Disk gemensam kontorsyta

[Gnist]

Finns det en dialog uppstår inte det problemet, men då måste ju dialogen finnas.

Skulle det bli upplyst från chefen att det är okej att just den här kollegan gör så på grund av A eller B

I Sverige är det ju så att ingen, absolut ingen behöver meddela diagnos till kollegor och en chef får absolut inte oavsett vad kollegor säger/tycker (utan arbetstagarens medgivande) berätta något för någon om en persons ev svårigheter/diagnoser.

Dvs, om någon pga diagnos får anpassningar, så ska man av chefen få ett svar att det bara är så, någon anledning får under inga omständigheter uppges, så jag vet inte hur den dialogen skulle se ut.

Sen finns det naturligtvis många som direkt talar om sin medicinska historia för allt och alla och som ger chefen tillåtelse att berätta för kollegorna, men gissningsvis är inte dessa i majoritet.

 

[Lobelia]

Jag tycker nog att det hör till att vara en god kollega att plocka undan sin disk varje dag. Jag har eget kontor och där kan det ibland bli ett litet diskberg, men tycker knappt det är okej för att det känns sjabbigt och oproffsigt.

Det känns så totalt fel för mig att lägga in småsaker som visserligen kan anses som fel men ändå är en småsak i att vara en god kollega. Då är det som minsta fel och brist skulle göra folk till "icke goda kollegor".

Stina är snäll hjälpsam, inkluderande och sprider glädje men en dålig kollega för hon har jämnt ett vattenglas elle två på bordet.

Eller
Sture ställer alltid upp, jobbar undan snabbt och effektivt, är omtyckt av alla, men en dålig kollega är han. Han ställer aldrig undan inneskorna på avsedd plats när han går hem.

 

[Lobelia]

I Sverige är det ju så att ingen, absolut ingen behöver meddela diagnos till kollegor och en chef får absolut inte oavsett vad kollegor säger/tycker (utan arbetstagarens medgivande) berätta något för någon om en persons ev svårigheter/diagnoser.

Dvs, om någon pga diagnos får anpassningar, så ska man av chefen få ett svar att det bara är så, någon anledning får under inga omständigheter uppges, så jag vet inte hur den dialogen skulle se ut.

Sen finns det naturligtvis många som direkt talar om sin medicinska historia för allt och alla och som ger chefen tillåtelse att berätta för kollegorna, men gissningsvis är inte dessa i majoritet.

Jo så är det. Men vill man hålla diagnoser/omständigheter som påverkar arbetet helt hemliga så riskerar man arr folk tittar snett på en och undrar varför, spekulerar mm. Och risken att det kommer ut ändå men kanske inte helt korrekt eller en totalt felaktig gissning blir "sanningen" .

Det blir lättare om folk får en förklaring, Det behöver inte vara konstigare än "xx" har särskilda behov eller att ""yy" behöver stöd för att komma tillbaks efter sjukskrivningen.

 

[sjoberga]

I Sverige är det ju så att ingen, absolut ingen behöver meddela diagnos till kollegor och en chef får absolut inte oavsett vad kollegor säger/tycker (utan arbetstagarens medgivande) berätta något för någon om en persons ev svårigheter/diagnoser.

Dvs, om någon pga diagnos får anpassningar, så ska man av chefen få ett svar att det bara är så, någon anledning får under inga omständigheter uppges, så jag vet inte hur den dialogen skulle se ut.

Sen finns det naturligtvis många som direkt talar om sin medicinska historia för allt och alla och som ger chefen tillåtelse att berätta för kollegorna, men gissningsvis är inte dessa i majoritet.

Den information som andra kollegor behöver för att kunna göra sitt jobb brukar man få förståelse (och godkänt) för de flesta som behöver anpassningar att förmedla. Annars riskerar det istället att göra det omöjligt att göra just de anpassningarna och den som har dem är den som får sluta.

Och inte minst kan chefen bekräfta att det man ser och undrar över är en aktiv och medveten anpassning, utan att gå in på anledningar eller vidare detaljer. Det handlar alltså inte om något ”fusk”, ”lathet” eller vad man nu kan ha fått för sig.

Nånstans handlar det där om att man måste ha förtroende för sin chef och företagets ledning, att de kan sköta sina jobb på ett bra sätt.

