Du ska nog inte bevära XXX! H-n gillar inte dig!

Jag har fått rätta upp mig själv med tiden.
En bit i taget.
Men jag har ju varit van vid att lyssna på andra och anpassa mig efter deras behov, så den delen är jag riktigt bra på.

Jo, vad annars ska man göra när resten är kvar i just det där monologköret? Ganska trött på det dock.
De har ju också hört samma som jag men vet kanske inte riktigt vad de ska göra med informationen eller tycker den är larvig och andra ska anpassa sig?
"De får ta mig som jag är eller så får det vara". Samtidigt är de ledsna över att ingen vill umgås för länge med dem.
 
Jag både förstår och inte förstår.
Du har ju ditt sätt att vara, ditt sätt att tänka, och ditt sätt att känna - du är unik som alla andra. Men kanske/troligtvis har du ett lite annorlunda tankemönster, där varje tanke leder till en analys som aldrig blir klar?
Jag tror det är något du måste lära dig att hantera.
Är det en situation du inte kan påverka? Släpp det. Kan du påverka det, i så fall, hur?
Fundera en stund innan du gör något.
Och agera utifrån vad du känner dig trygg med, eller är det just den tryggheten som brister?
För att du inte kan läsa av sociala koder och att otryggheten gör att du pratar för att slippa tänka på vad andra ev. ska säga och svara? (den där monologen som du verkar ha en tendens att fastna i, både med tal och skrift)
Lite att fundera på kanske, du behöver inte svara i tråden, bara utgå ifrån dig själv och din situation. För om den vet vi ingenting.
Mer än att det alldeles säkert finns faktorer som många känner igen.
Sen känns det lite som att du fastnat i dina egna tankefällor, och hämmar dig själv, hindrar dig från att utvecklas och komma vidare?
Kanske något att prata med psykologen om?
Personlig utveckling på en nivå där du får med hela dig? Det tror jag kan vara bra :)
 
Autistiska människor har oftast inte behov att att lyssna, de har behov av att bli hörda.
För omgivningen så blir det påfrestande i längden då de också vill bli både hörda och sedda vilken en autistisk person har svårt att möta.

Jag har mild asberger och jag lyssnar mer än gärna på andra.

Jag har heller aldrig haft problem med kroppsspråk över huvudtaget. Jag blir så ledsen varje gång någon får reda på att jag har lätt autism och tror att jag inte förstår fina kroppsrörelser eller hintar i ett samtal. Det förstör så mycket i mitt liv.
 
Det blir många inom autismspektrat, det är ju därför om vi försöker berätta för TS vad andra tycker är påfrestande i umgänget.

Jag känner flera med anhöriga som befinner sig inom autismspektrat som funderat över att bryta med sin anhöriga för att umgänget blir så påfrestande. Man har en massa krav på sig att uppfylla den anhöriges behov men får sällan något tillbaka.
Man kan lära sig bara viljan finns att interagera med omgivningen, titta och lyssna, ta in känslor, bearbeta och tänka efter före. Jag har ju AS light, har troligen alltid haft det och blev betraktad som "lillgammal" som det hette när jag växte upp. Jag har många vänner, många intressen, ger och tar och är på intet sätt ensam trots att jag ibland söker ensamheten för att koncentrera mig på nåt som kan vara komplicerat och behöver min hela uppmärksamhet. Vill jag umgås men det råkar vara "fel dag" eller "fel tid" då folk har annat för sig så tar jag en promenad och umgås med naturen och om sommaren brukar jag slänga mig ner i högen med ungtjurar hos en granne och "snacka" lite ned dom, dom är bra på att lyssna och sköna att slappna av hos. :love:
 
@Skorpion76 Jag tycker inte att du ska se på folk som att de är allsmäktiga, att du måste ha deras uppmärksamhet. Vill de inte det så är det de som förlorar.

Jag hade en bekant som bara pratade och pratade och pratade, aldrig var hon tyst. Hästar, hundar, skogen,höns,grannen gör si bla bla
Det var mysigt i 10 minuter, sen ville jag bara trycka på AV knappen.
Frågade hon en fråga väntade hon aldrig på svar, ''Vad tycker du om det här? Ja JAG tycker såhär'' innan man ens öppnat käften.
Även om man svarade uppenbart ointressarat så flödade mundiarren.
Väldigt jobbigt. Jag orkade inte behålla kontakten med henne.

Det är viktigt för andra lika mycket dig själv att få berätta och säga saker till andra, något du är stolt över eller en hobby. Men de andra vill inte alltid lyssna på dina hobbies och då måste du vara med och se om den här människan är intresserad samt när hen vill prata och uttrycka sin åsikt.

Det är viktigt att se vad man ska prata om med vem. Jag skulle inte börja prata häst med en av mina vänner för han är inte intresserad, det räcker att jag sagt att jag varit i stallet. Men med kompis 2 kan jag prata hur mycket häst som helst i timtal.

Sen eftersom du nu vet att det kan vara jobbigt för andra kan du ju säga något i stil med ''Säg till om jag pratar för mycket''.
Var en kvinna som sa det till alla hon träffade, och sa man till henne på ett fint sätt så var det bra, hon blev varken stött eller sur. För hon ville helt enkelt inte vara jobbig.

Man kan inte kräva att världen ska anpassas till just sig själv, det går inte. Man får finna sätt att klara världen istället.

Jag uppskattar människor som pratar, lyssnar och är tysta. Min nära vän är en sån så vi kan fika och det slutar med att vi bara suttit tysta runt kökbordet och bara funnits bredvid varanda.
 
@Skorpion76 Jag tycker inte att du ska se på folk som att de är allsmäktiga, att du måste ha deras uppmärksamhet. Vill de inte det så är det de som förlorar.

