Det måste vara fel på mig:S Eller?

[Anonym4]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Hade det ungefär som du för ett drygt (med betoning på drygt) år sen. Nu VILL han också ha barn, men då var han osäker.

Är på nionde försöket nu. Har varit helt "galen" och också sett magar överallt. Är ju överviktig så försöker ju samtidigt gå ner i vikt också. Har varit väldigt öppen här på forumet och verkligen skrivit vad jag tänker precis just då i inlägg. De har tydligen uppfattats så negativa att någon har tyckt att jag har psykiska problem och det känns rätt synd. Jag har inte psykiska problem (vad man nu menar med det) bara för att jag som så många andra tycker att nio försök är en evighet eller känner stor svårighet med att gå ner i vikt. Jag vet att nio månader inte måste vara så himla länge, men det känns ju så såklart. Sen vikten jobbar jag på, men har alltid varit rund och det är ju svårt att gå ner. Känner dock inte att jag måste gå ner innan jag blir gravid, men visst underlättar det ju på många sätt. Klart man kan vara ledsen utan att må för dåligt psykiskt eller vad man nu menar... just för att allt känns hopplöst. Ena dagen känner man sig inte alls lika uppgiven som den andra. Sen är jag trött på jobbet, det är vinter och man har ätit en massa julmat osv. Dvs, som många andra också känner...

Läser om många i min sits och jag tror inte att alla är helt uppgivna även om det verkar så ibland.

Hejsan..

förlåt ts för trådkapning nu..
HUR pass överviktig är du och hur mkt rekomenderar bm eller liknande dig att du ska gå ner "för att det ska ta"? Och hur mkt svårare är det för en kraftigare att bli gravid? Jag är själv kraftig..

Till ts.. hoppas det ordnar sig för dig!

 

[MIE83]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

vänta på han, han kanske funderar mycket, min kille 21 vill ha barn men han får gott vänta tills jag vill.

 

[Skumbananen]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Men du, killen är 20...han måste ju ha blivit livrädd. Ett barn förändrar hela livet och han känner sig väl inte redo för den förändringen än.

Jag var absolut inte sugen på barn när jag var 20. Jag skulle fortfarande inte våga skaffa just nu, när jag är 22, även om det suger i barntarmen. Det är för mycket jag vet kommer att hända under de närmsta åren.

 

[Skumbananen]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Har också funderat mycket på varför jag är sugen nu. Är det för att inte så mycket annat spännande händer i livet? Jag kommer nog vara ganska nöjd och glad med att vänta några år när jag väl kommit in på min utbildning och får massa att göra...

Kan det vara så för dig?

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Men du, killen är 20...han måste ju ha blivit livrädd. Ett barn förändrar hela livet och han känner sig väl inte redo för den förändringen än.

Jag var absolut inte sugen på barn när jag var 20. Jag skulle fortfarande inte våga skaffa just nu, när jag är 22, även om det suger i barntarmen. Det är för mycket jag vet kommer att hända under de närmsta åren.

Jo det är klart att han är ung och måste blivit skiträdd när jag började prata om saken

Nu är det såhär att han säger han nog kmmer börja plugga hösten 09 och flytta 18 mil härifrån. jag kommer inte följa med med risk för att förlora mitt jobb och det är nog det enda jobb jag kan få utan utbildning.
Vi älskar varandra väldigt mycket men vill helt olika saker i livet, tyvärr.
Deppar extremt mycket just nu men men det är ju mitt liv kan man ha annat än otur då? Nej...

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Han verkar inte riktigt veta själv vad han vill göra. Du får helt enkelt vänta in honom och ska han plugga 18 mil bort så är det väl bättre att han gör det innan ni skaffar barn än efter?

Kan du inte få något annat jobb så skulle jag också försöka att plugga. Det kan hända massor under tiden man är gravid och föräldraledig.

