snurpe
Trådstartare
Jag håller på att plita lite på en artikel om Vitnos öde. Det är bara ett första utkast som jag slängt ur mig lite fort, så den ska bearbetas en hel del. Vad sägs än så länge? Någorlunda intressant för att vara ett utkast? Skulle något liknande mer bearbetas kunna publiceras i en tidning som t ex Kattliv?
/snurpe
ARTIKELN:
En droppe i havet? Nej, ett helt liv åter!
När jag en sensommardag förra året förklarade för min omgivning att jag skulle ta hem en tredje katt bemöttes jag av stor skepticism. Det var inte många som förstod varför jag skulle ta hem en liten krake, en livrädd sådan från en långväga organisation och dessutom betala för det. Vad kunde hon tillföra mitt liv som de två andra inte kunde? För mig handlade det inte om mina behov. För mig handlade det om att hjälpa en rädd ensam själ som hamnat fel i livet. Jag hade både tid, resurser och en stor lägenhet och kunde inte alls förstå deras trotsighet. Sen förstod jag. Argumentet som inte på något vis är sällsynt träffade som ett slag i magen. Jag fick höra att jag minsann inte kunde hjälpa alla hemlösa katter i Sverige och att min hjälp var en droppe i havet. En droppe i havet? För vem? Inte för Vitnos i alla fall. För Vitnos betydde det allt. Hjälpen betydde att hon fick komma till ett tryggt och säkert hem där hennes omgivning behandlade henne väl. Hon kom till en familj där hon fick känna sig älskad att förstå vad livet egentligen handlar om. Hon fick uppleva vad det innebär att vara en katt som kan sova utan att behöva vara på sin vakt. Hon fick uppleva vad det innebär att leka och busa. Hon fick uppleva vad det innebär att vara omtyckt. Nej, för Vitnos var det ingen droppe i havet. För henne var hela livet räddat.
Jag sitter här vid datorn och vänder mitt huvud åt vänster. På soffans armstöd ligger Vitnos och sover. För många katter är det en självklarhet att ha ett hem där man kan sova ostört, sova utan att vara på sin vakt av rädsla. Men inte för alla. Idag är det svårt att förstå hur rädd och osäker denna underbara katt var för ett år sedan. Då låg hon huvudsakligen under en byrå och tryckte, och rörde sig bara fritt på natten när människor låg och sov. Hon var så rädd och förtryckt att hon inte ens var förmögen att försvara sig. Jag minns första gången jag höll henne i min famn. En rädd katt hade försvarat sig, men Vitnos var så rädd att hon blev fullständigt apatisk. Jag kan tänka mig att hon kände sig som människooffer som blir våldtagna och kritiseras för att inte göra motstånd. Hon var så rädd att hon bara låg och hoppades på att det skulle ta slut. Jag insåg omedelbart att det var fel väg att gå. Från den dagen närmade jag mig Vitnos på hennes villkor. När jag sträckte fram min hand till henne ryggade jag undan så fort hon kände sig pressad. Men lika fort gjorde jag ett nytt försök, men alltid på hennes villkor, och jag bemötte henne ständigt med stor respekt. Långsamt, långsamt började jag vinna hennes förtroende. Idag vet jag att hon litar på mig och vet att jag vill henne väl.
Jag hade fel när jag för ett år sedan sa att Vitnos inte fyllde några större behov hos mig. Det är inte mycket så här i efterhand som gett mig så mycket som den utveckling Vitnos gått, och fortfarande går, igenom. Hon fascinerar mig dagligen och ingenting gör mig så lycklig som när jag ser henne fara runt i vardagsrummet helt fokuserad på leken med den gröna leksakstussen, när hon sover tätt intill min hankatt som hon avgudar, eller när hon äter ur min hand. För andra katter att det vardagssituationer, helt banala sådana. Men för Vitnos är det något helt annat; för henne är det en trygghet hon aldrig fått känna. När jag ser glädjen i hennes ögon vet jag att hon inte är en droppe i havet. Hon är en lycklig katt som fått ett helt liv åter.
