Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

[anonymous]

Igår bestämde jag och sambon att vi lite smått ska börja försöka bli gravida i maj -11.
Jag är förväntasfull, nervös, pirrig och... orolig.

Jag läste tråden här med en stackars mamma med en son som antagligen har autism och hennes tuffa vardag. Jag känner med henne sjukt mycket och jag är livrädd för att få ett barn som är sjukt. Jag vet faktiskt inte om jag skulle mäkta med att ta hand om ett barn med väldigt speciella behov och det skrämmer mig nå fruktansvärt att saker och ting ska bli för svåra!
Jag lever ett väldigt aktivt liv med hästar, eget stall osv. och har gjort ett aktivt val att skaffa häst innan barn för att jag är en sådan person som som skulle låsa all min tid till barnen och glömma bort mig själv helt. Så gjorde min egen mamma och idag när vi barn flyttat så har hon mer eller mindre inget annat liv utöver jobbet. Det önskar jag henne verkligen inte och vet att jag skulle hamna där själv om jag inte tvingade mig själv att ha mitt eget.

Jag känner mig som världens sämsta människa, och redan som världens sämsta mamma (innan jag ens blivit gravid ) som tänkt tanken.. men jag har tom funderat på att det är värt att chansa med att få barn när risken är att vi får ett sjukt barn. Vad händer med barnet om jag inte skulle klara av det? Vad händer med mig?
Jag hör själv hur otroligt egocentrisk jag låter, och missförstå mig snälla inte. Jag ser det inte som att mitt liv på något sätt slutar för att jag skulle få barn.. jag tror bara att det är viktigt att man har sitt eget liv och sitt gemensamma liv med barn och familj... Jag har helt enkelt fått för mig att ett barn med speciella behov skulle kräva så pass mycket tid och energi att mitt egna liv skulle få ta för stor smäll och jag är helt enkelt tveksam på om jag vill chansa... eller ja vet inte... jag vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag är rädd för.

Har ni känt något liknande? Jag antar att alla mammor och pappor oroar sig för att barnet ska va friskt.. hur hanterar man den oron och hur hanterar man ett ev besked om en diagnos? Jag förstår givetvis att när barnet väl är på plats (om vi nu ens kan få barn) så kommer jag älska det barnet vare sig med eller utan diagnos.. men allt är bara så rörigt i huvudet just nu...

Kom gärna med massa tankar, råd och tips..

 

[bubblan987]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Jag känner igen mig, har i mångt och mycket samma tankar som dig. Vi är inte heller gravida ännu men håller på och försöker. För min del så är jag på något konstigt vis övertygad om att vi kommer få ett barn med funktionshinder. Det känns lixom som "just my luck", hela mitt liv lyder under Murphys lag så jag skulle snarare bli förvånad om våra barn är "normal-störda" (missförstå rätt).

I mitt jobb träffar jag många föräldrar som har barn med omfattande funktionshinder och nog har dom det tufft. Å andra sidan så är de ju lika glada för sina barn som alla andra, men de kanske har "dåliga dagar" oftare.

Livet förändras ju tillräckligt när man får barn, jag räknar t ex med att kunna rida 2-4 dagar i veckan, till skillnad från nu när jag är i stallet all min lediga tid (mer eller mindre). Sen finns det ju tycker stödinsatser att få, både riktat till förälder och barn.

 

[prinsus_]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Hej!
Ville bara säga att livet aldrig blir sig likt när man får barn. Det är väldigt få förunnat att klara av att ha gård och hästar när man har småbarn och det måste man vara beredd på (det var inte jag) eller också måste man ha ett nätverk som ger dig möjlighet att vara med hästarna den tid du behöver. En annan aspekt är att barnet tar så mycket av din ork eftersom du sällan får sova ordentligt de första åren och då blir hästarna mer än vad man orkar med.

