"Det ständigt dåliga samvetet".

Heulwen

Trådstartare
Det ständigt dåliga samvetet, saker man ska hinna med i livet, människor man ska kontakta, relationer att underhålla, praktiska grejer att fixa.

Hur tacklar ni det? Ni kanske rent utav inte lider av det? Hur gör ni om ni lever i en relation där den ena parten inte ser vissa saker som speciellt viktiga att fixa och därför lägger över ansvaret på det till er?

När blev vårt samhälle så här? Känns som alltför många går in i väggen bara av att överleva den vanliga vardagen.
 
Det ständigt dåliga samvetet, saker man ska hinna med i livet, människor man ska kontakta, relationer att underhålla, praktiska grejer att fixa.

Hur tacklar ni det? Ni kanske rent utav inte lider av det? Hur gör ni om ni lever i en relation där den ena parten inte ser vissa saker som speciellt viktiga att fixa och därför lägger över ansvaret på det till er?

När blev vårt samhälle så här? Känns som alltför många går in i väggen bara av att överleva den vanliga vardagen.

Nej, jag lider faktiskt inte av det. Det som är viktigt för mig ser jag till att fixa, det jag inte får fixat får jag inte dåligt samvete för, för då tänker jag att det av någon anledning inte är så viktigt för mig egentligen.
 
Känner inte igen mig. Enda gången jag kan ha dåligt samvete är när jag jobbar mkt och ”prioriterar” bort (jobba måste man ju dock så tycker inte det är sant att hon prioriteras bort men känslan är ju så ibland) dottern. Men hon har en fantastisk pappa så det är ju helt onödigt att känna så.

Annars har jag nog inget dåligt samvete. Det som är viktigt gör jag, annat gör jag inte/betalar någon annan att göra.
 
Jag får inte dåligt samvete på det sättet. Jag tycker det är viktigt att sätta sina egna behov i fokus och jag står så pass tryggt i mina val att det inte besvärar mig.
Jag vet att många andra besväras av tankar kring att man ”borde” göra på det ena eller andra sättet, men jag tror att det är mer kopplat till deras inre processer än faktiska krav utifrån. Eller iaf en kombo.
 
Jag har med tiden blivit ganska bra på att prioritera (även om det inte alltid innebär att jag prioriterar rätt). Jag kan utan problem skjuta upp saker till senare. Allt som behöver göras behöver inte (och kan inte!) göras nu. Jag tycker att jag blir allt duktigare på att föra in vissa saker som jag lägger på hög i kalendern, så att jag kan känna mig trygg med att jag har en tid avsatt till det lite senare i framtiden.

Det som kan stressa mig är min sambo som måste göra saker så fort tanken om att det borde göras infinner sig. Han får dåligt samvete, stressar och får ångest av att ha saker liggande. Skulle jag tänka så, så skulle jag vara död imorgon eftersom jag har på tok för mycket på agendan för att det skulle vara ens en smula realistiskt. Just nu tar dessutom jobbet väldigt mycket tid - alltså tvingas jag prioritera bort andra saker.
 
Mitt mål är att slippa det, dvs jag analyserar vad jag kan göra åt sakerna som ger mig dåligt samvete. Prioritera/prioritera bort, släppa eller planera in. Senaste halvåret eller så har det bland annat handlat om en hund jag inte hade tid med (omplacerad nu. För att göra längre historia kort), balans mellan jobb och barn (dock föräldraledig nu) och att ha tillräckligt med ork för barnet (förhoppningsvis tillfälligt pga graviditet).
Sen kan det ju dyka upp småsaker som inte direkt innebär dåligt samvete men som jag mår bättre av när det är gjort, tex städning.

Att motivera mina val för mig själv, prioritera och ha en lagom fylld att göra lista dag för dag tycker jag hjälper. Sen har jag tyvärr inte tid med allt jag skulle vilja göra.
 
