Det måste vara fel på mig:S Eller?

[MsSleepalot]

Jag har från att knappt ens velat ha barn till att nu bli helt tokigt sugen på barn

Ser gravidmagar överallt, läser överallt här och på familjeliv, jag blir ju knäpp

jag och min sambo har precis flyttat ihop till en stoooor 2a, båda har bil och körkort, jag har fast jobb och han har tillsvidareanställning på ett mkt välbetalt jobb, ingen av oss har det där behovet av att resa och upptäcka världen. Jag kommer inte plugga på måååånga år och som det låter på han blir det inget plugg på iaf 2 år.

Så vad väntar vi på? Jo, jag har ju pratat lite med honom om detta och han bara NEEEEEEEEEEEEEEEJ! Inga barn

Gissa om detta känns som döden i mitt liv nej kanske inte så hemskt men ändå....
Jag har alltid velat vara en ung mamma om jag någonsin skulle vara mamma. Min mamma fick mig när hon var 19, mormor fick henne när hon var 20. Jag är 20 nu och inga barn i sikte....

Min sambo blir 20 om ett par veckor så visst kan jag förstå honom...

Men om det ändå kommer hända i framtiden, varför inte köra på nu så slipper man oroa sig och stressa sig senare? Jag kanske inte alls kan bli gravid så lätt heller?

Åhh jag är så lessen över hans inställning....kan deppa flera dagar över detta
Och Ja jag vet att han älskar mig. Ingen tvekan om saken. Och Ja, jag älskar honom med. Ingen tvekan där heller!

Så, vad gör man i en sån här sits? Nån som varit med om liknande?

Eller, hur får man bort denna hemska längtan?

 

[pernilla_s]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

För det första tillsvidareanställning är fast arbete. När man säger fast jobb menar man tillsvidareanställning.

Jag fick barn i april 07 och var då 19 nästan 20. Jag trivs bra som mamma och ångrar ingenting. Det är det bästa som hänt mig, men jag blev ensamstående. Killen ville inte ha barnet. Jag kan säga dig att det är jobbigt att vara ensamstående mamma. Finns ingen son hjälper en efter en jobbig dag. I och med att killen inte vill ha barn än, så har du inget val än att vänta eller byta kille. Att planera barn utan att han vill det eller tjata sig till det är inte lyckat. Risken är ganska stor att du blir ensam med barn.

I mitt fall var killen med om att skaffa barn, men inte när jag väl blev det så mycket kan hända på vägen.

Men mitt råd är tvinga inte killen, det är defenitivt inte bra för förhållandet.

Barn är underbara men också djävulsslyngel.... TRo mig jag vet... Väntar mitt andra nu. Jag förstår din längtan till fullo då jag med längtade innan jag fick min son. Det är jättejobbigt att känna den.

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Är det meningen att ni ska leva tillsammans resten av livet och även ha barn så klarar du av att vänta in honom.

Att göra barn är det enklaste, och kanske roligaste det är sen som allt jobbigt börjar och det är ju bevisat att det är en stor procent som faktiskt skiljer sig/flyttar isär under barnets första levnadsår.


Jag hade ett grymt bebissug redan när jag var 18. Sambon blev riktigt förbannad på mig flera gånger p.ga. allt tjat!

Men så en dag ändrades allting och vi kom fram till att vi har "allt" och jag mår inte bra av mina p-piller och allt jag prövat så vi slutar helt enkelt när mina p-piller kartor var slut, och så blir det som det blir!

8 månader senare var jag gravid För sambon blev det en liten chock såklart och det tog ett tag för honom att "växa in i allt" och på slutet pratade han med magen på kvällarna och tjatade på att bebisen skulle komma ut

Han skulle absolut inte ha några barn först han blev 25 år, haha, han fyllde 22 år 1½ vecka efter att sonen kom

Och nu är det han som tycker vi väntar 6 månader och sen "kör på som f*n" (ja han utrryckte det faktiskt så!) för att få ett syskon inom 2½ år!!!


Tyvärr finns det ingen bot på den hemska längtan, mer än att stå ut, klarar man av att vänta in sin pojkvän så klarar man nog det mesta sen.


Tiden går otroligt fort, det är snart 1 år sen jag testade positivt och jag minns det som igår! Tiden som gravid gick alldelles för fort, jag saknar min mage men samtidigt älskar jag ju min bebis

 

[vansinnet]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Jag förstår din längtan TS.
När jag o min sambo blev tillsammans för två år sen så pratade vi om barn rent allmänt. Jag sa att jag hatade barn, aldrig ville ha några och fick panikångest bara vid tanken på att någonsin ha en levande varelse inuti mig. För precis så kändes det.

Min sambo skrattade och sa att det där skulle nog gå över sen.
Jag blev så himla förbannad på honom och tillslut så stortjöt jag och sa att vi lika gärna kunde göra slut för jag tänkte minsann ALDRIG ha några barn och om han ville ha det i framtiden så var det nog bäst att han skaffade någon annan.

När vi varit tillsammans i typ 4 månader så började mina hormoner och äggstockar göra såhär:
Det enda jag ville då var att bli gravid och ha ett barn med min älskling. Jag blev livrädd för mig själv för jag ville egentligen inte ha dom känslorna, men det försvann inte.

Men jag höll mig iallafall i lite över ett år innan vi startade bäbistillverkningen.

Jag tror nog att din kille för eller senare kommer att vilja ha barn, och om ni ska leva tillsammans och älskar varandra så kommer det vara värt att vänta en liten stund. Sen blir det ju aldrig som man tänkt sig, rätt som det är vill han ha barn imorgon och sen vill han ha 10 till
Passa på att göra saker nu som ni kanske inte kommer att ha så mycket tid/ork/tillfälle till sen om du blir gravid.

Allting ordnar sig.

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Tack för era svar. ja det är väl bara att vänta och se om han ändrar sig...

Saken är ju den att jag vet ju inte När han ens tänkt sig börja. Om det är om 5-10 år kanske det inte är vi ändå och då skulle jag faktiskt gärna vilja veta det nu
Om det kanske är om 1-2 år så vet jag ju iaf det och kan börja räkna ner och ha något att längta till.

Men jag vågar inte ens prata med honom om det, han vet ju att jag vill nu och han vill ju inte nu så då blir det inte nå bra av det snacket

Åh, man lever bara en gång...........

 

[Naggur]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Det låter som det kunnat vara jagsom skrev det där!
Jag kände precis som du!
Enda skullnadena va att sambon hade fast jobb och va 23 och jag arbetslös. Jag deppade länge, men som tur va gick det över.
När jag stött bort alla tankar om barn å trodde jag skulle får vänta minst 5 år till så chockade sambon mig vid middagsbordet en dag när han sa "Ska vi skaffa barn"
första reaktionen från min sida va
Som sen gick över till
Det va påfrestande för relationen att vi hade ålika åsikter om det hela...
Jag stötte väl bort han på något vis å han tyckte de va jobbigt å höll sig i garaget rätt mycket.
Tyvärr finns de väl inte så mycket man kan göra. man kan ju inte tvinga nån till att skaffa barn. eller man kan ju vara ful å "slarva" med skydd, men hur snällt är det mot barnet och pappan? Nä inget jag skulle rekomendera i alla fall=/
Ja, de vart ett långt inlägg.
Ville bara säga att jag vet hur det känns. jag blev dessutom skengravid två gånger under de 4 månader jag ville å inte han... När det sen visade neg på testet kunde jag gråta en hel dag!
Man mår piss!
Ett tips är att börja göra något annat roligt så du slipper tänka på det. tex om du har hund, gå på kurser. häst, åk på kurser å tävlingar. osv.
Lycka till

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Men så kan du ju inte tänka, det är ju inte ett gemensamt barn som håller er tillsammans utan kärleken mellan du och killen. Barn är ju bara världens bästa gåva man får tillsammans.

Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden. Känner du att längtan efter ett barn blir större än väntan på att din kille ska bli mogen, ja då är det ju bara att se sig om efter en ny karl som vill ha barn, för det finns det massor av som inte har några att skaffa med!

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Jag vet att jag inte kan tänka så, det är hemskt:S men så känns det tyvärr och det lär jag väl knappast varit ensam om...

Jag vet bara inte vad jag ska göra. Vill inte gå ovetandes om min framtid. Vill han ens ha barn över huvut taget? Då kanske jag blir utan barn längre än jag tror? har ju ingen som helst aning=/

Om vi ändå kunde säga att jag inte kommer börja äta piller mer (uppehåll nu, mår mkt bättre utan) och bara låta det ske? Eller komma överens om ett datum vi börjar? Eller nånting? Vill inte prata med honom, vill inte tjata mer då blir det väl katastrof av det hela

Naggur: hur lång tid tog det för din kille att ändra sig då? Från sista tjaffset om det tills han sa det? Och vad fick han att ändra på sig?

Jo jag har både häst och hund. Hunden bor hos mamma 2 mil bort, hon ville inte att hon skulle flytta med mig nu efter separationen med pappa och hennes jobbiga liv just nu.
Hästen är 3 år och håller på att ridas in så där har jag ju mycket att göra. Ska igång efter att hovslagaren varit där imorn och sätta igång honom.
Men suget kommer ju ändå att sitta kvar.... Så fort jag går in här eller på familjeliv så sitter jag och muttrar vilken tur alla har som tom kommit så långt att dom bestämt att börja...

Samtidigt vet jag ju hur löjlig jag är som stressar med det här! Jag har ju inte alls bråttom! Men just nu känns det i kroppen, stress, sug, irritationer....ni vet?

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

För det första måste du ju våga prata med honom om barn, kanske göra upp en liten plan med olika saker ni vill göra först?
Tjata inte på honom bara (eller försök i alla fall)

Fråga honom om han vill ha barn, om det är något han vill ha klart först (han kanske vill köpa hus innan han blir pappa och det är väl jätte klokt?)

Jag mådde också så mkt bättre när jag slutade med p-piller och vi körde ju på som vanligt så fick de bli när det blev (jag hade såklart stenkoll på ägglossning och sånt )

Vi hade en lista, för jag tycker en ålder kan man inte sätta tycker jag.
* Fast (tillsvidare) anställda med bra lön med trygg framtid
* Fungerande bil med plats för barn
* Inga planer på plugga eller resa
* Mkt god ekonomi
* En bostad som vi kan bo i under flera år


Nu sket sig ju punkt 1 sig för oss 1 vecka efter förlossningen ringde min chef och berättade att det blir nya nedskärningar och 3 pers ska plockas av linjen Jag klarade mig den här gången, men när jag kommer tillbaka från föräldraledigheten, kommer mitt jobb finnas kvar då? Jag är MYCKET osäker, men vi planerar att få ett syskon inom 2½ år så jag behåller samma ersättning och när det barnet börjar på dagis ska jag börja plugga till barnmorska

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Har funderat på att försöka prata med honom UTAN att tjata och verkligen tala om för honom att jag inte vill tjata, utan bara dela tankar och känslor med. Men dom gångerna jag nämnt något jag vill och känner att han inte riktigt vill så känner han sig otillräcklig för mig och blir deppig istället Självklart är han allt annat än otillräckligt för mig och det vet han! Blir han lessen blir jag lessen...

Så jag vet inte om jag vågar prata med honom om det här än

Dom där punkterna ser det ju ut som vi har, nästan iaf. Han har inte fast anställning men jobb för honom ser ljust ut där han är nu.
Jag har kombibil så plats finns.
Lägenheten är ju stor så för ett barn får det ju plats, men sen när det börjar bli äldre lär vi ju flytta. Men det säger väl sig självt...

Festar gör vi ju heller aldrig mer. Lessnat totalt. På nyår tex var vi ensamma hemma och gjorde middag, kollade på film, han drack lättöl och jag saft liksom

Och har man inget sug på att resa, festa, plugga så tycker jag det är perfekt tid att baka bebis på!
Men nej då

 

[Naggur]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Från att jag började tjata om det tills att han sa att han ville ha barn tog det ca 4 månader.
Tror han va rädd (vem va inte det) och han trodde att "livet är slut" så som många fint uttrycker det när man skaffar barn. Men ingen förälder har väl sagt så, bara barnlösa festprissar=)
Han har ganska många äldre kompisar som har barn. Han pratade en hel del med dom under den här tiden (fick jag höra efteråt) och enligt dom va att skaffa barn det bästa man kunde göra rent ut sagt. Det var alltså tack vare dom han vågade.
Så ni får se till att skaffa kompisar med barn helt enkelt=)

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Vad sa han när du "tjatade" och han inte ville ha barn då? Blev han arg/lessen/annat? vad sa han? Hur var hans inställning då?

Ja det var ju synd att han har ju sina killkompisar från skolan och typ alla dom är/ska ut och resa och ingen har ens en tanke på barn Vet att han hade pratat med en av sina(mer mognare vänner) om att jag ville ha barn men då tyckte han dett det var att "förstöra livet" osv osv...

Själv har jag inte många vänner. Men dom jag har så har ingen barn. Jobbarkompisarna har ju barn....

Kan ju hoppas min sambo bara kunde komma till mig en dag och fråga "Ska vi skaffa barn?"

