Jag får då och då höra positiva saker om mig själv. Men den andra sidan av myntet då? Vad är det som inte sägs? Eftersom jag inte vet så diktar jag upp en egen verklighet; att jag är ganska tråkig, är obehaglig, har en konstig världsbild o.s.v. Något måste det ju vara. Annars skulle mitt liv inte se ut som det gör.
Intressant frågeställning tycker jag. Min erfarenhet är att det är ganska svårt att få fram kritik mot någons personliga egenskaper utan att den personen tar illa vid sig. Inklusive jag själv.
Mina vänner har inga egenskaper som jag stör mig på, men ibland har de vissa egenskaper som uppenbart för mig
förstör för demsjälva. Dock brukar jag inte tala om mina åsikter förrän de väljer att prata med mig.
Vid något tillfälle frågade jag min partner om mina negativa egenskaper. Trots att jag själv frågat var jag inte beredd på svaret och tog lite illa upp när jag inte fick det svaret jag hade väntat mig.
Sen tänker jag lite såhär, vissa saker är min personlighet, som jag inte kan och inte vill ändra. Annat, som att jag kan ha snabba humörväxlingar, vara lättkränkt och tjurskallig främst mot min partner, det vill jag verkligen jobba med och jag försöker tänka till och jobba med(mot?) mig själv.
Sen kan man ju inte gilla eller gillas av alla tänker jag. Spelar ingen roll om grannen tycker jag är ful eller tråkig eller stör sig på min dialekt. Och man får ju tänka att ens vänner tycker om en för hur man är.
Sen kan man bita sig själv i svansen ibland. Som när jag fick mitt drömliv med barn, hästar, heltidsjobb, hund, katt, gård och bode ensligt 40 mil från min hemstad... satt och grinade och kände mig ensam, stressad och som att ingen tyckte om mig och undrade varför. Det handlar ju lite med vad man omger sig med.
Kanske blev lite luddigt svar men kunde relatera till vissa tankegångar hos mig själv och spann iväg lite
