunktionell familj, då med misshandel och fattigdom. Precis som många andra har jag aldrig kramat mina föräldrar eller mina syskon, aldrig hört någon säga ”jag älskar dig”, aldrig firat högtider osv. Jag har däremot fått köpa egen mat sen jag var 10 år för egna pengar som jag fick tjäna ihop, ta hand om min lillebror som också skulle ha mat, städa bostad, skicka han t skolan osv.

När jag var i övre tonåren flyttade jag 70 mil till storstaden (Stockholm) för att börja på gymnasie. Mådde mycket dåligt psykiskt. Fick lite hjälp på skolan men en dag kom jag till ett skede där jag sa till mig själv ”Ska jag låta min uppväxt påverka mig negativt?” Om inte, hur ska jag göra för art förlika mig med detta? Alla andra har det ju så bra?

Jag gick t polisen och polisanmälde misshandeln. Jag bestämde att i och med den sätter jag punkt för det. Det var en hemsk upplevelse att leva i misshandel men JAG, för MIN SKULL, måste gå vidare.
Jag valde även då att fortsätta ha kontakt med min far.

Jag blev senare mycket dålig i ångest och tog då chansen att faktiskt försöka reda ut mina reaktioner på det jag varit med om. För det är det det handlar om, mina reaktioner och mina förhållningssätt till det som sker. Inte händelserna i sig för det kan jag inte göra något åt ,oftast.

För många år sen sa min bror att han inte ville ha kontakt mer. Anledning? Han tyckte det gnälldes för mycket. Sen tog det flera år, jag försökte kontakta honom men det var döfött. Skitjobbigt men hans val. Efter några år återuppstod kontakten utan att vi ens berörde varför han sa upp kontakten. Jag förlikade mig med det.

Om jag ibland känner mig ensam? Självklart. Om jag ibland känner "tänk om jag haft en familj"? Självklart. Både fysiskt, psykiskt och faktiskt ekonomiskt. I dessa tider där alla jag känner har en familj som stöttar ekonomiskt kan jag känna stor avund.
Om jag ibland känner att jag alltid måste fixa allt ensam? Självklart, för det är så det är. Jag jobbar, tar hand om hunden, pendlar, hästarna, hämtar spån, kastar 70 halmbalar på loftet där jag måste kasta upp de 2.5 meter, handlar, tvättar, klipper gräsmattan, byter proppar...ja allt som har med livet att göra. Det kan vara otroligt utmattande att aldrig ha hjälp. Såklart fäller jag en tår för det ibland. Helt normalt.
Men det får inte ta över mitt liv, den bitterheten. Och det handlar inte om att vara stark, det handlar om att sätta upp en acceptans-nivå för sig själv.

Men jag har också ett ansvar för mig själv. Jag är introvert, har lätt att isolera mig. Jag måste spränga trygghetsbubblan ofta. Jag försöker göra det. Jag tog ett jobb där jag var TVUNGEN att ta ansvar, att lita på mig själv och där andra hade "krav" på mig. Det jobbet hjälpte mig med mycket, jag var tvungen att vara social, att möta min mörkräddhet (jobbade ensam på natten, utomhus, vid en kyrkogård), att våga ta plats. det jobbet var väktare. Ett jobb jag aldrig såg mig själv i eftersom jag var otroligt blyg, tyst och rädd. För andra och för mig själv.

Jag har sedan fortsatt ställt krav på mig själv, inte prestation, men just pga den där trygghetsbubblan. Jag har gjort så mycket saker som jag som tonåring aldrig skulle tro om jag hade kunnat gå tillbaka o berätta för henne.
O som jag har utvecklats. Till en helt annan människa. Faktiskt.

O vet du, jag fick lära mig att inte vara avudsjuk på mina kompisars familjer. För i vuxen ålder har de berättat om deras problem. Om allt som försigick innanför dörrarna. Och även om de kanske inte blev misshandlade så var deras familjeliv inget att sträva efter. Med det sagt säger jag inte att alla har dåliga familjer eller dålig uppväxt. Men det är inte alltid som man tror.

