”Det ordnar sig-tråden”

[ekra]

Jag vill gärna höra om upplyftande och positiva historier som inger hopp.

Tillexempel om folk som träffat kärleken sent i livet, varit generellt ensamma länge, men så lyckats skaffa ett rikt socialt liv, folk som känt sig ensamma men funnit ”sitt sammanhang”, den typen av saker. Och hur vägen dit sett ut.

Jag känner mig så hopplöst udda, ensam, socialt missanpassad och utanför just nu, och vill veta att det kan ordna sig. Jag spenderar nästan all min tid ensam, och känner mig isolerad och utanför på jobbet. (Jag söker nytt). Det är också så himla svårt att prata om ensamhet. Jag undrar om ens någon som inte varit i samma sits kan förstå känslan. Många är ju aldrig ensamma ens en vecka i taget. Jag vill inte att folk skall tycka synd om mig. Och inte att de skall se mig som en konstig typ.

Jag känner mig inte deprimerad just nu (det har jag också varit). Och julen blir kul, den ser jag fram emot! Då träffar jag familjen. Men jag vill ju ha ett nätverk runt mig i vardagen som bryr sig om mig på riktigt, och som SER mig. Det är tungt att i princip bara ha sig själv.

 

[Hero]

Jag förstår dig och kan känna igen mig.
Men hoppet är ju det sista som dör .
Försök se allt det positiva i det liv. Man kommer alltid sakna det man inte har. Men försök se vad du har att vara lycklig för istället.
Skulle du hitta den stora kärleken så är det endast en bonus. Men inte nödvändigt.

 

[sthu]

När är sent i livet? Jag är min makes första (besvarade) kärlek, han var 33 när vi träffades. Vi snubblade över varann på jobbet, helt av en slump egentligen.

Jag är också ensam just nu på vänskapsfronten. Har precis flyttat hem igen och känner ingen här längre. "Alla" i min ålder är upptagna med familj och vill inte umgås på samma sätt som jag så jag får leta nya vänner på nya ställen. Hittills går det inte alls, men till slut får jag väl napp!

 

[em-pirre]

Jag har kommit fram till att saker brukar lösa sig på ett eller annat sätt. Det blir kanske inte alls så som man tänkt sig (kanske helt tvärtom) men ibland blir det faktiskt bättre eller åtminstone helt okej. Man måste kanske våga lita på att man kan fixa situationen oavsett hurudan den sedan är.

Var det kanske @Hyacinth som hade en mormor som sa "Det vill bli bra"

 

[ekra]

Jag ser väldigt mycket positivt i mitt liv, jag har inga större problem med att bara hänga med mig själv lååånga perioder och jag gör saker som jag tycker är kul även på egen hand. Både i vardagen och på semester, men jag känner att jag saknar sociala relationer i vardagen, personer att dela mina upplevelser och känslor med, och också kroppskontakt.

 

[Hero]

Både i vardagen och på semester, men jag känner att jag saknar sociala relationer i vardagen, personer att dela mina upplevelser och känslor med, och också kroppskontakt.

Me and you both .
Exakt , vad jag också saknar.
Jag har egentligen inget bra tips. Mer än att inte försöka tänka så mkt på det. Det finns ingen Quick fix för mig har jag insett.

 

[parellikusken]

Jag var väldigt ensam från att jag var 19 tills jag var 25 år. Träffade folk på stallet, men inte så mycket mer än så. Jag var sjukskriven för depression under den tiden och hade rätt stora problem med social ångest. Kände mig otroligt misslyckad och malplacerad.
Men efter terapi mot social fobi och hjälp att ta mig ur depressionen så flyttade jag 70 mil bort för att gå på folkhögskola. Jag fick vänner, ett sammanhang och en yrkesbana av det.
Sedan har allt bara flutit på med utbildning och jobb och idag är jag 31 och har jag tillräckligt många vänner och känner mig aldrig ensam längre, utan kan välja själv om jag vill vara ensam eller med vänner.
Har fortfarande problem med återkommande depressioner, men det är lättare att hantera med ett socialt nätverk runt omkring mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna få ett sånt här nätverk som jag har nu, men det fick jag.

 

[Hyacinth]

Jag har kommit fram till att saker brukar lösa sig på ett eller annat sätt. Det blir kanske inte alls så som man tänkt sig (kanske helt tvärtom) men ibland blir det faktiskt bättre eller åtminstone helt okej. Man måste kanske våga lita på att man kan fixa situationen oavsett hurudan den sedan är.