Jag hade en bekant som bara pratade och pratade och pratade, aldrig var hon tyst. Hästar, hundar, skogen,höns,grannen gör si bla bla
Det var mysigt i 10 minuter, sen ville jag bara trycka på AV knappen.
Frågade hon en fråga väntade hon aldrig på svar, ''Vad tycker du om det här? Ja JAG tycker såhär'' innan man ens öppnat käften.
Även om man svarade uppenbart ointressarat så flödade mundiarren.
Väldigt jobbigt. Jag orkade inte behålla kontakten med henne.

Det är viktigt för andra lika mycket dig själv att få berätta och säga saker till andra, något du är stolt över eller en hobby. Men de andra vill inte alltid lyssna på dina hobbies och då måste du vara med och se om den här människan är intresserad samt när hen vill prata och uttrycka sin åsikt.

Det är viktigt att se vad man ska prata om med vem. Jag skulle inte börja prata häst med en av mina vänner för han är inte intresserad, det räcker att jag sagt att jag varit i stallet. Men med kompis 2 kan jag prata hur mycket häst som helst i timtal.

Sen eftersom du nu vet att det kan vara jobbigt för andra kan du ju säga något i stil med ''Säg till om jag pratar för mycket''.
Var en kvinna som sa det till alla hon träffade, och sa man till henne på ett fint sätt så var det bra, hon blev varken stött eller sur. För hon ville helt enkelt inte vara jobbig.

Man kan inte kräva att världen ska anpassas till just sig själv, det går inte. Man får finna sätt att klara världen istället.

Jag uppskattar människor som pratar, lyssnar och är tysta. Min nära vän är en sån så vi kan fika och det slutar med att vi bara suttit tysta runt kökbordet och bara funnits bredvid varanda.
Ditt inlägg var långt, men viktigt.Det svåra i sådan här situationer är att man oftast känner sig totalt ensam om att känna som man gör. Det känns som om ingen annan i hela världen förstår och det är också därför som det är så svårt att prata om det trots att det är just ad man borde göra.

Beginner Pethead
 
Ditt inlägg var långt, men viktigt.Det svåra i sådan här situationer är att man oftast känner sig totalt ensam om att känna som man gör. Det känns som om ingen annan i hela världen förstår och det är också därför som det är så svårt att prata om det trots att det är just ad man borde göra.

Beginner Pethead
Det är helt ok att känna som du gör och att vara/bli ledsen över att bli missförstådd, glöm aldrig det. Det är jättebra att du har någon att prata med om det här och får hjälp att bearbeta det du känner, men för din egen skull så ta till dig de råd du får i tråden att försöka lyssna mer på andra och inte följa alla impulser att bara prata på när du tar/får chansen.

Det är väldigt få människor som njuter av att trycka till andra, däremot så om någon upplevs som jobbig så stöter man lätt bort dem utan att tänka mer på det. Försök släppa mer och ta mindre personligt, fråga och vänta på svar, mer dialog och mindre monolog. :)
 
Ditt inlägg var långt, men viktigt.Det svåra i sådan här situationer är att man oftast känner sig totalt ensam om att känna som man gör. Det känns som om ingen annan i hela världen förstår och det är också därför som det är så svårt att prata om det trots att det är just ad man borde göra.

Beginner Pethead

Man behöver inte förstå men acceptera att det är som personen säger. Du måste också förstå att du inte alltid kan förstå hur andra känner och acceptera det. Man behöver inte ständigt förklara för samma människor att det är som det är utan man kan säga hur det är, vilka svårigheter som finns, vilken hjälp man behöver osv. när det är relevant men annars är det bättre att fokusera på det som man själv kan göra för att det ska bli bättre. Jag tror inte att det finns någon som aldrig har känt sig ensam med sina tankar och sina känslor, då och då eller alltid och det får man lära sig att hantera. Man får träna på det man behöver kunna och man kan välja umgänge utefter hur man mår med olika människor.
 
Jag blir så ledsen varje gång någon får reda på att jag har lätt autism och tror att jag inte förstår fina kroppsrörelser eller hintar i ett samtal. Det förstör så mycket i mitt liv.
På vilket sätt förstör det?
Om du inte har dessa problem så borde det ju märkas ganska så fort tänker jag.
 
Absolut! Min förälder har numera lärt sig massor.
Det skulle jag önska att min Mamma också gjorde.
Men hon anser att hon står över sådana ingrepp i den egna personligheten.
Enligt devisen "Man måste ju få vara som man är".
Min reaktion på det blir då "Men gå och var det då, men inte här".

Jag har en enda regel för henne att följa.
Hon får inte på några villkor skrika åt mig.
Men det är svårt för henne att acceptera den delen.
Så vi har inte så mycket kontakt.
 
Det skulle jag önska att min Mamma också gjorde.
Men hon anser att hon står över sådana ingrepp i den egna personligheten.
Enligt devisen "Man måste ju få vara som man är".
Min reaktion på det blir då "Men gå och var det då, men inte här".

Jag har en enda regel för henne att följa.
Hon får inte på några villkor skrika åt mig.
Men det är svårt för henne att acceptera den delen.
Så vi har inte så mycket kontakt.
Det här är säkert ingen nyhet för någon, men just det här med relationer är verkligen krångligt.

Beginner Pethead
 
  • Gilla
Reactions: ptr

Liknande trådar

Övr. Katt Det vill sig inte riktigt med att introducera katt nummer tre. Y är en 12-årig kastrerad hane. Levt med sällskap hela livet minus två...
Svar
15
· Visningar
1 908
Senast: Pilot
·
Relationer Anonymt nick, om någon vet vem jag är så säg ingenting. Nu tror jag inte att någon känner mig då jag varit rätt anonym här tidigare...
2
Svar
25
· Visningar
7 222

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp