Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden
Jag tror helt enkelt att du får försöka strunta i din oro (om du nu vill ha barn) och ta risken. Just vad gäller downs syndrom (och några andra kromosom-avvikelser så kan man testa för dem. Vi gjorde det och hade valt abort om det visat något).
Jag tror oron kommer sig av att nog allt annat här i livet har en utväg - hästen kan säljas, maken/sambon kan man bryta upp från - men barn, de har man för resten av livet (åtminstone ansvar för i 18 år).
Men egentligen tror jag många stoppas av (kärlek och om inte annat moraliskt) att dumpa sin levnadspartner om h*n skulle råka ut för en olycka och hamna i rullstol, så är skillnaden verkligen så himla stor?
Oavsett om man får ett friskt eller ett "sjukt" barn så kommer man kastas in i ett annat liv - i alla fall någon gång under barnens uppväxt. Jag har två småbarn (friska som nötkärnor) och det har verkligen varit svårt att orka med mycket annat än att bara överleva då vi har lidit av sömnbrist (tjejen på snart 4 år sover fortfarande knackigt). Jag pratade med en annan mamma som beklagade sig över att det började bli så jobbigt att ha barn (hon hade en 2-åring), själv har jag tyckt att livet lättat för varje halvår när barnet blir äldre. Våra olika erfarenheter av hur jobbigt det är verkade mycket grunda sig på att hennes barn varit superlätt som liten, i relation till det blev det jobbigt med trots och annat.
Några skriver om oro. Tycker det låter så avskräckande. Klart man hela tiden månar om sina barn, men någon konstant ORO tycker jag inte att jag känner.
Sen vill jag bara kommentera en sak - du skriver "om du kan bli gravid". Vilket ju är en vettig vinkling. På sätt och vis kan det vara positivt att ha svårt att bli gravid, för jag tror man minskar lite på kontrollbehovet - det viktiga är ATT det blivit barn och inte vad det blir, hur friskt det är samt vilken månad det föds. Har man blivit gravid vid första tillfället har man lite mer en känsla av att man borde kunna välja att få ett friskt barn.
Jag tror helt enkelt att du får försöka strunta i din oro (om du nu vill ha barn) och ta risken. Just vad gäller downs syndrom (och några andra kromosom-avvikelser så kan man testa för dem. Vi gjorde det och hade valt abort om det visat något).
Jag tror oron kommer sig av att nog allt annat här i livet har en utväg - hästen kan säljas, maken/sambon kan man bryta upp från - men barn, de har man för resten av livet (åtminstone ansvar för i 18 år).
Men egentligen tror jag många stoppas av (kärlek och om inte annat moraliskt) att dumpa sin levnadspartner om h*n skulle råka ut för en olycka och hamna i rullstol, så är skillnaden verkligen så himla stor?
Oavsett om man får ett friskt eller ett "sjukt" barn så kommer man kastas in i ett annat liv - i alla fall någon gång under barnens uppväxt. Jag har två småbarn (friska som nötkärnor) och det har verkligen varit svårt att orka med mycket annat än att bara överleva då vi har lidit av sömnbrist (tjejen på snart 4 år sover fortfarande knackigt). Jag pratade med en annan mamma som beklagade sig över att det började bli så jobbigt att ha barn (hon hade en 2-åring), själv har jag tyckt att livet lättat för varje halvår när barnet blir äldre. Våra olika erfarenheter av hur jobbigt det är verkade mycket grunda sig på att hennes barn varit superlätt som liten, i relation till det blev det jobbigt med trots och annat.
Några skriver om oro. Tycker det låter så avskräckande. Klart man hela tiden månar om sina barn, men någon konstant ORO tycker jag inte att jag känner.
Sen vill jag bara kommentera en sak - du skriver "om du kan bli gravid". Vilket ju är en vettig vinkling. På sätt och vis kan det vara positivt att ha svårt att bli gravid, för jag tror man minskar lite på kontrollbehovet - det viktiga är ATT det blivit barn och inte vad det blir, hur friskt det är samt vilken månad det föds. Har man blivit gravid vid första tillfället har man lite mer en känsla av att man borde kunna välja att få ett friskt barn.