Var det kanske @Hyacinth som hade en mormor som sa "Det vill bli bra"

En kollega

Men rätt uttryck. Det vill bli bra.
Jag gillar det på något sätt, att saker vill bli bra.

 

[ekra]

En vännina sa till mig när jag skulle gå i en ung människas begravning att hon brukar tänka ”this too shall pass”, och det tänker jag ofta på i olika jobbiga situationer. This too shall pass.

 

[athena_arabians]

@ekra: Jag tror verkligen på att allt ordnar sig fast kanske inte på det sätt man trott alltid. Jag har aldrig passat in, jag har varit mobbad osv (mitt liv har faktiskt bitvis varit ett helvete). Med lite tur vinglade jag in på en utbildning som gav mig chansen att kombinera det jag älskar, att vara ute i naturen och intellektuellt arbete.

När det gäller förhållanden var det jobbigt och komplicerat länge, bla självskadebeteende med sex (och anorexi...). Jag har haft tre seriösa förhållanden och jag är i det tredje nu. Honom träffade jag när jag var 37 år. Han har inga idéer om hur jag "ska" vara, han är helt ok med att jag knatar runt i mina camokläder och metal-hoodies. Men honom är det helt ok att odla traditionellt manliga intressen eftersom det är sådant som intresserar honom. I miljön jag verkar i nu finns det dessutom många andra kvinnor som inte helt passar in i den traditionella kvinnliga normen. Jag älskar det, för första gången är jag inte ett totalt UFO utan kan faktiskt passa in till viss del (på en nivå jag är bekväm med, total anpassning för att passa in är inte intressant för mig).

Dock har det kostat att komma hit till den punkt i livet jag är nu när jag faktiskt är ok med min tillvaro. Jag har ingen karriär att tala om, är konstant pank och min hälsa är inte jätteimponerande. Men jag lever och har lärt mig en sak: Längst in i mig finns det en kärna av stål som gör att jag inte knäcks. Har jag inte brutit ihop totalt av de saker jag varit med om kommer det inte att hända nu. Jag har legat på mina knän och skrikit och bett om att få ett totalt sammanbrott så någon annan får ta hand om allt. Det har inte skett, jag har alltid rest mig. Jag är tacksam för att svårigheterna jag varit med om visat mig det för det har också gett mig en enorm styrka, även om det kommit med ett pris.

 

[Magiana]

Jag vill gärna höra om upplyftande och positiva historier som inger hopp.

Tillexempel om folk som träffat kärleken sent i livet, varit generellt ensamma länge, men så lyckats skaffa ett rikt socialt liv, folk som känt sig ensamma men funnit ”sitt sammanhang”, den typen av saker. Och hur vägen dit sett ut.

Jag känner mig så hopplöst udda, ensam, socialt missanpassad och utanför just nu, och vill veta att det kan ordna sig. Jag spenderar nästan all min tid ensam, och känner mig isolerad och utanför på jobbet. (Jag söker nytt). Det är också så himla svårt att prata om ensamhet. Jag undrar om ens någon som inte varit i samma sits kan förstå känslan. Många är ju aldrig ensamma ens en vecka i taget. Jag vill inte att folk skall tycka synd om mig. Och inte att de skall se mig som en konstig typ.

Jag känner mig inte deprimerad just nu (det har jag också varit). Och julen blir kul, den ser jag fram emot! Då träffar jag familjen. Men jag vill ju ha ett nätverk runt mig i vardagen som bryr sig om mig på riktigt, och som SER mig. Det är tungt att i princip bara ha sig själv.

Jag känner igen mig och jag suger verkligen på det här med sociala kontakter. Jag har alltid känt mig i vägen så jag har liksom aldrig vågat utveckla relationer och någon familj har jag inte längre.

Trots det har jag börjat lära känna lite folk här och där. I helgen var jag och en granne ute och gick med hennes häst och sen fikade vi tillsammans. Igår pratade jag i telefon med en kompis i över 1 och en halv timme. Vi hade inte pratat med varann på länge så jag fick ett ryck och ringde upp henne bara för att.

