Det står still

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar. Enligt den information jag fått så ska jag göra en NP-utredning i höst. Jag känner på mig att det blir åtminstone en add-diagnos, även om det inte är klockrent. Men det är ju en hel del som stämmer med det ändå.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller. Kommer jag alltid att sitta med en rastlös känsla i kroppen? Kommer jag alltid sitta med beslutsångest över vilken uppgift jag ska ta tag i och blir det alltid svårt att ta tag i tråkiga uppgifter och slutföra dessa? Kommer mitt liv alltid kännas kaotiskt?

Som vuxen så borde jag ju klara mig på egen hand och tanken att jag inte kan lösa saker själv känns jobbig.

Sen funderar jag på det här med mina föräldrar. Att farsan var knäpp insåg jag tidigt. Tyvärr verkar morsan också vara det. Vad är då sannolikheten att jag själv har klarat mig från att vara knäpp? Lika med noll skulle jag tro. Jag kan nog inte riktigt låta bli att vara lite bitter över mina gener, men tyvärr går det inte att göra något åt.

Och med de förutsättningarna så kan jag inte se särskilt positivt på framtiden.

 

[mandalaki]

Jag vet så lite om det här men kommer att tänka på vad en bukefalist med adhd-diagnos sa: innan jag fick min medicin trodde jag att alla hade kaos i huvudet.

Med en diagnos kan man alltså få hjälp.

(Bukefalisten i fråga är högutbildad och högpresterande och kan på intet vis betraktas som ”defekt”. NPF har inget med defekter att göra, inte för någon)

 

[Magiana]

Jag vet så lite om det här men kommer att tänka på vad en bukefalist med adhd-diagnos sa: innan jag fick min medicin trodde jag att alla hade kaos i huvudet.

Med en diagnos kan man alltså få hjälp.

(Bukefalisten i fråga är högutbildad och högpresterande och kan på intet vis betraktas som ”defekt”. NPF har inget med defekter att göra, inte för någon)

Med "defekt" så menar jag att man inte klarar av allt själv så att man kan behöva hjälp med vissa saker. Att behöva hjälp med saker som anses normalt att kunna som vuxen, känns inte bra för min del. Det spär på min känsla av att vara inkompetent. En öm tå för mig är att bli överkörd eftersom jag blivit det tidigare av folk och när jag inte kan saker så blir det liksom tillåtet att trampa på mig. Och jag kan inte med det.

 

[mandalaki]

Med "defekt" så menar jag att man inte klarar av allt själv så att man kan behöva hjälp med vissa saker. Att behöva hjälp med saker som anses normalt att kunna som vuxen, känns inte bra för min del. Det spär på min känsla av att vara inkompetent. En öm tå för mig är att bli överkörd eftersom jag blivit det tidigare av folk och när jag inte kan saker så blir det liksom tillåtet att trampa på mig. Och jag kan inte med det.

Fast överkörningar handlar väl mer om den som kör över än den som blir överkörd? En del ÄR bufflar, man behöver inte ha en diagnos för att bli överkörd.

 

[Magiana]

Fast överkörningar handlar väl mer om den som kör över än den som blir överkörd? En del ÄR bufflar, man behöver inte ha en diagnos för att bli överkörd.

Jag kanske har haft otur när jag träffat ett flertal som fattat beslut över mitt huvud utan att ta någon hänsyn alls till mig.

 

[mandalaki]

Jag kanske har haft otur när jag träffat ett flertal som fattat beslut över mitt huvud utan att ta någon hänsyn alls till mig.

Då är det dem det är fel på. Inte dig.

Men det känns som om vi vandrat den här vägen så många gånger. Och det riskerar bara bli världskrig eftersom folk som faktiskt har diagnoser inte vill känna sig beskrivna som defekta.

 

[tuaphua]

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar. Enligt den information jag fått så ska jag göra en NP-utredning i höst. Jag känner på mig att det blir åtminstone en add-diagnos, även om det inte är klockrent. Men det är ju en hel del som stämmer med det ändå.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller. Kommer jag alltid att sitta med en rastlös känsla i kroppen? Kommer jag alltid sitta med beslutsångest över vilken uppgift jag ska ta tag i och blir det alltid svårt att ta tag i tråkiga uppgifter och slutföra dessa? Kommer mitt liv alltid kännas kaotiskt?