När min son var 1 vecka ringde min chef och sa att de ska varsla 3 stycken och göra om arbetstiderna. Och troligtvis så kommer mitt jobb försvinna i slutet på 2009, något jag alltså fick reda på när sonen var 1 vecka

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Han verkar inte riktigt veta själv vad han vill göra. Du får helt enkelt vänta in honom och ska han plugga 18 mil bort så är det väl bättre att han gör det innan ni skaffar barn än efter?

Kan du inte få något annat jobb så skulle jag också försöka att plugga. Det kan hända massor under tiden man är gravid och föräldraledig.

När min son var 1 vecka ringde min chef och sa att de ska varsla 3 stycken och göra om arbetstiderna. Och troligtvis så kommer mitt jobb försvinna i slutet på 2009, något jag alltså fick reda på när sonen var 1 vecka

Nej det krångliga är ju att han inte vet någonting han tar mest dagen som den kommer, planerar ingenting...

Idag har jag gått och grubblat över det här igen på jobbet. Ska han plugga där och få en sån utbildning till ett sånt jobb kommer det ju va svårt att få såna jobb här skulle jag tro. Då blir det nog för honom att stanna där

Mina framtidsplaner ser ut såhär; eftersom jag inte har en aning om vad jag vill jobba med så skaffar jag fast jobb nu på ett jobb jag iaf trivs på. ser hellre att jag trivs än att jag tjänar bra (fast det är inte så dåligt betalt egentligen...).
Som nu tex. jag har fast jobb, bil, lägenhet, ja det som krävs. sen skaffar barn.

Och SEN, om jag vet då vad jag vill jobba med, utbilda mig till det. Betygen och lusten att plugga flera år kommer aldrig finnas hos mig, jag är bara inte sån. möjligtvis att jag pluggar 1 max 2 år till något annat än det jag gör nu.

Tyvärr verkar sambon ha helt andra "framtidsplaner", om han ens har några....
Önskar bara han visste iaf vad han skulle göra, eller ja en framtidsvision åtminstone.
Jaja det visar sig hur han gör, bollen ligger hos honom...

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Men han är ju bara 20 år, är väl 2 år sen han slutade gymnasiet? Min sambo är 22 år och har haft 3 olika jobb efter gymnasiet och har ledsnat med allt han hållt på med och vet inte alls va dhan vill göra.

Jag gjorde så att jag tog ett jobb med bra betalt, och hade sån tur att jag verkligen stormtrivs! Jag har jobbat ihop en hyffsat hög SGI. Den kan jag skydda på olika sätt när Rasmus blir 1. Jag tänkte börja jobba + att jag får fylla på med föräldraledigt så jag får "full lön" (t.ex. jobba 75% och 25% fp) och sen är faktiskt min SGI skyddad när jag börjar plugga om jag inte gör något studieuppbehåll!


Så jag kommer vara föräldraledig nu, sen börja jobba och skaffa en till kodd. Under tiden jag är gravid eller är hemma med nr 2 så kommer nog mitt jobb att försvinna. Och sen när 2an börjar på dagis så tänker jag försöka plugga till sjuksköterska för att sen plugga till barnmorska!

Jag skulle ALDRIG sätta mig i skolbänken igen sa jag när jag gick ut gymnsiet Ett barn förändrar mycket.

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Men han är ju bara 20 år, är väl 2 år sen han slutade gymnasiet? Min sambo är 22 år och har haft 3 olika jobb efter gymnasiet och har ledsnat med allt han hållt på med och vet inte alls va dhan vill göra.

Jag gjorde så att jag tog ett jobb med bra betalt, och hade sån tur att jag verkligen stormtrivs! Jag har jobbat ihop en hyffsat hög SGI. Den kan jag skydda på olika sätt när Rasmus blir 1. Jag tänkte börja jobba + att jag får fylla på med föräldraledigt så jag får "full lön" (t.ex. jobba 75% och 25% fp) och sen är faktiskt min SGI skyddad när jag börjar plugga om jag inte gör något studieuppbehåll!