Sociala relationer byggs ju inte på en kafferast. Det blir bit för bit. Vissa människor har jag träffat genom Buke, andra genom något gemensamt intresse och ytterligare en del genom att vi bor grannar. I huset närmast mitt bor t.ex. ett jättetrevligt ungt par som jag gärna skulle vilja lära känna närmare. Någon gång ska jag väl få ändan ur vagnen och bjuda dem på fika/middag av ingen annan anledning än för att umgås.

 

[Kattennizze]

@ekra: Jag tror verkligen på att allt ordnar sig fast kanske inte på det sätt man trott alltid. Jag har aldrig passat in, jag har varit mobbad osv (mitt liv har faktiskt bitvis varit ett helvete). Med lite tur vinglade jag in på en utbildning som gav mig chansen att kombinera det jag älskar, att vara ute i naturen och intellektuellt arbete.

När det gäller förhållanden var det jobbigt och komplicerat länge, bla självskadebeteende med sex (och anorexi...). Jag har haft tre seriösa förhållanden och jag är i det tredje nu. Honom träffade jag när jag var 37 år. Han har inga idéer om hur jag "ska" vara, han är helt ok med att jag knatar runt i mina camokläder och metal-hoodies. Men honom är det helt ok att odla traditionellt manliga intressen eftersom det är sådant som intresserar honom. I miljön jag verkar i nu finns det dessutom många andra kvinnor som inte helt passar in i den traditionella kvinnliga normen. Jag älskar det, för första gången är jag inte ett totalt UFO utan kan faktiskt passa in till viss del (på en nivå jag är bekväm med, total anpassning för att passa in är inte intressant för mig).

Dock har det kostat att komma hit till den punkt i livet jag är nu när jag faktiskt är ok med min tillvaro. Jag har ingen karriär att tala om, är konstant pank och min hälsa är inte jätteimponerande. Men jag lever och har lärt mig en sak: Längst in i mig finns det en kärna av stål som gör att jag inte knäcks. Har jag inte brutit ihop totalt av de saker jag varit med om kommer det inte att hända nu. Jag har legat på mina knän och skrikit och bett om att få ett totalt sammanbrott så någon annan får ta hand om allt. Det har inte skett, jag har alltid rest mig. Jag är tacksam för att svårigheterna jag varit med om visat mig det för det har också gett mig en enorm styrka, även om det kommit med ett pris.

Intressant det där, jag har heller ingen karriär eller någon större rikedom men jag har aldrig mått bättre än nu. Min hälsa är också kass, dessutom. Jag jobbar mycket med acceptans, att det är som det är, just nu. Det hjälper tycker jag.

 

[athena_arabians]

Intressant det där, jag har heller ingen karriär eller någon större rikedom men jag har aldrig mått bättre än nu. Min hälsa är också kass, dessutom. Jag jobbar mycket med acceptans, att det är som det är, just nu. Det hjälper tycker jag.

Jag är mycket dålig på acceptans Jag slåss (bildligt talat) tills jag är nöjd, allt måste ske på mina villkor. Det har gjort att jag tagit den långa vägen allra oftast, inkl att få till en fungerande medicinering. Mina läkare har inga problem att komma ihåg vem jag är

Men visst, på en del områden har jag nått acceptans. Tex min kropp (utseende) för den blir inte roligare än så här. Det var skönt att komma till det men jag har trots det fortfarande problem med anorektiska tankar om än inte fullt aktiv anorexi.

 

[Dorinda]

Sist jag tyckte att livet var uselt var när mitt förra förhållande tog slut i somras, med en man jag gärna delat resten av mitt liv med.
Jag satt fortfarande hemma och grät på kvällarna när en kollega fick reda på att jag var singel. Han var effektiv..... så inom en månad var vi tillsammans och jag var plötsligt i mitt livs bästa förhållande som jag dessutom mår helt fantastiskt bra av

 

[godisklubba]

Jag är en person som kan vara mycket för mig själv utan behov av att umgås irl mer än med familjen, men samtidigt en person som har behov av att vara social med andra. Har heller aldrig känns att jag riktigt passat in (dels pga mobbning), bara att jag passat in mer eller mindre och i vissa perioder mer eller mindre varit en alien.

Allt började när jag började skolan, vi var fyra tjejer från min förskola som började skolan med en till tjej. Vi blev alltså fem tjejer, här började mobbningen med utfrysning, ramsor och allt möjligt. Det gick i alla fall utför till 3an, då fick jag byta till paralellklassen, dock började mobbningen igen fast från andra personer. Min morfar - som hade liknande saker i bagaget - dog i slutet av 2an och det var en stor förlust (eftersom han var den enda jag kände riktigt kunde relatera till det jag sa).

