B
BamsePlutt
Har ju skrivit här en del om min dotter som haft det besvärligt till och från och en hel del kontakt med BUP. Nu mår hon ju mycket mycket bättre och jag är jätteglad över det!
Nån stans har nog dottern alltid haft funderingar kring sin pappa som försvann när hon var fyra år (elva år sen alltså) Tror att en hel del av hennes psykiskt dåliga mående på något vis haft med det att göra. Anledningen till att pappan försvann var att han hade väldiga problem med droger, han hade innan jag träffade honom grava narkotikaproblem. När vi träffades var han "ren" - bortsett från alkohol så om han egentligen var "ren" kan ju diskuteras. Hur eller hur så separerade vi, han träffade en ny kvinna och även dom separerade (dom fick ett barn oxå som han nog bara träffat en gång överhuvudtaget).
Därefter trillade han dit igen så det bara stänkte om det. Han strulade till och från med umgänget, det var skitrörigt, och jag tog kontakt med familjerätten. Vi höll umgänget ganska okej ett tag men sen funkade det inte, bland annat kom han påtänd till mötena på soc. Till slut sa familjerätten till mig att: "nu får det vara nog - låt honom stämma dig på umgänget om han är intresserad - vi går i god för att du försökt allt du kan" Som sagt - jäkligt rörigt. Umgänget rann ut i sanden helt och hållet och dotterns pappa flyttade till Norge för att han trodde livet skulle bli bättre där. Sen var han helt försvunnen, hörde inte av sig till nån och jag lät det vara. På något sätt var det en lättnad, samtidigt en sorg, att han försvann.
Sen för ett par år sedan kom dottern och sa att nu vill jag veta om pappa lever eller är död! Jag har alltid varit ganska öppen med hur det varit, svarat ärligt på frågor vartefter dom har kommit. Frågorna har liksom förändrats i förhållande till hennes ålder, ju äldre dessto svårare frågor. Fast jag antar att hon då hade kapacitet att förhålla sig till det svåra. Det var så BUP rådde mig till att hantera det när hon var liten, en gång när jag var där på ett "rådsamtal".
Iallafall - jag tog med hjälp av folkbokföringen och pappans släktingar reda på vart han fanns och fick en adress dit jag skickade ett brev. Något av en kontakt etablerades mellan dottern och honom, dom skickade ett par brev, något kort, något sms. Så har det varit under ett par år. Nu hade pappan ärenden till Sverige och ett möte/en träff blev bestämt. Denhär träffen genomfördes igår.
Jaha - så jag, min man och dottern körde 40 mil upp i landet igår för att möta pappan på stan för en fika (lagom neutralt) Det gick väl hyfsat, blev lite tyst och pinsamt. Pappan pratade väl mest med mig men hur eller hur - det funkade. Vi träffade honom strax över en timme. Försökte avläsa om han håller på fortfarande men blev inte klok på det. Något håller han på med, sen vad vet jag inte. Amfetamin? Piller? Eller "bara" sprit?
Däremot var det väldigt uppenbart att han var sjuk! Han har lungemfysem som verkar ganska allvarligt med tanke på hur han lät, hur mycket han orkade gå osv. Det hade tydligen varit tal om syrgastuber oxå. Han var mager som en sticka (kan oxå bero på t.ex. amfetamin, vad vet jag, men även sjukdomen) Han hade under senaste året haft två lungkollapser som han legat inne för. Fick känslan av att han var jättesjuk. Tyckte han var "gul" oxå. Hepatit? Skakig. Nervös? Vet inte. Men hur eller hur hade det satt sig på rösten så han var väldigt hes/knarrig, det lät som att det var en riktig ansträngning att överhuvudtaget prata.
Nu känns det som om det bara är så jävla orättvist allting. Han fullkomligt försvann och lämnade henne och svek henne. Ska han dessutom nu vara så jävla fräck så att han dör oxå? För så kändes det, som om han ska vara glad om han kommer över 45. Idag är han 42.
Nu är jag ganska uppvarvad och spänd för tillfället så jag kanske går igång en massa. Men ändå - det känns så jävla taskigt allting. Fan fan fan!
Ni som kan lite om sjukvård osv, vad tror ni om det? Vore tacksam för svar. Funderar så mycket nu. Men hur eller hur, dottern var nöjd med att träffa honom, tyckte han verkade ganska okej men var fullt medveten om att han var i dåligt skick. Men hon kan tänka sig att träffa honom igen när jag är med henne. Fast snörpan tycker att det känns bra lustigt just nu! Gud vad jag tycker om den ungen!