Som vuxen så borde jag ju klara mig på egen hand och tanken att jag inte kan lösa saker själv känns jobbig.

Sen funderar jag på det här med mina föräldrar. Att farsan var knäpp insåg jag tidigt. Tyvärr verkar morsan också vara det. Vad är då sannolikheten att jag själv har klarat mig från att vara knäpp? Lika med noll skulle jag tro. Jag kan nog inte riktigt låta bli att vara lite bitter över mina gener, men tyvärr går det inte att göra något åt.

Och med de förutsättningarna så kan jag inte se särskilt positivt på framtiden.

Både jag och sambo har ADHD. Han har en dotter med ADHD och en dotter med ADD.

Jag hade några kaosiga år pga annat än ADHD. Men har sen lyckats utbilda mig, arbeta och driva eget. Aldrig haft relationsproblem.

Sambon har klarat x antal utbildningar och yrken. Han är byggingenjör, kiropraktor, ambulansförare, och op-uska(tror jag det var) och har startat och drivit flertalet företag.

Äldsta dottern med ADD är utbildad lärare, arbetar som det och har sambo, liten son och hundar. Hon har behövt känna sig fram en del. Men har hittat sitt liv och välmående.

Yngsta dottern med ADHD har haft mycket som hänt runt henne tyvärr utanför hennes kontroll. Men hon klarar skolan etc och har ok relationer med vänner, pojkvän etc.

Att ha diagnos har för alla oss ovan varit vägen till verktyg som hjälpt oss hitta fungerande liv. Jag tycker inte någon av oss helt har samma problem eller styrkor. Inte ens vi som fått samma diagnos.

Vi har alla fått testa oss fram en del för att kunna hitta ett liv som inte kostar för mycket energi och som gör att vi stabiliseras.
Det finns ju utöver det man själv kan göra hjälp att få från vården. Både med terapi, arbetsterapeut, boendestöd och medicin.

Jag upplevde mig hjälpt av medicinen. Väldigt! Tyvärr fick jag för mkt biverkningar. Men jag ska till hösten prova nyare medicering.
Jag vet fler som fått mkt god effekt av medicin, både för adhd och add.

Så får du en diagnos betyder inte det att hoppet är ute. Det betyder bara att man kan ge bättre anpassad hjälp.
Ingen av oss är liksom bättre än dig på ngt vis som indikerar att inte du skulle kunna få samma respons på behandling etc.
För mig var det lite sorgligt att fådiagnosen först. Jag tänkte som du att jag var dömd att misslyckas. Idag är jag glad åt den iom att det hjälpt mig rodda om mitt liv så jag funkar.

 

[mandalaki]

@tuaphua

 

[bettysmatte]

Med "defekt" så menar jag att man inte klarar av allt själv så att man kan behöva hjälp med vissa saker. Att behöva hjälp med saker som anses normalt att kunna som vuxen, känns inte bra för min del. Det spär på min känsla av att vara inkompetent. En öm tå för mig är att bli överkörd eftersom jag blivit det tidigare av folk och när jag inte kan saker så blir det liksom tillåtet att trampa på mig. Och jag kan inte med det.

Vad är det som är "normalt" att klara som vuxen, och som du inte klarar? Jag upplever att du ställer enormt stora krav på dig själv, och att de flesta "normala" vuxna har både en och två saker i livet som de behöver hjälp med för att reda ut. Eller kanske inte för att reda ut, men för att lösa på bästa/smidigaste/snabbaste sätt. Man behöver inte sitta ensam i sitt bo och klara precis allt själv. Vi har ALLA styrkor och svagheter.

 

[Trissa]

Med "defekt" så menar jag att man inte klarar av allt själv så att man kan behöva hjälp med vissa saker. Att behöva hjälp med saker som anses normalt att kunna som vuxen, känns inte bra för min del. Det spär på min känsla av att vara inkompetent. En öm tå för mig är att bli överkörd eftersom jag blivit det tidigare av folk och när jag inte kan saker så blir det liksom tillåtet att trampa på mig. Och jag kan inte med det.

Jag tror alla vuxna har saker som man inte klarar av, fast man "borde". Vi är bara olika bra på att dölja det, och på att få hjälp från andra.