Jag hade hjälp av min mamma så mycket jag behövde när min son var bebis och jag flydde mycket ut till stallet. Med facit i hand önskar jag att jag hade gjort annorlunda, att jag förstått hur mycket tid en baby tar så att jag lämnat bort hästarna ett tag eller sett till att vi inte haft så mycket att göra på gården när barnet föddes (vi höll på att bygga till och skulle gifta oss så det var aldrig någon lugn och ro). Men vi valde att sälja hästarna och gården när sonen var 1,5år för att orka med och det var en stor sorg och kris för mig men nu när sonen är snart 4år håller vi på och planera för att flytta till gård igen och jag har köpt ett föl som än så länge är inackorderat hos en kompis.

Med den medvetenhet som du har så kommer du inte att bli som din mamma utan du kommer att bevara den du själv är. Däremot går det inte att föda och sköta ett barn "med vänsterhanden" och tro att livet kan fortsätta i samma spår. Småbarnstiden måste få ta sin tid och man orkar inte med mycket annat men sen tror jag att livet kommer tillbaka, men vill man ha en bra start med sitt barn så måste man lägga allt annat åt sidan ett tag. Är man inte beredd på det så tror jag faktiskt att man ska vänta eller välja bort barn. Hade jag fattat vad jag gav mig in på så hade jag nog inte skaffat barn men även om det är svårt så är det en fantastiskt spännande resa

 

[ako]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Prinsus: Vad glad jag blir över dina positiva ord - trots allt !!

TS: Man vet inget om hur livet kommer att bli. Vi har en tack och lov alldeles frisk och fin liten kille på 2 år och börjar smått prata om ett syskon. Jag kommer att vara orolig hela den eventuella graviditeten över att 1: Barnet ska dö 2: Barnet ska vara allvarligt skadat eller sjukt. Det var jag förra gången, och det kommer jag att vara igen trots att allt gick lysande bra sist. Dock var jag inte så orolig att jag mådde dåligt "på riktigt" av det, men jag vågade t ex knappt köpa några bebisprylar innan L var framme- det fick den stackars barnafadern sticka iväg från BB för att göra. Jag tror att oro är normalt, och man kommer att oroa sig lite till mans för sina barn hela livet. Jag försöker att inte tänka på vad L skulle kunna råka ut för för hemskheter, utan i stället tänka att de flesta ungar faktiskt är hyggligt friska och att de flesta människor faktiskt blir gamla.

Hästliv och småbarn går att kombinera för de allra flesta, men man får skära ner på ambitionsnivån lite ett tag. Barn växer ju dock som bekant, och småbarnstiden varar inte för evigt, och man kommer att få mer tid til eget sedan igen.

Lycka till o ta det lugnt!

 

[Apollo 13]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

1010101010

 

[Apollo 13]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

kan inte komma med några råd men ska följa tråden med spänning... vi har inga planer på barn men i övrigt ser mycket väldigt lika ut...

lycka till...

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

gör du något för att hantera din rädsla eller tar du bara risken helt enkelt?

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

jag vill börja med att säga att jag hoppas att du inte tog illa upp för att jag nämnde dig och att du inte tog det som att jag ser er som ett skräckexempel..

i dagsläget så har jag två hästar varav den ena är pensionerad och den andra har vi tänkt skicka på utbildning och skulle det vara så att jag sen känner att jag vill ha avlastning så bor vi i ett område där det inte kommer vara några svårigheter att få hjälp. pensionären är sedan väldigt lättskött så där ska det inte vara några som helst problem att hinna eller orka med honom. om det är så att jag sedan känner att jag inte hinner med har vi pratat om att stalla upp den jag rider på helinackordering.
både jag och den blivande pappan är båda starkt beslutsamma om att vi inte ska göra oss av med hästarna så det är inte så att jag drar hela lasset med hästarna själv utan det är våra hästar...
generellt så är både jag och sambon sådana som gärna har väldigt många bollar i luften men vi är inte dummare än att vi skulle prioritera barnet framför hästarna och åsidosätta dem..

men samtidigt så ser jag ju fram mot att få spendera tid med bäbisen så jag är ju inte bara inne på att jag ska fly fältet, men jag får för mig att en eventuell diagnos skulle sätta käppar i hjulet för mig... tror du att det gjort det svårare för er att kunna ha egentid eftersom att er son har de svårigheterna han har? jag tänker typ att det blir svårare att hitta barnpassning eller att själv känna att man mäktar med att passa barnet själv när den andra partnern tar sig lite egentid?