 

[Texaz]

Tanken på att någon skulle tycka något om hur jag har det på mitt skrivbord får mig att vilja sluta jobba. Så länge det inte är äckligt. Jag brukar ha en eller två kaffekoppar och ett vattenglas på mitt bord som för övrigt också är stökigt.

Samma här Numer har jag förvisso eget rum, men alla passerar och dörren är öppen.
Dock är det gemensamt ansvar att städa kontoret, att ta reda på sin disk är eget ansvar

 

[Gnist]

Jo så är det. Men vill man hålla diagnoser/omständigheter som påverkar arbetet helt hemliga så riskerar man arr folk tittar snett på en och undrar varför, spekulerar mm. Och risken att det kommer ut ändå men kanske inte helt korrekt eller en totalt felaktig gissning blir "sanningen" .

Det blir lättare om folk får en förklaring, Det behöver inte vara konstigare än "xx" har särskilda behov eller att ""yy" behöver stöd för att komma tillbaks efter sjukskrivningen.

Den information som andra kollegor behöver för att kunna göra sitt jobb brukar man få förståelse (och godkänt) för de flesta som behöver anpassningar att förmedla. Annars riskerar det istället att göra det omöjligt att göra just de anpassningarna och den som har dem är den som får sluta.

Och inte minst kan chefen bekräfta att det man ser och undrar över är en aktiv och medveten anpassning, utan att gå in på anledningar eller vidare detaljer. Det handlar alltså inte om något ”fusk”, ”lathet” eller vad man nu kan ha fått för sig.

Nånstans handlar det där om att man måste ha förtroende för sin chef och företagets ledning, att de kan sköta sina jobb på ett bra sätt.

Dvs ni tycker chefer på eget bevåg ska få bladdra om folks diagnoser och svårigheter till kollegor, istället för att bara säga att det finns anledningar till detta utan att gå in på ämnet mer än så.

En sån arbetsplats är det nog inte många som skulle vilja vara på.

 

[Lobelia]

Dvs ni tycker chefer på eget bevåg ska få bladdra om folks diagnoser och svårigheter till kollegor, istället för att bara säga att det finns anledningar till detta utan att gå in på ämnet mer än så.

En sån arbetsplats är det nog inte många som skulle vilja vara på.

Hur får du till att jag tycker det är okej att chefen ska bladdra om diagnoser, jag är förvirrad, det var ingenstans avsikten med mitt inlägg. Ingen av oss har vad jag kan se skrivit något om att man ska informera om diagnoser utan godkännande. Jag skrev om riskerna och svårigheterna med att hålla det hemligt och håller med dig i sak om att man inte får berätta och @sjoberga nämner att det ska vara godkännt för att kunna anpassa.

 

[sjoberga]

Dvs ni tycker chefer på eget bevåg ska få bladdra om folks diagnoser och svårigheter till kollegor, istället för att bara säga att det finns anledningar till detta utan att gå in på ämnet mer än så.

En sån arbetsplats är det nog inte många som skulle vilja vara på.

Du läser mitt inlägg HELT fel. 180 grader fel.

 

[skiesabove]

En God Kristen, oj jag menar Kollega, vet att det är en Synd att lämna kaffemuggar. Eller oj, jag menar ett Störmoment.

Allvarligt talat, alla som stör sig på folks utseende, tidshållning, kaffemuggar och liknande, tycker jag påminner om kristna moraltanter.

 

[escodobe]

En God Kristen, oj jag menar Kollega, vet att det är en Synd att lämna kaffemuggar. Eller oj, jag menar ett Störmoment.

Allvarligt talat, alla som stör sig på folks utseende, tidshållning, kaffemuggar och liknande, tycker jag påminner om kristna moraltanter.

Tidshållning kan jag förstå om det påverkar andra om man kommer sent till möten, missar deadlines ect. Men att det står en tallrik på mitt skrivbord stör bara nån annans ordningsinne och inte det faktiska arbetet

 

[monster1]

Jo så är det. Men vill man hålla diagnoser/omständigheter som påverkar arbetet helt hemliga så riskerar man arr folk tittar snett på en och undrar varför, spekulerar mm. Och risken att det kommer ut ändå men kanske inte helt korrekt eller en totalt felaktig gissning blir "sanningen" .

