Aningsfull
Trådstartare
Sen Julie flyttade härifrån har Harry inte velat lämna mig för en sekund. I början var det väl lite gulligt att han bestämde sig för att vara kompis med mig hela dagarna istället, men nu håller jag på att bli vansinnig. 
Han låter mig inte vara ifred för en sekund. Så fort jag reser mig för att gå någonstans följer han efter mig tätt i hälarna, sätter jag mig ner så försöker han klättra upp i famnen på mig, ute på promenaderna gör han inget annat än att bara följa efter mig. Det är följa John på hög nivå här hemma.
Igår testade jag honom lite för att se hur länge han skulle orka följa efter mig när vi var ute (han var lös i vanlig ordning). Jag bytte riktning hela tiden, gick i cirklar, gick kors och tvärs över gångbanan hela tiden, sprang ibland osv. Fast än sambon var med och gick helt som vanligt så hängde han bara efter mig i hälarna hela tiden och travade efter mig när jag sprang. Ignorerar honom gör jag så gott som hela tiden, men han är mer tålamodig än mig. Han kan gott stå och stirra på mig i 1 timme i sträck med hakan på min arm när jag sitter vid datorn och hoppfullt vifta på svansen varje gång jag tittar på honom.
Jag längtar tills Julie kommer hem igen så att jag får lite avlastning i vårat polande.
I övrigt är han pigg och glad, äter och skiter normalt så det verkar inte vara nåt fel på honom. Han saknar nog bara sin lilla kompis.
Han låter mig inte vara ifred för en sekund. Så fort jag reser mig för att gå någonstans följer han efter mig tätt i hälarna, sätter jag mig ner så försöker han klättra upp i famnen på mig, ute på promenaderna gör han inget annat än att bara följa efter mig. Det är följa John på hög nivå här hemma.
Igår testade jag honom lite för att se hur länge han skulle orka följa efter mig när vi var ute (han var lös i vanlig ordning). Jag bytte riktning hela tiden, gick i cirklar, gick kors och tvärs över gångbanan hela tiden, sprang ibland osv. Fast än sambon var med och gick helt som vanligt så hängde han bara efter mig i hälarna hela tiden och travade efter mig när jag sprang. Ignorerar honom gör jag så gott som hela tiden, men han är mer tålamodig än mig. Han kan gott stå och stirra på mig i 1 timme i sträck med hakan på min arm när jag sitter vid datorn och hoppfullt vifta på svansen varje gång jag tittar på honom.
Jag längtar tills Julie kommer hem igen så att jag får lite avlastning i vårat polande.
I övrigt är han pigg och glad, äter och skiter normalt så det verkar inte vara nåt fel på honom. Han saknar nog bara sin lilla kompis.