Så jag kommer vara föräldraledig nu, sen börja jobba och skaffa en till kodd. Under tiden jag är gravid eller är hemma med nr 2 så kommer nog mitt jobb att försvinna. Och sen när 2an börjar på dagis så tänker jag försöka plugga till sjuksköterska för att sen plugga till barnmorska!

Jag skulle ALDRIG sätta mig i skolbänken igen sa jag när jag gick ut gymnsiet Ett barn förändrar mycket.

Han gick ut gymnasiet i somras. Han är bara knappt ett halvår yngre än mig, så skillnad på ålder kan man väl knappast säga det är!
Men din sambo har väl inga planer på att plugga heller, eller? Inte flera mil bort iaf kan jag tänka mig...

På mitt jobb har min mamma jobbat på i flera år när hon var ung och min mormor jobbar där nu. Trivs väldigt bra då det är ett väääldigt flexibelt jobb, kan komma och sluta lite när jag vill, lätt att ta ledigt. Alltså perfekt jobb om man vill ha barn Och har precis fått löneförsöjning och ligger nära 19000kr strecket i heltid, jobbar 84%, så dåligt betalt är det ju heller inte, även om det är slitsamt men det är väl dom flesta jobb...

Han jobbar skift med väldigt bra betalt. Visstidsanställd visserligen, men får fast på Manpower till sommaren. Så jag tycker det borde vara ett perfekt tillfälle att satsa nu eftersom han ändå inte tänkt plugga förrän om nästan 2 år. Liksom jag är sugen nu, hur ska jag då vara efter 2 år och sen vänta ännu 4-5 år medan han pluggar? Blir ju bara deppig av tanken

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Min sambo är för dum för att plugga Nä men det enda han kommer plugga är för lastbilskort och det gör han ju inte direkt heltid och flera mil bort.

Sen bor vi ju 2½ mil från Uppsala så vill man plugga så finns ju hela Uppsala i princip!

Och som jag skrev tidigare skulle inte min sambo bli pappa först han vart 25 år Jag hade bebissug innan vi sluta gymnasiet och det blev ju inte bättre när vi skaffa eget. Men man står faktiskt ut, konstigt nog!

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Min sambo är för dum för att plugga Nä men det enda han kommer plugga är för lastbilskort och det gör han ju inte direkt heltid och flera mil bort.

Sen bor vi ju 2½ mil från Uppsala så vill man plugga så finns ju hela Uppsala i princip!

Och som jag skrev tidigare skulle inte min sambo bli pappa först han vart 25 år Jag hade bebissug innan vi sluta gymnasiet och det blev ju inte bättre när vi skaffa eget. Men man står faktiskt ut, konstigt nog!

Ja ni har ju tur att vad ni än gör så kan ni ju ändå ha barn, plugget/jobben är väl så pass nära...

Min kille har alltså tänkt att ca 2 år innan han kommer in på högskolan och sen mellan 4-5 år innan han är klar. Och sen 2 år innan han får fast jobb. Så 27-29 blir han och jag 28-30 innan det blir barn mellan oss menar han Shit det kommer aldrig funka....då är vi kanske inte menade för varann?

Finns det något smart sätt man kan prata med honom? Eller få honom förstå?
Har sagt till honom att jag inte vill äta fler ppiller (sista tog jag 3/11-07 och har kört på säkra perioder), okej sa han det här funkar väl också. Men då räknar han med en abort OM det skulle bli nått

Kompromissa på något sätt? det är ju ändå dumt att skaffa barn om1-2 år då han ändå ska plugga och det är ju dummare att göra det då än nu. Och mitt i plugget är väl heller ingen större lycka om han ska vara pappaledig mitt i allt? Då halkar han ju ändå efter....

Och pratar jag med han säger han han är för ung, han vill inte än! jag tror han, som många andra, är extremt rädd för förändring bara. Ett ansvar. han har väl aldrig haft nått särskilt ansvar att "ta hand om". Och när jag känner så stark längtan, läser på nätet och blir deppig för jag inte kan så känner han sig otillräcklig för mig
Det blir ju en enda stor ond cirkel! Inte alls bra