Nej jag tror på allvar att de inte har en aning om vad du talar om och därför bara ser dig som en konstig person som de inte vet hur de skall bemöta.
Min uppväxt bland monologer gjorde ju att jag uppförde mig likadant själv.
Det var ju så jag trodde att världen fungerade, jag visste inget annat.
Ute i livet så har jag upptäckt att det inte är så.
Jag har inga som helst problem med att uppfatta andras signaler så när jag upptäckte den delen av kommunikation så var det till en början fullständigt överväldigande.
Det var en helt ny värld för mig.
Numera så har jag landat i den vanliga världen men jag måste ha uppfattats som oerhört märklig innan jag fick till det där.
Så jag har sett det hela från båda sidor.
Samma här. Känner igen mig i det mesta du skriver och jag har varit i samma sits som du.
Jag tog mycket plats och var mycket högljud och lyssnade inte.
Vid 14-årsåldern upplevde jag för första gången någon som sa sanningen (en jämnårig) genom min vän. Ganska lika TS alltså.
Jag fick höra att personen tyckte jag var himla trevlig men tog alldeles för mycket plats med monologer och lyssnade sällan.
Jag är nog fortfarande ganska högljud men det blev som ett stop i mig där jag fick tänka till och se hur andra uppfattade mig.
Trots att jag var ung så tog jag konstigt nog inte illa upp trots att jag varit mobbad och utfryst utan fick liksom en uppenbarelse och blev lite "Oops, vad för något"?
Det var en viktig lektion och än idag är jag faktiskt evigt tacksam för personens insikt och även om den gick genom en annan person, modig.
Det "lustiga" i berättelsen är att jag inte kommer ihåg annat än att det var en ridlägerelev, precis som jag och att den personen idag inte heller vet att den påverkade mig så mycket.
Sedan är det ju fortfarande så att jag tränar vidare på just detta och ibland halkar tillbaka dit men jag hör alltid personens uttal i huvudet och försöker backa av.