Känner igen det. Jag har en massa "måsten och borden" som ligger och gnager i huvudet hela tiden. Och så blir jag sittandes och gör ingenting medan det dåliga samvetet växer... Det blir för mycket för mig att hantera. Det kan vara banala saker som kasta återvinning, diska, städa/dammsuga blandat med "måste ringa och säga upp det abonnemanget" till att jag behöver jobba mer med mitt företag (främst sy och marknadsföra).
 
Det ständigt dåliga samvetet, saker man ska hinna med i livet, människor man ska kontakta, relationer att underhålla, praktiska grejer att fixa.

Hur tacklar ni det? Ni kanske rent utav inte lider av det? Hur gör ni om ni lever i en relation där den ena parten inte ser vissa saker som speciellt viktiga att fixa och därför lägger över ansvaret på det till er?

När blev vårt samhälle så här? Känns som alltför många går in i väggen bara av att överleva den vanliga vardagen.

Jag förstår knappt vad du menar med dina frågor men "det ständigt dåliga samvetet" låter jättejobbigt. :(

Ibland har jag saker på att göra-listan som ligger och skvalpar sådär men då frågar jag mig själv om jag verkligen VILL göra saken i fråga och sen 1) gör jag det eller 2) bestämmer mig för att strunta i det. Relationer "underhåller" jag inte, de ger jag så mycket eller lite tid som jag vill och känner för. Om min partner ser något som oviktigt, så har det ingen betydelse för hur viktigt jag tycker att det är/inte är...? Eller hur menar du?

Den "vanliga vardagen" skapar man ju för sig själv, det gäller väl att göra den meningsfull och hanterbar med de medel som står en till buds liksom.
 
Jag har tränat på att släppa saker, klart man kan känna att "jag borde" men jag är duktig på att släppa det. Och jag är benhård på att inte ta på mig såna saker. Och påminner mig om att jag är fucking awesome som gör det jag gör och att jag förtjänar att slappa. Vem blir glad av att jag bränner ut mig?
 
Jag tänker också så, att det handlar mer om en inre känsla av stress än det rent praktiska. Själv prioriterar jag väldigt högt att inte leva i ständig stress, det är typ det enda "livsmålet" jag har.

Håller helt med! Tyvärr känns det väldigt vanligt förekommande bland kvinnor..? I alla fall i min närhet.
 
Njae, jag tycker inte jag direkt har dåligt samvete över nåt, mitt liv lullar liksom på, mest med barngrejer som måste fixas. Men jag har skalat bort en massa måsten, jag äger inget hus eller stuga eller båt eller nån trädgård som måste underhållas. Jag är inte med i någon förening som kräver engagemang på kvällarna heller eftersom jag inte har tid just nu med det.
 
Jag förstår knappt vad du menar med dina frågor men "det ständigt dåliga samvetet" låter jättejobbigt. :(

Ibland har jag saker på att göra-listan som ligger och skvalpar sådär men då frågar jag mig själv om jag verkligen VILL göra saken i fråga och sen 1) gör jag det eller 2) bestämmer mig för att strunta i det. Relationer "underhåller" jag inte, de ger jag så mycket eller lite tid som jag vill och känner för. Om min partner ser något som oviktigt, så har det ingen betydelse för hur viktigt jag tycker att det är/inte är...? Eller hur menar du?

Den "vanliga vardagen" skapar man ju för sig själv, det gäller väl att göra den meningsfull och hanterbar med de medel som står en till buds liksom.

Det ständigt dåliga samvetet menade jag egentligen inte bokstavligt, därav "-tecken, snarare är det en känsla av att aldrig hinna med allt jag vill företa mig och som jag anser att jag "borde" göra. Något jag upplever många fler än mig har problem med. Relationer tycker jag är viktiga att underhålla, jag vill gärna finnas till för mina vänner även i tider med lite mindre ork.

Angående partner som några reagerat på gäller det alltså frågan hur man förhåller sig om någon part i förhållandet inte tycker vissa saker är relevanta eller viktiga att göra i vardagen, t.ex. ha en ren bil. Då menar jag inte att planera sin partners liv som någon skrev.
 
