black_darling
Trådstartare
Allt startade för ca 10 år sedan då min storebror träffade en tjej vid namn A. Hon hade då en whippethane, som jag föll pladask för! Han va världens underbaraste, nästan mer som en människa än som en hund. Klok, lättlärd och mycket kärleksfull mot människor som han litade på. Han kände direkt om man mådde dåligt och kröp då upp i knät och nosade den i ansiktet och tittade sen på matte. Jag fick många härliga år tillsammans med denne hund och sedan oxå hans wihippetkompis (som va av den lite galnare varianten).
Allt sedan dess har jag velat ha en egen whippet, men av olika anledningar har det inte blivit så. Jag skaffade mig en huskeyblandis som tyvärr inte finns längre, av olika anledningar. Denna hund lämnade mig med stora frågor om min egen kompetens som hundägare, jag blev helt enkelt skrämd att skaffa hund igen. Inte rädd för själva hunden, men rädd för allt som kan gå fel.
Jag har under åren varit hundvakt, lånat vänners hundar och fått se hur det är att vara tillsammans med en frisk hund. Börjat längta efter egen men samtidigt varit lite feg att ta steget. Drömmen om en whippet (helst efter denna underbara hane) fanns där, hela tiden, men rädslan att allt skulle gå fel va hela tiden starkare. Jag har varit nära några gånger, men backat igen, då det inte känts helt rätt....
.... Fram till idag
Efter ett samtal med A erbjöd hon mig att ta över en av hennes hundar, sonen till hennes underbara whippethane! Han är 2 år snart, och tanken A hade för honom va att kunna ställa ut, samt att tävla LC. Tyvärr är han kryptokid och kan därför inte "tävla" på samma villkor som de andra. Då hon brinner för detta (man kan snarare säga att det är hennes liv) samt att hennes andra hunds karriär oxå är över efter en skada, känner hon att hon vill satsa på en ny hund i framtiden och har inte råd att ha tre. Men bara om jag var villig att ta över hennes krypto, för jag var den enda hon litade på.
Så nu är det äntligen bestämt! Vi (min sambo och jag) ska hämta hunden om två veckor, och jag känner mig som ett barn dagen innan julafton
Jag har nog inte fattat att det är på riktigt ännu, att jag vågat ta steget. Men jag känner mig ändå mogen nu, efter tre år utan hund. Det är ett stort steg, men nu känns det helt rätt! Och jag kände att jag va tvungen att dela med mig av detta, för det är enormt stort för mig!
Allt sedan dess har jag velat ha en egen whippet, men av olika anledningar har det inte blivit så. Jag skaffade mig en huskeyblandis som tyvärr inte finns längre, av olika anledningar. Denna hund lämnade mig med stora frågor om min egen kompetens som hundägare, jag blev helt enkelt skrämd att skaffa hund igen. Inte rädd för själva hunden, men rädd för allt som kan gå fel.
Jag har under åren varit hundvakt, lånat vänners hundar och fått se hur det är att vara tillsammans med en frisk hund. Börjat längta efter egen men samtidigt varit lite feg att ta steget. Drömmen om en whippet (helst efter denna underbara hane) fanns där, hela tiden, men rädslan att allt skulle gå fel va hela tiden starkare. Jag har varit nära några gånger, men backat igen, då det inte känts helt rätt....
.... Fram till idag
Efter ett samtal med A erbjöd hon mig att ta över en av hennes hundar, sonen till hennes underbara whippethane! Han är 2 år snart, och tanken A hade för honom va att kunna ställa ut, samt att tävla LC. Tyvärr är han kryptokid och kan därför inte "tävla" på samma villkor som de andra. Då hon brinner för detta (man kan snarare säga att det är hennes liv) samt att hennes andra hunds karriär oxå är över efter en skada, känner hon att hon vill satsa på en ny hund i framtiden och har inte råd att ha tre. Men bara om jag var villig att ta över hennes krypto, för jag var den enda hon litade på.Så nu är det äntligen bestämt! Vi (min sambo och jag) ska hämta hunden om två veckor, och jag känner mig som ett barn dagen innan julafton
Jag har nog inte fattat att det är på riktigt ännu, att jag vågat ta steget. Men jag känner mig ändå mogen nu, efter tre år utan hund. Det är ett stort steg, men nu känns det helt rätt! Och jag kände att jag va tvungen att dela med mig av detta, för det är enormt stort för mig!
Senast ändrad:
