Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?
Nej 20 år är inte särskilt gammalt, men jag vill vara en ung mamma. Är verkligen jätteglad att både min mormor och min mamma fick barn såpass tidigt (mormor som 20, mamma som 19) och jag kan liksom umgås och ha kul med båda. Jag jobbar med mig mormor bl.a. och har även varit ute och festat med henne på en personalfest. Tycker det är skitkul att ha en ung mormor och vill verkligen att hon fortfarande ska vara ung när jag får barn...
jag menar, familj och barn kommer man ju ändå skaffa sig inom en snar framtid. Så varför inte nu? jag har ingen aning om vad jag vill jobba med senare men jag har iaf fast jobb nu och kan fundera ut senare vad jag vill bli, och kanske gå i skola en stund.
Pojkvännen däremot har ju inte fast men han har blivit förlängd på sitt jobb sen i somras och dom verkar gilla honom mycket på sitt jobb. Det är ju också ett väldigt välbetalt jobb han har så dålig ekonomi har vi inte. Synd bara att han inte har fast där...
Men samtidigt när jag frågar honom hur han känner för att plugga så känner han inte alls för det säger han. Alltså kommer det ju iaf dröja något/några år innan han ens kommer börja på skola. och hur stort sug kommer inte jag ha då?
Då tycker jag det är bättre att satsa nu än när han ska börja skola...
Men hur ska man prata med honom? När ska man prata med honom? Eller ska jag bara låta det vara ett tag till?
han vet att jag sitter hemma nu när han jobbar och vet exakt vad jag är inne på för sidor, men har ingen aning om han vet vad jag skriver. visst det är bara för han att gå in och kolla så jag vet inte om han gör det....
Känns så surt när man läser om så många så många par i min ålder och yngre som tom satsar på att bli gravid. Hur har dom fått sina pojkvänner att vilja ha barn? Eller har dom skaffat nån 40+are som känner att det är bråttom?
nejmen det verkar som det är många killar som är livrädda att skaffa barn. varför egentligen?
Vad ska man göra egentligen att få dom att ändra sig? Går det?
Ibland får jag för mig att han inte vill för han är osäkerpå om han vill leva med mig såpass att vi ska skaffa barn och så, men jag vet att han älskar mig väldigt mycket så att han tvekar på det vet jag att han inte gör.
Men hans mamma fick ju sitt första barn när hon var 30. hon hade då bott i alla olika länder i sitt liv och verkligen levt sitt liv före. Tyvärr förlorade hon första barnet och fick då min sambo, och direkt efter honom hans syster.
Inte vet jag om han strävar efter ett lika livat liv som hon haft?
jag vet att hon vill verkligen att han ska plugga och så men så fort hon gnäller på min sambo om det blir han sur.
Jag tror att skulle vi skaffa barn så skulle hon inte bli glad. Inte för det gör mig något eftersom det inte är hon som bestämmer det. Men hon skulle nog bli väldigt besviken på sin sin son att han inte pluggade och skaffade det där superjobbet innan han började tänka på familj...
ojoj vad jag skriver, nu måste jag sluta.
Men, suget är extremt och jag önskar för allt att han skulle komma och väcka mig imorgon bitti och viska till mig att han är redo att börja att försöka...men men drömma går ju alltid
eller vad säger ni?