/snurpe
ARTIKELN:
En droppe i havet? Nej, ett helt liv åter!
När jag en sensommardag förra året förklarade för min omgivning att jag skulle ta hem en tredje katt bemöttes jag av stor skepticism. Det var inte många som förstod varför jag skulle ta hem en liten krake, en livrädd sådan från en långväga organisation och dessutom betala för det. Vad kunde hon tillföra mitt liv som de två andra inte kunde? För mig handlade det inte om mina behov. För mig handlade det om att hjälpa en rädd ensam själ som hamnat fel i livet. Jag hade både tid, resurser och en stor lägenhet och kunde inte alls förstå deras trotsighet. Sen förstod jag. Argumentet som inte på något vis är sällsynt träffade som ett slag i magen. Jag fick höra att jag minsann inte kunde hjälpa alla hemlösa katter i Sverige och att min hjälp var en droppe i havet. En droppe i havet? För vem? Inte för Vitnos i alla fall. För Vitnos betydde det allt. Hjälpen betydde att hon fick komma till ett tryggt och säkert hem där hennes omgivning behandlade henne väl. Hon kom till en familj där hon fick känna sig älskad att förstå vad livet egentligen handlar om. Hon fick uppleva vad det innebär att vara en katt som kan sova utan att behöva vara på sin vakt. Hon fick uppleva vad det innebär att leka och busa. Hon fick uppleva vad det innebär att vara omtyckt. Nej, för Vitnos var det ingen droppe i havet. För henne var hela livet räddat.
Jag sitter här vid datorn och vänder mitt huvud åt vänster. På soffans armstöd ligger Vitnos och sover. För många katter är det en självklarhet att ha ett hem där man kan sova ostört, sova utan att vara på sin vakt av rädsla. Men inte för alla. Idag är det svårt att förstå hur rädd och osäker denna underbara katt var för ett år sedan. Då låg hon huvudsakligen under en byrå och tryckte, och rörde sig bara fritt på natten när människor låg och sov. Hon var så rädd och förtryckt att hon inte ens var förmögen att försvara sig. Jag minns första gången jag höll henne i min famn. En rädd katt hade försvarat sig, men Vitnos var så rädd att hon blev fullständigt apatisk. Jag kan tänka mig att hon kände sig som människooffer som blir våldtagna och kritiseras för att inte göra motstånd. Hon var så rädd att hon bara låg och hoppades på att det skulle ta slut. Jag insåg omedelbart att det var fel väg att gå. Från den dagen närmade jag mig Vitnos på hennes villkor. När jag sträckte fram min hand till henne ryggade jag undan så fort hon kände sig pressad. Men lika fort gjorde jag ett nytt försök, men alltid på hennes villkor, och jag bemötte henne ständigt med stor respekt. Långsamt, långsamt började jag vinna hennes förtroende. Idag vet jag att hon litar på mig och vet att jag vill henne väl.
Jag hade fel när jag för ett år sedan sa att Vitnos inte fyllde några större behov hos mig. Det är inte mycket så här i efterhand som gett mig så mycket som den utveckling Vitnos gått, och fortfarande går, igenom. Hon fascinerar mig dagligen och ingenting gör mig så lycklig som när jag ser henne fara runt i vardagsrummet helt fokuserad på leken med den gröna leksakstussen, när hon sover tätt intill min hankatt som hon avgudar, eller när hon äter ur min hand. För andra katter att det vardagssituationer, helt banala sådana. Men för Vitnos är det något helt annat; för henne är det en trygghet hon aldrig fått känna. När jag ser glädjen i hennes ögon vet jag att hon inte är en droppe i havet. Hon är en lycklig katt som fått ett helt liv åter.
Jag har inte läst Kattliv, men jag tycker språket i din artikel är ett sådant som generellt passar i ett lite personligt reportage.