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Prinsus: Vad glad jag blir över dina positiva ord - trots allt !!

TS: Man vet inget om hur livet kommer att bli. Vi har en tack och lov alldeles frisk och fin liten kille på 2 år och börjar smått prata om ett syskon. Jag kommer att vara orolig hela den eventuella graviditeten över att 1: Barnet ska dö 2: Barnet ska vara allvarligt skadat eller sjukt. Det var jag förra gången, och det kommer jag att vara igen trots att allt gick lysande bra sist. Dock var jag inte så orolig att jag mådde dåligt "på riktigt" av det, men jag vågade t ex knappt köpa några bebisprylar innan L var framme- det fick den stackars barnafadern sticka iväg från BB för att göra. Jag tror att oro är normalt, och man kommer att oroa sig lite till mans för sina barn hela livet. Jag försöker att inte tänka på vad L skulle kunna råka ut för för hemskheter, utan i stället tänka att de flesta ungar faktiskt är hyggligt friska och att de flesta människor faktiskt blir gamla.

Hästliv och småbarn går att kombinera för de allra flesta, men man får skära ner på ambitionsnivån lite ett tag. Barn växer ju dock som bekant, och småbarnstiden varar inte för evigt, och man kommer att få mer tid til eget sedan igen.

Lycka till o ta det lugnt!

Ta det lungt? Det är inte min starkaste sida om jag ska vara ärlig
Men så det är helt enkelt bara leva med oron för resten av barnets liv? Det låter ju helt fruktansvärt att gå och oroa sig hela tiden? Är det så föräldraskapet är? Att man bara går och är orolig och lär sig leva med det?

 

[kamomillo]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

att vara förälder är en ständig oro. Det bara förändras genom åren, från början är det:Klarar jag att bli en bra förälder? blir det allergier? kommer vi föräldrar att fortsätta leva ihop? sen blir det: har jag mat nog?
sen böjvecksexem? sova för mycket/lite, hur börja med vanlig mat? sovtider... Sen i tonåren blir det andra bekymmer, har mitt barn nog veckopeng, sovtider (igen) ätstörningar, alkohol, pojkvänner/flickvänner, droger, körkort, osv i All oändlighet...

Sen skaffar barnet partner... HJÄLP! är det en lämplig tjej/kille? hur ska dom klara sig, hur blir det om dom skaffar barn? har dom god ekonomi...
SUCK!

MEN... man kan inte gå genom livet och vara orolig. Jag orkar inte vakna på morgonen och fundera över bränder, trafikolyckor, börskrascher, osv.
Någonstans måste man vara vuxen att gambla med livet.
ALLT går inte styra, och det är nog inte meningen heller?

Vill jag ha barn? ja då får jag ta faan i båten och ro han iland. Annars kan jag välja att inte skaffa barn,men jag kan ändå inte styra över allt i livet. Riktiga katastrofer kan hända, å då menar jag inte ett barn med annorlunda behov.

Barn med diagnos är ingen KATASTROF! det är en gåva!!! givetvis komplicerar det livet, men man anpassar sig, och varför utgå från att det ska hända?
Din häst kan bryta ett ben, din hund kan få en sjukdom, Katten kan springa bort, din man kan hitta en annan, dina föräldrar kan flytta till uganda... Man kan inte styra livet!!!

Släpp kontrollbehovet! du blir en toppen förälder hur det än blir

* Jenny *

 

[Chappe_]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

hinner inte läsa hela tråden då jag ska iväg men skriver det jag har att säga

Tycker inte du ska oroa dig för att barnet blir sjukt. Har inga statistiska siffror i huvudet men de föds ju fler friska barn än sjuka barn.