 

[Magiana]

Vad är det som är "normalt" att klara som vuxen, och som du inte klarar? Jag upplever att du ställer enormt stora krav på dig själv, och att de flesta "normala" vuxna har både en och två saker i livet som de behöver hjälp med för att reda ut. Eller kanske inte för att reda ut, men för att lösa på bästa/smidigaste/snabbaste sätt. Man behöver inte sitta ensam i sitt bo och klara precis allt själv. Vi har ALLA styrkor och svagheter.

Att till exempel ha det någorlunda rent och städat hemma ser jag som normalt. Jag får kämpa med det hela tiden, och trots att jag försöker hårt så har jag ändå kaos för det mesta. Ingen strategi har fungerat hittills.

Att kunna laga mat ser jag också som normalt. Jag äter nästan aldrig lagad mat för jag kommer mycket sällan till skott med det. Dessutom är jag jätteberoende av recept. Jag kan absolut inte improvisera ihop mat av ingredienser som blivit över och jag lyckas ju aldrig köpa ingredienser så att allt går åt. Så om jag gör en ansträngning och köper ingredienser till en viss maträtt så får jag alltid slänga en viss del för det går inte jämnt ut.

Och att sitta ensam är något jag alltid varit tvungen till. Det har aldrig funnits någon hjälp som backup. Jag blir faktiskt lite provocerad av påståendet att "man inte behöver sitta ensam i sitt bo och klara precis allt själv". DET ÄR PRECIS EXAKT DET SOM JAG ALLTID FÅTT GÖRA. Och jag räknar inte med något annat heller.

 

[mandalaki]

Dessutom är jag jätteberoende av recept. Jag kan absolut inte improvisera ihop mat av ingredienser som blivit över och jag lyckas ju aldrig köpa ingredienser så att allt går åt. Så om jag gör en ansträngning och köper ingredienser till en viss maträtt så får jag alltid slänga en viss del för det går inte jämnt ut.

Exakt samma här. Precis exakt. Men jag ser det bara som en kunskapsbrist jag har för att jag aldrig brytt mig om att lära mig. Jag har varit för ointresserad helt enkelt.

 

[Magiana]

Exakt samma här. Precis exakt. Men jag ser det bara som en kunskapsbrist jag har för att jag aldrig brytt mig om att lära mig. Jag har varit för ointresserad helt enkelt.

Jag tror inte att jag kan lära mig. Att improvisera med mat involverar för mycket vånda och huvudbry.

 

[Ninnurur]

Jag brukar ignorera dina inlägg för jag oftast blir så stött av dem, så även nu men jag måste ändå skriva ett svar. Man är inte defekt för att man har en npf-diagnos. Inte alls. Någonsin. Däremot så är det en förklaring till varför man inte passar in i samhällets norm (varför det nu skulle vara eftersträvansvärt). Man är inte korkad eller inkapabel. Däremot så kan man behöva hitta andra vägar för att nå fram till samma mål. Och vad spelar det för roll när resultatet blir detsamma? Jämför med att några som ska träffas tar sig dit på olika sätt, cykel, bil, gå, det spelar ingen roll så länge alla kommer fram i rätt tid. Den som går får starta tidigare, men hen gör ju resan efter sina förutsättningar. Precis så är livet.
Jag har boendestöd. Med henne städar jag. Bara att jag vet att hon ska komma gör att jag orkar, men det gör också att jag lättare slappnar av och låter bli att påverkas av städbehovet däremellan eftersom jag vet att det blir gjort då.

Visst, jag funkar inte som alla andra, men jag funkar på mitt sätt och det funkar bra, både för mig och min omgivning. Jag är iaf inte defekt, även med min adhd-c.

 

[Magiana]

Jag brukar ignorera dina inlägg för jag oftast blir så stött av dem, så även nu men jag måste ändå skriva ett svar. Man är inte defekt för att man har en npf-diagnos. Inte alls. Någonsin. Däremot så är det en förklaring till varför man inte passar in i samhällets norm (varför det nu skulle vara eftersträvansvärt). Man är inte korkad eller inkapabel. Däremot så kan man behöva hitta andra vägar för att nå fram till samma mål. Och vad spelar det för roll när resultatet blir detsamma? Jämför med att några som ska träffas tar sig dit på olika sätt, cykel, bil, gå, det spelar ingen roll så länge alla kommer fram i rätt tid. Den som går får starta tidigare, men hen gör ju resan efter sina förutsättningar. Precis så är livet.
Jag har boendestöd. Med henne städar jag. Bara att jag vet att hon ska komma gör att jag orkar, men det gör också att jag lättare slappnar av och låter bli att påverkas av städbehovet däremellan eftersom jag vet att det blir gjort då.

