Jag håller med dig. Har inte upplevt de nordisar jag haft att göra med som hårda eller envisa, de har stor integritet men har alltid gått att resonera med. Inte som fjorden, aka Hästen från Helvetet, som jag hade innan.
En av mina tränare sa just om kbl (travare i detta fall men gäller nog i stor del bruks också) att det som kan göra det lite kinkigare att träna med dem är att de är så attans kvicka i tanken. Innan man själv ens kommit halvvägs i en tanke är hästen redan flera steg före.
Så man ska ju gärna inte vara den som sitter och drömmer sig bort om man verkligen ska jobba en nordis eller kbl-travare. Däremot, ska man ut och lulla i skogen så känner jag att det kan vara fördel att de är kvicka. Det var många gånger som det hade kunnat gå galet när jag var ute om inte min häst varit så uppmärksam och vaken som han var (jag drömmer mig nämligen alltför gärna bort i dimman). Plus att det är så roligt med sådana hästar, lyckas man få med dem och övertala dem om något så känns det verkligen som att man faktiskt jobbar med hästen och inte på den (som jag ibland har upplevt med vissa halvblod).
Ja, det är inga tröga hästar eller envisa som i dum, men de kämpar på om vi bestämt oss för att vi visst ska fram här, så ska det mycket till för att de ska ge upp. Ung och dum som jag var red jag ut i djup snö för det fanns ingenstans att rida annat än på gårdsplanen eller E12 med alla jäkla turister som kör som det var motorväg och sommarväglag.
Hon kämpade på och jag berömde, men när hon satte sig i snön för att pusta skämdes jag och vi red tillbaka i samma spår.
Sen har vi ju då det där med att sitta och drömma medan man galopperar i skogen på halvlånga tyglar. Jag trodde vi skulle fortsätta framåt, hon tyckte vi skulle svänga av och gå hem så hon svängde. Inget kast eller dumheter, hon följde bara stigen medan jag i tanken fortfarande var på väg framåt. Det blev en indianvariant med hängande på sidan av hästen i galopp, innan hon korrigerade kursen igen och svängde lite till, då fortsatte jag framåt som var min ursprungliga plan, fast högre upp i skogen då.
En kort flygtur senare sprang hon hem ensam och skvallrade att jag hade landat i ett träd.
Smällde i båda benen, åkte ett halvt varv runt och trodde jag brutit ryggen. Fick panik och skrek, tills jag kom på att det inte var till någon större nytta, rullade över på mage, kände att benen följde med och efter stor möda lyckades jag till sist ta mig på fötter. Brorsan kom i full fart över åkrarna i bil för att leta efter mig, pållan hade tydligen varit helt vild när hon kom hem så de förstod att något hänt. Han var skitförbannad när han hittade mig stående på huk, när jag hade rest mig skakade benen så jag höll på ramla så jag fick ner på huk igen och stödja händerna på knäna för att skaka mindre.
Vi gick ner till bilen, jag fick skjuts hem, knöt ihop tyglarna, fick hjälp upp och red ca 15 min till på ett fält, i skritt. Försökte göra lite framdelsvändningar men hon förstod inte riktigt först när jag tryckte med mitt onda ben utan väntade. Sen flyttade hon sig snyggt åt båda håll trots att jag knappt klarade att röra skänkeln. Hon gick så mjukt och fint, flöt fram över tuvor och ojämnheter och sen gick vi tillbaka, jag kravlade mig av och tog hand om henne innan jag gick in och fick hjälp av med stövlarna.
Dagen efter åkte jag buss i 40 mil och ytterligare en dag senare var jag på akuten och gnällde över att jag hade ont. Vadbenet var av strax under knä och den andra vaden var helt blåsvart och sönderslagen. Jag fick inte rida på sex veckor men hade tillåtelse att fortsätta dykarträningen.
Tog över ett år innan jag kunde ha ridstövlarna igen.