OM det nu skulle bli så, att du får ett sjukt barn, så kommer du ju älska de barnet precis lika mycket som ett friskt barn. Nu har jag ju inga barn själv men jag jobbar med funktionshindrade barn och ser föräldrarnas kärlek till sina barn trotts sjukdomen och hur dom gör allt för att barnet ska ha det bra och fungera på bästa sätt.

Om du är orolig att du inte ska orka så finns det ju kortidsboenden (barnet blir beviljat ett antal dygn i månaden) avlösarservice, särskolor osv..

Men som sagt. oroa dig inte!

 

[GotAsecret]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Som "sjukt barn" kan jag nog inte exakt svara på vad en förälder genomgår men jag tror det är bra mycket värre med oro, ångest, smärta och så vidare för utomstående, än för det drabbade barnet.

Min mamma bodde nästan med mig på sjukhus när jag var liten, och när vi inte var inlagda så var det täta besök, både planerade och akuta.
De fick höra redan från början att jag "hade en minimal chans till överlevnad" (bara ett sådant besked liksom...) och om jag ändå skulle överleva skulle jag bli rullstolsbunden, med allt vad det innebär...Jag förstår inte hur föräldrar klarar sådant, man måste nog vara väldigt stark för att inte gå under helt...

Än idag vet jag att de är fruktansvärt oroliga hela tiden och det måste ta enormt mycket energi, för mig är det obegripligt att de kan oroa sig så mycket - jag klarar mig bra, men det vet ju inte dom, och de är så långt bort om något händer...den enda som vet vad/om/när något händer är jag själv.

Självklart har även övriga familjen drabbats och trots att jag är den mest utsatta i familjen tror jag 17 jag är den som lider minst
Ok, brorsorna har väl i princip slutat bry sig men min närmaste släkt i övrigt vet jag tänker mycket på "om/när något händer"
Och i 9/10 fall där orolig mamma ringer för att jag inte funnits på msn/hemtel så har det varit "nää jag är på sjukhuset...igen" Och de kan inget göra, de vet inte vad som händer och kan bara vänta...

Är inte ett dugg avundsjuk på dem
Och som de har/haft det önskar jag ingen...så jag förstår dig! Ingen VILL ju ha ett sjukt barn (tro mig, jag har önskat många gånger att de inte valt att behålla mig...) men man lär sig nog hantera det när man väl är redo för "uppdraget".
Och då kommer man att älska det barnet och göra allt för att det ska ha det bra, precis som med vilket barn som helst...

OM man trots allt känner att man inte klarar det, när beskedet kommer att barnet inte är "normalt" så gör man nog kanske bäst i att inte fullfölja graviditeten och hoppas att det "går över"...finns väl egentligen "ingenting" positivt med att tvinga på sig själv, och sin omgivning, ett ansvar man inte är redo för...

Annars, precis som chappe_ säger, finns ju enorma resurser och mycket hjälp att få, risken att få ett svårt sjukt barn är litet (ökar ju givetvis om det finns ärftliga sjukdomar i släkten) och egentligen säger chappe_ det mesta jag borde säga också

Kände bara för att dela med mig av lite erfarenheter.
För även om jag var ett dödsdömt supersjukt barn så klarar jag mig någorlunda, och tämligen självständigt idag.

Undrar om jag har svamlat färdigt nu

 

[Lina123]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Känner igen mig, har ingen i min familj eller släkt som har något sjukt barn, så jag lär väl bli den som får det ungefär så tänker jag ibland..

Någon som har koll på det här med olika tester man kan göra på fostret? visst kan man kolla vissa sjukdomar och sånt? har hört att man kan kolla typ down syndrom och sånt i förväg.. personligen hade det bara varit jobbigt att veta tror jag, hade nog haft svårt att ta bort barnet bara för det, om nu den valmöjligheten finns.. vad säger ni andra?