Det blir lättare om folk får en förklaring, Det behöver inte vara konstigare än "xx" har särskilda behov eller att ""yy" behöver stöd för att komma tillbaks efter sjukskrivningen.

Det riskerar man ju ändå, även om man försöker förklara hur sjukdomen tex påverkar ens kognitiva förmåga så kan folk inte acceptera att en person som ser och beter sig "normalt" i de flesta fall, kan ha en sjukdom som påverkar så man tex har svårt att hålla en tid, komma ihåg att ta bort en kaffekopp (vilket ärligt talat när man har vissa sjukdomar är det minsta av ens problem, varför lägga energi på det när resten av ens värld med nöd hålls ihop).

 

[skiesabove]

Det riskerar man ju ändå, även om man försöker förklara hur sjukdomen tex påverkar ens kognitiva förmåga så kan folk inte acceptera att en person som ser och beter sig "normalt" i de flesta fall, kan ha en sjukdom som påverkar så man tex har svårt att hålla en tid, komma ihåg att ta bort en kaffekopp (vilket ärligt talat när man har vissa sjukdomar är det minsta av ens problem, varför lägga energi på det när resten av ens värld med nöd hålls ihop).

Precis. Ser man "normal" ut, ännu värre "snygg" ut, så finns det rätt många som vägrar tro på att man har kognitiva svårigheter. Ännu värre när man har "ojämn begåvningsprofil" och är snabbare och smartare än "normalisen" på vissa områden. Det är en form av funkofobi, antagandet att "handikappade ska se handikappade ut". Och "bokstavsdiagnoser är bara hittepå" kan man få höra rätt ofta i fikarummen.

Folk vill stoppa in en i olika fack, men dom har en väldigt begränsad mängd fack att stoppa en i.

 

[Enya]

Jag hoppade tillbaka ett gäng inlägg och vet inte riktigt var du anser att diskussionen startade, men i mitt första inlägg skrev jag att jag upplevde att diskussionen gick åt ett annat håll och det står jag fast vid. Det finns problem åt båda hållen. Jag tycker absolut aldrig att någon har en skyldighet att dela med sig av sina personliga problem med arbetkamraterna - men om anpassningar sker anser jag ändå att en dialog bör ske via ledningen så att konflikter inte uppstår.
Det förekommer alldeles för ofta att vissa anställda får privilegier eller särbehandlas av fel anledningar, jag tycker inte det är det minsta konstigt att folk ifrågasätter det om det påverar ens egen arbetssituation - men allt det där ska ju ligga på abetsgivarens axlar. Informationen och arbetsfördelningen ska ske etiskt och med respekt.
Jag tror tt vi tycker lika egentligen.

Vi tycker nog lika.
I inlägg jag svarade på från början var det som att det ansågs att man skulle dela med sig av sitt anpassningsbehov till kollegorna för att de inte ska bli avundsjuka och om man inte gjorde så fick man mer eller mindre skylla sig själv om kollegor blev sura och otrevliga för att man inte "förstod". Det var det jag sa emot, att man inte har någon skyldighet att berätta för kollegorna, att man ibland tycker det är obehagligt att kollegorna vet osv. Givetvis är det ju vettigt att involvera chefen och är det då någon annan som gör något som jag inte kan göra tex så involveras den också mer eller mindre beroende på vad som behövs göras och hur insatt personen måste vara för att kunna göra ditten eller datten. Det är ju en självklarhet.

Ett exempel är min egen anställning. Där är anpassningar, tex att inte ha telefonen. Rent krasst behöver kollegorna bara veta att i min anställning ingår inte att ha telefonen. Nu vet det ju, men ändå. Något som jag däremot verkligen tycker är jobbigt nu är att alla uppgifter utom en har tagits ifrån mig, det har delvis med anpassningar att göra- jag lyfte frågan angående stress, och har mer korttidsfrånvaro än förra året, men också att jag ska sluta på det jobbet. De andra är SUPERSTRESSADE när vi nu i och med detta blir en person färre, och jag känner mig verkligen som en bov som ställt till det. JAG skadar mina kollegor!! Det här är en känsla man INTE vill känna när man har anpassningar, så jag förstår absolut de personer som inte vill berätta för mer än tex chefen och kanske den allra närmaste kollegan.
Själv går jag med blindkäpp sedan januari 2019. Jag anställdes på nuvarande jobb februari 2020 och det var först september 2021 efter en personalfest som kollegorna såg mig använda den. Vi är ca 90 i personalen och de allra flesta hade ingen aning om att jag har en, men de såg det då. Jag ville inte skylta med det ju, så fäller ihop den inomhus. Folk har fördomar, jag blir så väldigt synligt handikappad.