När jag började 5an började jag hitta mina intressen, vad jag brinner för och tycker är kul. Några av dem var dock mindre "tjejiga", vilket betydde att det inte var accepterat (sedan att jag är adopterad från Kina och därmed inte såg ut som "alla andra" gjorde det ju inte saken bättre heller), här någonstans började mitt självhat växa sig ännu större och mitt självskadebeteende började växa fram.

Efter halva 7an valde jag att byta skola, det jag ville var bort från skolan jag gick i. I den nya skolan kände jag ingen och hela första halvåret var jobbigt. Jag som inte vågade ta plats i större grupper (detta är en skola där man inte har någon fast klass utan olika för varje ämne) tog lång tid på mig att hitta vänner. Det kändes ensamt, men, det var ingen som slängde ur sig spydiga kommentarer och ingen som dömde mig för mina intressen/utseende/annat. Jag fick helt enkelt vara den jag ville vara, och framförallt den jag faktiskt var. Efter ett halvår, alltså typ när 8an började, kändes det verkligen 100% rätt och jag trivdes faktiskt rätt bra med tanken på skolan.

Från att inte haft några vänner och känt mig udda, konstig och som en alien har jag nu vänner jag umgås med på fritiden och som accepterad mig för den jag är. De ser inget fel i att vissa av mina intressen inte är speciellt "tjejiga" och ingen av oss ser något fel med att vi alla bara är oss själva och ingenting mer. Den jag som inte hade något behov av att umgås med folk irl är borta och det var för första gången roligt att umgås med folk på fritiden.

Relationer? Nej, jag känner mig inte bekväm med att ha något annat än vänskapsrelationer just nu. Men jag är inte stängd för tanken, vad som hellst kan ske, dock är jag inte aktiv i letandet efter att ha en kärleksrelation med någon.

Lite "övrigt" är jag för tillfälet lite nere, men absolut inte så långt nere som jag var när det var som värst. Jag känner mig ok med var jag är, skolan fungerar och jag har vänner som accepterar mig för den jag är. Det jag fortfarande inte känner mig ok med är min krop (framförallt mitt utseende), vilket jag jobbar på för fullt. Acceptans (mot mig själv) är verkligen en av mina största brister.

Jag hade inte velat byta bort mina upplevelser, det är mina upplevelser som format mig till den jag är och utan dem skulle jag inte vara den jag är idag. Visst har vissa perioder varit rent ut sagt ett helvete och visst har jag ibland velat ge upp och bra låta någon ta över allt. Men samtidigt är det i de stunderna jag försöker komma ihåg att allt löser sig på ett eller annat sätt. Nästan ingenting har löst sig på det sätt jag trott att de skulle lösa sig, men jag tror (vet?) att allt löser sig i slutändan ändå!

Om någon orkat läsa ända hit: Förlåt, jag insåg lite försent att det blev ett väldigt långt inlägg

 

[Bison]

Jag känner igen mig till viss del.
Har ganska många vänner, några riktigt nära och en bästis som jag har tät kontakt med varje dag, vi är även kollegor.

Men jag har hela livet känt att jag inte riktigt passar in någonstans. Trivs på mitt jobb och kommer bra överens med mina kollegor men blir ofta sedd som hon den buttra, den tvära, hon med hästen.
Jag är inte social av naturen och drar mig hellre undan.
Att jag inte vill ha barn gör inte saken enklare. Det blir väldigt tydligt nu när jag är mitt i barnfödaråldern, jag sticker ut, passar inte in i normen och kan ibland känna ett starkt utanförskap.

Jag har häst som jag tränar och tävlar. Åker alltid ensam på träningar och aktiviter. Sitter alltid ensam i ett hörn i ridhuset med min hund, tyst, reserverad och sluten.
Kan känna viss avundsjuka när andra har med sig ett helt entourage med folk, vänner och familj.
Jag har knappt någon familj och har jättesvårt att be om hjälp med saker och är van att klara mig själv.

Fälttävlan är mer familjärt än hoppning som jag tävlat innan och jag träffar alltid någon jag känner som jag kan gå banan med och prata med.

För det mesta trivs jag bra med livet men jag kan ibland önska att jag var lite mer "normal" och som alla andra.