Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Jag tror helt enkelt att du får försöka strunta i din oro (om du nu vill ha barn) och ta risken. Just vad gäller downs syndrom (och några andra kromosom-avvikelser så kan man testa för dem. Vi gjorde det och hade valt abort om det visat något).

Jag tror oron kommer sig av att nog allt annat här i livet har en utväg - hästen kan säljas, maken/sambon kan man bryta upp från - men barn, de har man för resten av livet (åtminstone ansvar för i 18 år).
Men egentligen tror jag många stoppas av (kärlek och om inte annat moraliskt) att dumpa sin levnadspartner om h*n skulle råka ut för en olycka och hamna i rullstol, så är skillnaden verkligen så himla stor?

Oavsett om man får ett friskt eller ett "sjukt" barn så kommer man kastas in i ett annat liv - i alla fall någon gång under barnens uppväxt. Jag har två småbarn (friska som nötkärnor) och det har verkligen varit svårt att orka med mycket annat än att bara överleva då vi har lidit av sömnbrist (tjejen på snart 4 år sover fortfarande knackigt). Jag pratade med en annan mamma som beklagade sig över att det började bli så jobbigt att ha barn (hon hade en 2-åring), själv har jag tyckt att livet lättat för varje halvår när barnet blir äldre. Våra olika erfarenheter av hur jobbigt det är verkade mycket grunda sig på att hennes barn varit superlätt som liten, i relation till det blev det jobbigt med trots och annat.

Några skriver om oro. Tycker det låter så avskräckande. Klart man hela tiden månar om sina barn, men någon konstant ORO tycker jag inte att jag känner.

Sen vill jag bara kommentera en sak - du skriver "om du kan bli gravid". Vilket ju är en vettig vinkling. På sätt och vis kan det vara positivt att ha svårt att bli gravid, för jag tror man minskar lite på kontrollbehovet - det viktiga är ATT det blivit barn och inte vad det blir, hur friskt det är samt vilken månad det föds. Har man blivit gravid vid första tillfället har man lite mer en känsla av att man borde kunna välja att få ett friskt barn.
 
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

ja jag antar att jag bara får strunta i oron.. eller jag ska kanske säga rädslan? okunska? jag vet inte.. läskigt är det iaf...

men jag tror att du trycker på något viktigt, iaf i mitt fall... precis det där att det finns ingen utväg... det är ju inte så att man bara kan få det ogjort sas... sen kan man ju lämna bort barnet till en fosterfamilj... men... det säger ju sig själv att den inställningen kan man ju absolut inte ha, ffa nu innan man ens försökt hantera situationen... som dessutom bara EVENTUELLLT kan inträffa...

jag inbillar mig att jag i övrigt har en rätt avslappnad inställning till att få barn, jag har läst endel och tittat på diverse program och adoption osv så jag vill inte ta förgivet att vi kan få biologiska barn.. dessutom har jag sagt att jag gärna adopterar OCKSÅ om vi nu kan få det.. jag vill helt enkelt inte ta något förgivet, inte att barnen kan gå före alla andra ungar, att de blir socketsöta, att de kan läsa strax efter att de lärt sig prata osv.. tycker många föräldrar verkar ha sina barn som acessoarer och det viktigaste är att deras barn är perfekta... mina barn ska bli som de är och det är det absolut viktigaste... och det är väll kanske en av anledningarna till att jag blir så nervös av att få ett sjukt barn.. förstå mig rätt, men det är ju det enda sättet jag kan känna att "så vill jag inte att mitt barn blir" resten är "skitsamma" sas så länge de är sig själva... att känna att jag inte vill ha ett sjukt barn går ju lite mot att barnen bara ska vara sig själva..
 
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Fast man ska ju inte skämmas över att önska att ens barn ska vara friskt och oskatt i stället för tvärt om. Skulle det gå snett gillar man nog ungen ändå.
 
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

tack så jätte mycket för dina infallsvinklar! jätte intressant!
vad har du för diagnos (om du nu vill berätta) och vad har den medfört för svårigheter för dig och din familj?

Föddes med hjärtfel, skelettskador, en njure och vattenskalle...så min uppväxt har varit hjärt-och skalloperationer, från födseln var det prat om att jag skulle leva ett år alt. bli rullstolsbunden.

Som vuxen/äldre växte ADHD och epilepsi fram och det har ju medförst humörsvägningar, koncentrationssvårigheter, krampanfall, ännu mer ovisshet + att allt detta innebär mängder av medicner som tar på kroppen...operationer lite då och då för att shunten slutar funka eller hjärtat bråkar..