Kram
Nån stans har nog dottern alltid haft funderingar kring sin pappa som försvann när hon var fyra år (elva år sen alltså) Tror att en hel del av hennes psykiskt dåliga mående på något vis haft med det att göra. Anledningen till att pappan försvann var att han hade väldiga problem med droger, han hade innan jag träffade honom grava narkotikaproblem. När vi träffades var han "ren" - bortsett från alkohol så om han egentligen var "ren" kan ju diskuteras. Hur eller hur så separerade vi, han träffade en ny kvinna och även dom separerade (dom fick ett barn oxå som han nog bara träffat en gång överhuvudtaget).
Därefter trillade han dit igen så det bara stänkte om det. Han strulade till och från med umgänget, det var skitrörigt, och jag tog kontakt med familjerätten. Vi höll umgänget ganska okej ett tag men sen funkade det inte, bland annat kom han påtänd till mötena på soc. Till slut sa familjerätten till mig att: "nu får det vara nog - låt honom stämma dig på umgänget om han är intresserad - vi går i god för att du försökt allt du kan" Som sagt - jäkligt rörigt. Umgänget rann ut i sanden helt och hållet och dotterns pappa flyttade till Norge för att han trodde livet skulle bli bättre där. Sen var han helt försvunnen, hörde inte av sig till nån och jag lät det vara. På något sätt var det en lättnad, samtidigt en sorg, att han försvann.
Sen för ett par år sedan kom dottern och sa att nu vill jag veta om pappa lever eller är död! Jag har alltid varit ganska öppen med hur det varit, svarat ärligt på frågor vartefter dom har kommit. Frågorna har liksom förändrats i förhållande till hennes ålder, ju äldre dessto svårare frågor. Fast jag antar att hon då hade kapacitet att förhålla sig till det svåra. Det var så BUP rådde mig till att hantera det när hon var liten, en gång när jag var där på ett "rådsamtal".
Iallafall - jag tog med hjälp av folkbokföringen och pappans släktingar reda på vart han fanns och fick en adress dit jag skickade ett brev. Något av en kontakt etablerades mellan dottern och honom, dom skickade ett par brev, något kort, något sms. Så har det varit under ett par år. Nu hade pappan ärenden till Sverige och ett möte/en träff blev bestämt. Denhär träffen genomfördes igår.
Jaha - så jag, min man och dottern körde 40 mil upp i landet igår för att möta pappan på stan för en fika (lagom neutralt) Det gick väl hyfsat, blev lite tyst och pinsamt. Pappan pratade väl mest med mig men hur eller hur - det funkade. Vi träffade honom strax över en timme. Försökte avläsa om han håller på fortfarande men blev inte klok på det. Något håller han på med, sen vad vet jag inte. Amfetamin? Piller? Eller "bara" sprit?
Däremot var det väldigt uppenbart att han var sjuk! Han har lungemfysem som verkar ganska allvarligt med tanke på hur han lät, hur mycket han orkade gå osv. Det hade tydligen varit tal om syrgastuber oxå. Han var mager som en sticka (kan oxå bero på t.ex. amfetamin, vad vet jag, men även sjukdomen) Han hade under senaste året haft två lungkollapser som han legat inne för. Fick känslan av att han var jättesjuk. Tyckte han var "gul" oxå. Hepatit? Skakig. Nervös? Vet inte. Men hur eller hur hade det satt sig på rösten så han var väldigt hes/knarrig, det lät som att det var en riktig ansträngning att överhuvudtaget prata.
Nu känns det som om det bara är så jävla orättvist allting. Han fullkomligt försvann och lämnade henne och svek henne. Ska han dessutom nu vara så jävla fräck så att han dör oxå? För så kändes det, som om han ska vara glad om han kommer över 45. Idag är han 42.
Nu är jag ganska uppvarvad och spänd för tillfället så jag kanske går igång en massa. Men ändå - det känns så jävla taskigt allting. Fan fan fan!
Ni som kan lite om sjukvård osv, vad tror ni om det? Vore tacksam för svar. Funderar så mycket nu. Men hur eller hur, dottern var nöjd med att träffa honom, tyckte han verkade ganska okej men var fullt medveten om att han var i dåligt skick. Men hon kan tänka sig att träffa honom igen när jag är med henne. Fast snörpan tycker att det känns bra lustigt just nu! Gud vad jag tycker om den ungen!
Kram