Det andra jag fick lära mig är att acceptera mig själv. Balansgången är tunn men jag visste att jag inte ville leva ett liv med bitterhet, ältande eller ångest. Men blir man kompis med sig själv så blir man inte så bitter, ältande. Det finns ingen quickfix, jag gick igenom ett helvete i den terapiform jag valde. Jag grät, spydde o allt möjligt under sessionerna. Bara det var en utveckling, jag visade känslor, jag slapp vara den "tuffa och starka" som alla såg mig som medan hela mitt inombords skrek och grät. Här fick jag ut det. Och då hände något med mig. Bland annat.

Du återkommer ofta till din familjen och så katten. Och att inte klänga. Jag har skaffat många vänner och bekanta. Dock inga jag umgås med regelbundet för jag orkar inte det. Det är mycket med allt det andra, men det är tur det finns Messenger. Jag kan fråga bekanta om hjälp, de kan alltid svara nej. Det är inte svårare än så. Men de kan inte vara tankeläsare. Det finns ingen mall hur människor uppför sig. Alla är individer. Du verkar vilja ha alla i en mall, så du vet hur de är. Gärna som dig. Det kommer aldrig att hända. Frågar jag "vill du hjälpa mig?" o personen säger ja skulle jag aldrig tänka på ersättning. Då måste den säga något om det. Känner jag personen lite kan jag köpa en liten present, men vi pratar mer en gest än "dyr" present. När en stallägare passade mina hästar i 1 vecka fick hon 3 små marmelad-burkar som tack från det landet jag hade varit i.
Hade du tyckt det var ok?

Medan nuvarande stallägare var borta en vecka och jag tog allt med deras hästar och fick ingenting för det, rent fyskiskt, mer än ett tack. Tog jag illa upp? Nej inte det minsta. Jag kunde sagt nej. Jag kunde sagt att jag ville ha betalt. Men nej, jag gillar att hjälpa folk. Jag kan hoppas de vill hjälpa mig nångång. Men jag har inga krav på det. För jag hjälper till för jag gillar att hjälpa folk.

 

[Mabuse]

Som jag sa tidigare så lever de sina egna liv och är upptagna med en massa annat, ofta också väldigt långt bort. De kommer inte att bli en del av mitt dagliga liv.

Jag vet inte riktigt men jag tänker nog mer tät kontakt via telefon eller messenger och att vara drivande i en sådan tät kontakt kommer jag inte att vara. Jag vill inte ta risken att uppfattas som efterhängsen och klängig. Det har jag själv råkat ut för och det var inte kul någonstans. Och när jag försökt ha kontakt med folk ibland och det efter en tid visar sig att det bara är jag som hör av mig, så faller det. Att vilja ha kontakt, och att vilja ha tät kontakt, går åt två håll. Och sånt går inte att forcera fram heller. Det måste vara frivilligt, från båda hållen.

Att bara höras kanske en gång i månaden eller varannan månad för att träffas uppfyller inte mitt behov av en familj.

Men hur många vuxna har så tät kontakt med sina föräldrar och syskon? Jag tror det är ganska ovanligt att föräldrar är en daglig del av ens liv när man är 40+, särskilt om man inte bor nära varandra.

 

[Magiana]

Ursäkta, men - hur tänker du nu?
Du är fortfarande arg på en person för att vederbörande ringde på fast telefon och inte på mobil? För flera år sedan?

Jag tycker att du ställer orimligt stora krav på din omgivning, och att du har de förväntningarna eller kraven som du beskriver, bidrar nog till din ensamhetskänsla.
Det är klart att du ofta blir besviken, eftersom dina förväntningar på andra är så höga och många gånger nog väldigt svåra att leva upp till.

Jag förstår att du känner dig ensam.
Och för att känna dig mindre ensam, behöver du nog få hjälp att ändra dina förväntningar på andra människor. Och på dig själv.
Och jag förstår att den här dagbokstråden är just en dagbokstråd, men jag vill påminna om det som andra också skrivit tidigare:

Relationer handlar om ett tagande och ett givande. Om man, som du uttryckt, släpper kontakten med någon för att just den kontakten den gången inte gav dig något, så är ju du inte där för den personen heller.

De flesta av oss har ett antal kontakter med olika människor, där varje kontakt inte ger oss någonting. Alls.
Men vi bryter inte med de personerna ändå, bara för att det inte ger något.

Men var fan fick du det ifrån att jag fortfarande är arg på henne? Jag sa ju för bövelen att vi redde ut det. Missade du det med flit eller?