 

[Enya]

Hur får du till att jag tycker det är okej att chefen ska bladdra om diagnoser, jag är förvirrad, det var ingenstans avsikten med mitt inlägg. Ingen av oss har vad jag kan se skrivit något om att man ska informera om diagnoser utan godkännande. Jag skrev om riskerna och svårigheterna med att hålla det hemligt och håller med dig i sak om att man inte får berätta och @sjoberga nämner att det ska vara godkännt för att kunna anpassa.

Spelar absolut ingen roll om det finns risker och svårigheter, man har rätt att inget berätta och ska inte känna sig tvungen för att kollegorna inte ska behandla en illa. Folk kan väl för fan bete sig istället och nöja sig med chefens förklaring "det är så anställningen ser ut" typ eller liknande.

Har man anpassningar eller behöver det ska man inte ovanpå det behöva ta ansvar för kollegors reaktioner också. Vuxna människor! Har man inte nog med eget om man har diagnoser, svårigheter och anpassningar i livet, utan att behöva se till så att kollegorna beter sig väl mot en för att man får sin lagstadgade rätt?!

 

[Enya]

Detta är för övrigt mitt kontor i går! Så här ser det ut de flesta dagarna på mitt skrivbord.

Fysiska anpassningar på arbetsplatsen är lampan, armen på datorskärmen, ljud"burken" under/bakom skärmen och "dörrvakt" (klocka med sensor så när dörren öppnas och bryter en stråle vibrerar det på min arm).

 

[Zpunk]

En God Kristen, oj jag menar Kollega, vet att det är en Synd att lämna kaffemuggar. Eller oj, jag menar ett Störmoment.

Allvarligt talat, alla som stör sig på folks utseende, tidshållning, kaffemuggar och liknande, tycker jag påminner om kristna moraltanter.

Tack för den för mig är det helt otänkbart att lämna smutsig disk i över en vecka någonstans, men uppenbart är det inte så för mina kollegor eller för andra heller. Vet inte om jag tycker min känsla inför disk och ”matrester” (gammalt kaffe hamnar där i min bok) gör mig till en ”kristen moraltant” faktiskt, jag har känt några sådana genom åren och vi har extremt lite gemensamt, så lite att de inte vill ha kontakt med mig och mitt okristliga liv faktiskt.

 

[Angel]

I Sverige är det ju så att ingen, absolut ingen behöver meddela diagnos till kollegor och en chef får absolut inte oavsett vad kollegor säger/tycker (utan arbetstagarens medgivande) berätta något för någon om en persons ev svårigheter/diagnoser.

Dvs, om någon pga diagnos får anpassningar, så ska man av chefen få ett svar att det bara är så, någon anledning får under inga omständigheter uppges, så jag vet inte hur den dialogen skulle se ut.

Sen finns det naturligtvis många som direkt talar om sin medicinska historia för allt och alla och som ger chefen tillåtelse att berätta för kollegorna, men gissningsvis är inte dessa i majoritet.

De allra flesta arbetsanpassningar är en del av någon form av rehabilitering så absolut att en majoritet är öppna med sin sjukdomshistorik (åtminstone till viss del) mot sina kollegor eftersom de oftast märkt att personen haft problem. Jag har faktiskt aldrig varit med om att någon sagt att jag som chef absolut inte får sälja mer än att ”det är så” utan de allra flesta vill att man som chef förklarar lite översiktligt om vad som ska göras och varför för kollegorna så att det inte blir något skitsnack. ”X har en arbetsanpassning pga risk för utbrändhet/ jobbig situation/medicinsk diagnos så personen kommer göra Y under Z antal månader, det betyder att stöttning med det och det behövs från er” eller liknande är det vanligaste att kollegorna får veta. Så klart efter godkännande av den som får anpassningen. Det har gjort att kollegorna i de fallen varit mycket stöttande och att det gått bra.