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

men det som är så lustigt är att jag inte alls oroar mig för något annat när det har med ett framtida barn och göra... utan bara att barnet skulle vara sjukt.
att det kommer ett barn in i mitt liv är inget jag är rädd för alls. jag har inga problem öht att prioritera någon annan helt och hållet framför mig själv och lägga mig själv åt sidan. jag är heller inte rädd för små barn som jag upplever många andra "ovana" är. för vana av barn har jag verkligen inte men de skrämmer mig lixom inte. en kompis till mig och sambon var över och hälsade på med sin sambo och nyfödde son och när de andra skulle äta efterrätt (men inte jag för jag tålde den inte) erbjöd jag mig att hålla deras son så de kunde äta obehindrat. jag höll i pojken som var lite gnällig så jag ställde mig upp och vaggade honom lite... de båda föräldrarna blev förvånade över hur naturligt det var för mig.. men det är ju lixom "bara" ett barn... men alltså jag är inte alls rädd för omställningarna som ett barn skulle införa i vår lilla familj..

MEN just det där med utbrott, okontaktbar vid hysteriska utbrott och 100% övervakning tills barnet flyttar hemifrån.. DET skrämmer mig nå fruktansvärt

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

alltså jag är inte alls orolig egentligen över att jag inte skulle älska barnet, det fattar jag också att jag till största sannorlikhet kommer göra (risken finns ju) men det är just det där att all min tid kommer låsas upp till barnet som inte kommer kunna varar självsjändigt. (alltså när det blivit lite äldre)

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

tack så jätte mycket för dina infallsvinklar! jätte intressant!
vad har du för diagnos (om du nu vill berätta) och vad har den medfört för svårigheter för dig och din familj?

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Känner igen mig, har ingen i min familj eller släkt som har något sjukt barn, så jag lär väl bli den som får det ungefär så tänker jag ibland..

Men precis så.. typ.. ska någon råka ut för det så är det väll jag...

Någon som har koll på det här med olika tester man kan göra på fostret? visst kan man kolla vissa sjukdomar och sånt? har hört att man kan kolla typ down syndrom och sånt i förväg.. personligen hade det bara varit jobbigt att veta tror jag, hade nog haft svårt att ta bort barnet bara för det, om nu den valmöjligheten finns.. vad säger ni andra?

jag kan inte svara alls på vilka tester som finns eller inte finns men ang det där med abort så är jag inne på ditt spår. jag är uppfostrad med att abort inte är en självklarhet och någonstans så vet man ju att man kommer, eller redan älskar barnet som man har i magen och hur ska man kunna ta bort det då? det beslutet får man väll ta om man väl hamnar i den situationen för det går nog inte riktigt att förstå förens man väl är där.. men jag är tveksam, trotts att jag är väldigt orolig för att få ett sjukt barn...

 

[TantGroen]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

Vilket tidsperpektiv tänker du på? När bebisen är 1 vecka, 1 månad, 6 månader, 1 år eller 3 år?

Med mitt första barn skulle jag inte klarat av att sköta stall ö h t. Inte ens när han var 2 år. Med mitt andra barn hade jag kunnat sköta stall och barn helt själv jämt för den bebisen åt som den skulle och sov resten av tiden. Med andra barnet kom dippen efter 3-4 månader när han börjat vara vaken mer och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Men det finns gott om barn som inte vill bli burna 24/7...

 

[anonymous]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

alltså, jag räknar inte med att jag ska kunna sköta stallet ensam samtidigt som jag passar barnet, däremot räknar jag med att om jag inte kan det så har barnet en pappa som kan både avlasta i stallet och med bebisen så att jag kan ta stallet.

men jag får för mig att man som förälder blir väldigt låst med ett barn med exempelvis autism eller annan sjukdom. alltså att det blir svårare att hantera att ett sådant barn och att man inte lika lätt lämnar sambon ensam med barnet (eller mig själv för den delen). och att den tiden man spenderar med barnet dessutom är mer energikrävande och att man varken pallar med att avlasta någon annan eller göra sina egna grejer...

 

[Kimz0r]

Sv: Ej gravid, men rädd för att få ett sjukt barn i framtiden

men jag får för mig att man som förälder blir väldigt låst med ett barn med exempelvis autism eller annan sjukdom.

Fast autism är ingen sjukdom ...