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Det kommer han att göra, ni är unga fortfarande och jag tror många killar kommer in i "jag-vill-ha-barn-stadiet" lite senare än oss tjejer.

Vi var först ut i vårt kompis gäng, där de flesta inte ens har en tanke på flickvän och vissa hade inte ens lämnat morsan när jag blev gravid

 

[Naggur]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Han är inte speciellt bra på att visa sånna känslor. Han sa bara "Nej, vi ska inte ha barn nu. Jag vill vara minst 25 och du ska ha ett jobb"

Efter ett par veckor när vi pratade om det bara allmänt så hade han ändrat till "du ska ha jobb". Då va de inte tal om att han skylle fyllt 25.

Å ytterligare några veckor senare så fanns det inga krav längre=)

 

[MinIan]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

min kille vill ha barn, det vet ja..
men det är väl jag som inte vill det.. för jag känner mig för ung, även om jag är 20 och jag vet att många här har fått barn när dom är 20 eller yngre..
men han har inge fast jobb oh jag går fotolinje.. så det är bara å glömma det där med barn just nu iaf

 

[Curly]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Hade det ungefär som du för ett drygt (med betoning på drygt) år sen. Nu VILL han också ha barn, men då var han osäker.

Är på nionde försöket nu. Har varit helt "galen" och också sett magar överallt. Är ju överviktig så försöker ju samtidigt gå ner i vikt också. Har varit väldigt öppen här på forumet och verkligen skrivit vad jag tänker precis just då i inlägg. De har tydligen uppfattats så negativa att någon har tyckt att jag har psykiska problem och det känns rätt synd. Jag har inte psykiska problem (vad man nu menar med det) bara för att jag som så många andra tycker att nio försök är en evighet eller känner stor svårighet med att gå ner i vikt. Jag vet att nio månader inte måste vara så himla länge, men det känns ju så såklart. Sen vikten jobbar jag på, men har alltid varit rund och det är ju svårt att gå ner. Känner dock inte att jag måste gå ner innan jag blir gravid, men visst underlättar det ju på många sätt. Klart man kan vara ledsen utan att må för dåligt psykiskt eller vad man nu menar... just för att allt känns hopplöst. Ena dagen känner man sig inte alls lika uppgiven som den andra. Sen är jag trött på jobbet, det är vinter och man har ätit en massa julmat osv. Dvs, som många andra också känner...

Läser om många i min sits och jag tror inte att alla är helt uppgivna även om det verkar så ibland.

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Ja man har ju ingen somhelst aning hur lång tid det tar att bli gravid heller, det kan ju ta sig på en gång och det kan ta flera år. Så olika. Alltså börjar vi nu kanske det ändå inte kommer bli nått på ett tag...

jag börjar redan känna mig gammal Vet flera stycken i min ålder som redan fått barn och barnen börjar bli iaf 1-2 år nu....

Min 3männing ska få sin första i februari och jag har hennes pappa som hovslagare. han var till min häst och skodde häromdagen och vi pratade om det.
Hon har inget fast jobb, killen vet jag inte om han har fast eller ej. Dom bor i en liten 2a. Hon har inget körkort.
Känns liksom som att man har vad som behövs för barn, allt utom en sambo som vägrar

Jag känner mig ofta irriterad, deppig, orkeslös till alla saker just för detta. Är jag ensam om att vara så?

Har inte pratat med honom nånting om barn på ett bra tag nu. Blir väl bara värre då....
Men som ni säger så är det väl bara att vänta ut honom och se om han nån gång ändrar sig

 

[MsSleepalot]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Åh, fick precis veta att en gammal klasskompis till mig är gravid och ska ha barn i höst avundsjuka avundsjuka.....

 

[jerseyko]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Tur att du inte gick i min klass Där snackar vi babyboom!!

 

[Brandgul]

Sv: Det måste vara fel på mig:S Eller?

Gammal och gammal... Jag är 30+ och blev gravid på ett enstaka slarv, så jag tycker inte att 20 känns så gammalt

Det är både för och nackdelar med att få barn när man är 20, lika som att det är för och nackdelar att få barn när man är 30. För mig känns det naturligt att få barn nu eftersom att mina kompisar också får det. Skulle jag fått barn när jag var 20 så skulle jag varit fruktansvärt ensam om det. Så är det i mitt umgänge. Medelåldern för att skaffa första barnet är ju rätt hög i Sverige, så jämnåriga med barn runt sig kommer du att ha även om det dröjer några år.