Självklart är relationer ett givande och tagande, men när jag ger och ger och ger och aldrig får respons, då tappar jag sugen. Jag orkar inte anstränga mig hur länge som helst. Jag kan inte bära en relation till 100% för då är det ingen relation.

Exakt precis så. I vissa perioder hör den ena av sig mer. Det behöver inte betyda något annat än just det. Och om jag av all förmodan uppfattar det som att det alltid, alltid är jag som hör av mig och att jag uppfattar det som att hen inte vill ha kontakt, då frågar jag. Och gällande det att känna sig efterhängsen och "för på", jag blir ju bara glad när mina vänner hör av sig. De får höra av sig hur mycket som helst. Men jag förstår samtidigt känslan av att känna sig "för på". Men då kan en väl bara skoja till det lite och säga typ "sorry att jag hör av mig så mycket och är lite klängig, jag tycker bara om att prata med dig och jag saknar dig". Eller något sånt. Jag tror knappast att en vän skulle ta illa upp av det! Tvärtom.

Jag hade en "kompis" som var "för på". Hon var riktigt jävla skitjobbig faktiskt då hon var en energitjuv av rang. Jag var helt matt efter att ha pratat med henne i en timme. Jag tog upp det med henne. Men nej, hon bara var sån och det gick inte att ändra på.

Tänk om jag själv är så där jobbig när jag träffar andra människor eller när jag pratar med dem i telefon? Det skulle kännas hemskt om jag var sån. Jag är livrädd för att uppfattas som hon.

När man etablerar en ny relation så behöver ju båda visa intresse för att umgås. Jag har liksom under många år inte ens kommit till stadiet där jag kan säga att vi är kompisar, när jag börjat bekanta mig med någon. Det har bara varit jag som har försökt och efter ett tag har jag konstaterat att "nähä, det blev inget med det".

Inga böcker. Ingen skönlitteratur. Inga filmer. Inga tv-serier. Ingen TV.

Det får mig att undra. Är du aldrig det minsta intresserad av att lära dig mer om andra "okända" människor (nu levande och döda)? Hur gör du i så fall? Var får du din "input" ifrån, om du vare sig kan läsa böcker eller titta på TV? Jag ska erkänna att jag är rätt dålig på att läsa numera - tyvärr. Men ibland får jag en sådan LUST att läsa om - till exempel - människors liv i en annan tid. Händer det aldrig dig? Nu senast var det ju när vi hade internet-avbrott och jag sträckläste en av Fogelströms böcker om människoöden i Stockholm i början av 1900-talet. Jag kan också tycka att det är VÄLDIGT intressant att läsa skildringar av judar som överlevde förintelsen.

Du känner aldrig den lusten? Att få lära sig mer om hur andra människor känner/kände och tänker/tänkte? Personligen tänker jag att man kan få många nya perspektiv på egna problem genom att studera andra......

Nej, den lusten har inte jag. Och historia är det mest ointressanta som finns.

 

[Shaggy]

Alltså du vet vad som är problemet, inga vänner. Du vet egentligen vad som är orsaken, vet inte hur människor fungerar. Varför i hela fridens dagar vill du då inte satsa lite för att lösa orsaken så du kan lösa problemet?
Jag vet att det är pissjobbigt men du begränsar dig själv hela tiden och bygger mentala murar som förstör för dig själv. En mur mot omvärlden kan vara en trygghet men de här uppfyller ju inte ens det kravet då de bara förstör. Vad är du egentligen rädd för?
Utifrån det du skriver så förstår jag varför vården tror att du har en autismdiagnos för jag har aldrig hört om någon som är så ointresserad av att lära sig om hur deras egen art fungerar. Det du skriver kanske inte stämmer med det går långt utöver vad som kan klassas som normalt introvert.

 

[Magiana]

Nu så blev det riktigt svårt.
Den andra skall vara drivande men om den är det sp blir den klängig och det gillar du inte heller.
Det verkar inte vara lätt att vara din vän.
Hur skall man lyckas med det där?

Social kompetens. Var en kompis. Inte en börda.

Jag känner själv att jag nog skulle kunna vara en börda. Hur ska jag veta om jag lyckats undvika det?

Är du beredd att vara den personen för någon annan?
Kan någon annan förlita sig på dig på det viset?

Det beror på. Det är flera faktorer som påverkar. En av dessa är hur nära vi står varandra. En annan är om jag kan hjälpa vilket i sin tur beror på situation för både mig och den andre.