Balanssvårigheter, lågt blodtryck (yrsel mm) och så vidare...inte allt för sällan ringer päronen när jag inte är på msn/hemma och får svaret "hej, jag är på akuten/sjukhuset"

Jag har haft det svårt med skolan, umgänge och så vidare (så antagligen hade jag ADHD redan som barn men det "glömdes bort" med allt annat.

Jag har accepterat situationen men det är nog svårt att göra som hjälplös förälder/anhörig som känner sig otillräcklig och förmodligen känner att de inte "gjort vad de kunnat" (vilket de säkerligen har)...
Det har ju tagit hårt psykiskt och under gynasietiden var det väldigt mycket ångest, social fobi, panikångest, depression och så vidare, har kommit ur det nu men får återfall i bland.

Största styrkan hos mig är nog att jag inte är rädd för att ta den hjälp jag behöver/har rätt till och att jag är så :devil: envis...då går det mesta :)
 
Senast ändrad:
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Men du....
Även med ett mycket svårhanterligt barn (han har ingen diagnosticerad autism) så får man härliga stunder och goa skratt och goa kramar ibland också. Jag har mina djupa dalar och jag är på vandring genom den största livskris som jag troligen kommer att gå igenom i mitt liv men jag VET att jag kommer att komma starkare ut på andra sidan och må bättre än någonsin psykiskt eftersom jag tvingas ta itu med gamla destruktiva mönster hos mig själv för att hantera sonen.

Att det är så svårt för mig är att jag har tråkigheter i bagaget, vissa trauman från min uppväxt och vissa dåliga mönster från det sociala arvet på min fars sida. Att hantera vår son är inte alls lika svårt för min man som har haft en trygg uppväxt. Det handlar så mycket om en själv och vad man orkar med. Livet är en resa, det finns inga enkla liv - det är liksom det som är grejen. Och jag tror inte att du vill sitta på hemmet när du är 80år och ångra att du inte skaffade barn för att det fanns en liten risk att barnet hade ett litet neuropsykiatriskt funktionshinder. Vi bor i Sverige, det finns hjälp att få.
Stor lycka-till-kram!
 
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Snälla - kan du försöka att sksriva med stor bokstav i början av meningarna. Jag har skitsvårt att läsa vad du skriver. Allt flyter ihopa till en enda gröt.

Jag tycker att det är sunt att du vågar sätta ord på din oro
 
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Precis, jag vill också betona den utveckling som människa man går igenom som förälder. Det är mycket jobbigt stundtals, men så värt det i slutändan. Dessutom tror jag också det är viktigt att sätta ord på sin oro, den brukar bli mindre och mer hanterbar då. Nu har jag den fantastiska turen att ha ett friskt och lätthanterligt barn, men om jag skulle bli gravid igen skulle jag göra de tester som finns, och visade det något onormalt skulle jag välja abort. Sen kan man ju aldrig veta, det finns ju massor av annat, men det är del av livet, att inte veta.
 
Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Ville bara säga att livet aldrig blir sig likt när man får barn. Det är väldigt få förunnat att klara av att ha gård och hästar när man har småbarn och det måste man vara beredd på (det var inte jag) eller också måste man ha ett nätverk som ger dig möjlighet att vara med hästarna den tid du behöver. En annan aspekt är att barnet tar så mycket av din ork eftersom du sällan får sova ordentligt de första åren och då blir hästarna mer än vad man orkar med.

Känner igen mig i det där. Jag var totalt oförberedd på hur det var att ta hand om ett barn, trodde att allt skulle fungera som tidigare med gård och hästar men enda skillnaden att en barnvagn skulle stå parkerad i stallet med en nöjd och söt unge i. Ack så fel man kan ha :D. Jag blev jättedeprimerad, önskade att jag fått någon sorts förvarning om hur jobbigt det kan vara. Men allt man hörde var en massa positiva saker och glada tillrop, att barn minsann inte är några hinder, att man inte behöver ge upp något i sitt liv och bla bla bla.. :angel: När man hade en bebis var problemet att ungen bara skrek så fort man skulle göra något i stallet + att man var fruktansvärt trött. Numera är TIDEN det stora problemet, har man tid över vill man lägga den tiden på sin familj och inte på stallet..
 

Liknande trådar

Övr. Barn Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en...
Svar
14
· Visningar
1 653
Senast: Ninnurur
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 525
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
3 506
Övr. Barn Vi har 2 barn. Ett på 10 och ett på 7. Det yngre barnet är till vissa delar extremt olik sitt äldre syskon och saker som fungerat med...
Svar
16
· Visningar
1 135

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp