Priscilla
Trådstartare
För en tid sedan tvingades jag inse att jag inte längre kunde ha kvar min kooikerhane, som jag haft sedan han var valp, snart fem år. Beslutet att omplacera honom kom inte huxflux, utan mognade fram. Det var otroligt jobbigt att inse att det var det bästa för alla parter. De nya ägarna fick en mycket lång prövotid innan jag slutligen kunde släppa taget på riktigt, för att jag verkligen ville försäkra mig om att han blev såld till rätt personer.
Trots att jag har goda anledningar till omplacering (graviditet, färdig med utbildning vilket innebär mindre fritid, annan krävande hund) är det ändå så ofattbart många som är så ELAKA och ska tycka saker och ting om händelsen. Många av de mail eller kommentarer jag fått har handlat om att jag är en usel människa för att jag har "ersatt min hund med en bättre", och att den nya hunden jag har också säkert kommer gå "samma öde till mötes" och kasseras när han inte lever upp till mina förväntningar.
Jag blir helt ställd när jag får såna kommentarer. "Stackars hund" och allt möjligt sånt.
Jag har alltid tänkt att det jobbiga ligger hos en själv, som människa. Att hunden inte bryr sig speciellt mycket om var den bor, så länge den får aktivering i lagom dos, mat och omsorg. Visst, man har hört om extrema fall där hunden har dött av sorg när husse dog osv. Men för oss vanliga, som inte har en övernaturlig kontakt med våra djur, så är det väl knappast så det förhåller sig?
Detta blir en riktig skriva-av-sig-tråd, ni får ursäkta. Men jag blir så himla ledsen, verkligen på riktigt Jag önskar så att man kunde skaffa såntdär gåsskinn så att allt bara rann av en. Men tyvärr tar jag åt mig av elaka människors tyckanden och det tynger mig verkligen. Så jag behövde nog mest skriva av mig lite.
Trots att jag har goda anledningar till omplacering (graviditet, färdig med utbildning vilket innebär mindre fritid, annan krävande hund) är det ändå så ofattbart många som är så ELAKA och ska tycka saker och ting om händelsen. Många av de mail eller kommentarer jag fått har handlat om att jag är en usel människa för att jag har "ersatt min hund med en bättre", och att den nya hunden jag har också säkert kommer gå "samma öde till mötes" och kasseras när han inte lever upp till mina förväntningar.
Jag blir helt ställd när jag får såna kommentarer. "Stackars hund" och allt möjligt sånt.
Jag har alltid tänkt att det jobbiga ligger hos en själv, som människa. Att hunden inte bryr sig speciellt mycket om var den bor, så länge den får aktivering i lagom dos, mat och omsorg. Visst, man har hört om extrema fall där hunden har dött av sorg när husse dog osv. Men för oss vanliga, som inte har en övernaturlig kontakt med våra djur, så är det väl knappast så det förhåller sig?
Detta blir en riktig skriva-av-sig-tråd, ni får ursäkta. Men jag blir så himla ledsen, verkligen på riktigt Jag önskar så att man kunde skaffa såntdär gåsskinn så att allt bara rann av en. Men tyvärr tar jag åt mig av elaka människors tyckanden och det tynger mig verkligen. Så jag behövde nog mest skriva av mig lite.