Visst, jag funkar inte som alla andra, men jag funkar på mitt sätt och det funkar bra, både för mig och min omgivning. Jag är iaf inte defekt, även med min adhd-c.

Jag är nog alltför van vid att bli skriven på näsan. Så även här på Buke av en del. Jag har väl egentligen aldrig blivit accepterad någonstans. Ju mer avvikande det bekräftas att jag är, desto mer utanför lär jag bli. Så har det alltid varit. Jag tror inte att acceptansen för mig kommer att öka mig en diagnos eller flera. Snarare tvärt om.

 

[bettysmatte]

Att till exempel ha det någorlunda rent och städat hemma ser jag som normalt. Jag får kämpa med det hela tiden, och trots att jag försöker hårt så har jag ändå kaos för det mesta. Ingen strategi har fungerat hittills.

Att kunna laga mat ser jag också som normalt. Jag äter nästan aldrig lagad mat för jag kommer mycket sällan till skott med det. Dessutom är jag jätteberoende av recept. Jag kan absolut inte improvisera ihop mat av ingredienser som blivit över och jag lyckas ju aldrig köpa ingredienser så att allt går åt. Så om jag gör en ansträngning och köper ingredienser till en viss maträtt så får jag alltid slänga en viss del för det går inte jämnt ut.

Och att sitta ensam är något jag alltid varit tvungen till. Det har aldrig funnits någon hjälp som backup. Jag blir faktiskt lite provocerad av påståendet att "man inte behöver sitta ensam i sitt bo och klara precis allt själv". DET ÄR PRECIS EXAKT DET SOM JAG ALLTID FÅTT GÖRA. Och jag räknar inte med något annat heller.

Jag skulle vilja säga att ett stor del av Sveriges (och världens) befolkning inte är speciellt bra på att laga mat utan recept, eller att bara använda recept som en guide. Det krävs framför allt intresse, men även planering och en hel massa övning, för att behärska den konsten.

 

[Ninnurur]

Jag är nog alltför van vid att bli skriven på näsan. Så även här på Buke av en del. Jag har väl egentligen aldrig blivit accepterad någonstans. Ju mer avvikande det bekräftas att jag är, desto mer utanför lär jag bli. Så har det alltid varit. Jag tror inte att acceptansen för mig kommer att öka mig en diagnos eller flera. Snarare tvärt om.

Nej så länge du inte accepterar dig själv eller personer med npf så kommer du ingenstans. Steg ett är ju att inse att det inte är fel eller trasigt eller mindre värt. Din funkofobi är så skrämmande ibland.

 

[mandalaki]

Jag tror inte att jag kan lära mig. Att improvisera med mat involverar för mycket vånda och huvudbry.

Och jag tror att det mest är en fråga om erfarenhet och övning.

 

[Magiana]

Nej så länge du inte accepterar dig själv eller personer med npf så kommer du ingenstans. Steg ett är ju att inse att det inte är fel eller trasigt eller mindre värt. Din funkofobi är så skrämmande ibland.

Hur fan är det möjligt att acceptera sig själv när man inte ens blivit accepterad av sina föräldrar? Och det tycks vara standard rent generellt. Min erfarenhet av livet är att jag blir konstant överkörd och utstött. Det är liksom min lott. Jag går dagligen och känner att jag inte vill ha mitt liv. Jag vet faktiskt inte varför jag är född för jag borde inte ha blivit det. Något gick bara väldigt, väldigt fel när jag blev till. Det kan kännas rätt skönt att tänka att jag kan göra slut på allt.

 

[Ninnurur]

Hur fan är det möjligt att acceptera sig själv när man inte ens blivit accepterad av sina föräldrar? Och det tycks vara standard rent generellt. Min erfarenhet av livet är att jag blir konstant överkörd och utstött. Det är liksom min lott. Jag går dagligen och känner att jag inte vill ha mitt liv. Jag vet faktiskt inte varför jag är född för jag borde inte ha blivit det. Något gick bara väldigt, väldigt fel när jag blev till. Det kan kännas rätt skönt att tänka att jag kan göra slut på allt.

Dina föräldrars åsikt om dig har inget din egen att göra. Det är många människor vars föräldrar anser dem vara mindre värda men de tycker om sig själva ändå. Självkänsla har med DIG att göra, inte vad andra tycker.