Jag tänker också så, att det handlar mer om en inre känsla av stress än det rent praktiska. Själv prioriterar jag väldigt högt att inte leva i ständig stress, det är typ det enda "livsmålet" jag har.

Ja, i mitt fall känner jag igen det som en inre stress, då inga av alla de där sakerna i vardagen är livsviktiga. Jag har varit ganska förskonad tidigare från att inte hinna med allt jag vill och känner att jag "borde" göra. Ditt livsmål låter sunt.
 
Det ständigt dåliga samvetet menade jag egentligen inte bokstavligt, därav "-tecken, snarare är det en känsla av att aldrig hinna med allt jag vill företa mig och som jag anser att jag "borde" göra. Något jag upplever många fler än mig har problem med. Relationer tycker jag är viktiga att underhålla, jag vill gärna finnas till för mina vänner även i tider med lite mindre ork.

Men vill du verkligen företa dig alla de där sakerna? Skulle du inte göra dem i så fall? Och varför anser du att du "borde" allt det där? Förlåt om det låter jättekorkat men jag förstår inte riktigt.

Angående partner som några reagerat på gäller det alltså frågan hur man förhåller sig om någon part i förhållandet inte tycker vissa saker är relevanta eller viktiga att göra i vardagen, t.ex. ha en ren bil. Då menar jag inte att planera sin partners liv som någon skrev.

I det läget får man väl bestämma sig för att det är värt att tvätta bilen själv, acceptera att ha en smutsig bil eller skaffa en egen bil. :)
 
Det ständigt dåliga samvetet menade jag egentligen inte bokstavligt, därav "-tecken, snarare är det en känsla av att aldrig hinna med allt jag vill företa mig och som jag anser att jag "borde" göra. Något jag upplever många fler än mig har problem med. Relationer tycker jag är viktiga att underhålla, jag vill gärna finnas till för mina vänner även i tider med lite mindre ork.

Angående partner som några reagerat på gäller det alltså frågan hur man förhåller sig om någon part i förhållandet inte tycker vissa saker är relevanta eller viktiga att göra i vardagen, t.ex. ha en ren bil. Då menar jag inte att planera sin partners liv som någon skrev.
Jag har inga vänskapsrelationer som kräver att jag ”underhåller” relationen. Jag har haft vänner som blir ledsna, besvikna eller bara anmärker på hur ofta jag hör av mig eller lknande. Det funkar inte för mig. Tänker att jag inte passar så bra ihop med dessa människor och låter vänskapen rinna ut lite snarare än att ha det hängandes över mig när jag egentligen inte orkar.

Gällande partnerfrågan så beror det på vad det är för sak. Generellt gäller dock att jag numera är noga med att dela mitt liv med en partner som har en liknande syn på det mesta. Jag vill inte behöva kompromissa med vad som helst, vill inte heller dra ett tyngre lass själv.
 
Jag har inga vänskapsrelationer som kräver att jag ”underhåller” relationen. Jag har haft vänner som blir ledsna, besvikna eller bara anmärker på hur ofta jag hör av mig eller lknande. Det funkar inte för mig. Tänker att jag inte passar så bra ihop med dessa människor och låter vänskapen rinna ut lite snarare än att ha det hängandes över mig när jag egentligen inte orkar.

Gällande partnerfrågan så beror det på vad det är för sak. Generellt gäller dock att jag numera är noga med att dela mitt liv med en partner som har en liknande syn på det mesta. Jag vill inte behöva kompromissa med vad som helst, vill inte heller dra ett tyngre lass själv.

Kloka ord som alltid från dig :love::bow:
 

Liknande trådar

  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 309
Senast: Snurrfian
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
9 134
Senast: lundsbo
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i...
2
Svar
36
· Visningar
8 457
Senast: _Taggis_
·
Skola & Jobb Jag avundas människor som bara "vet" vad de ska göra i resten av livet från stunden de lämnat gymnasiet. När jag själv slutade gymnasiet...
Svar
6
· Visningar
2 416
Senast: Wonna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp