Jag lovade mig själv häromdagen att jag inte skulle sitta och äta lunch i lunchrummet på jobbet något mer. Orsaken är att det mest bara sänker mitt humör rejält och får mig att tappa matlusten.
Jag vet inte om det är en bra lösning, men det är den enda jag kommit på hittills.
Jag har en väldigt ensam roll på mitt jobb. Jag sitter till och med ensamt till i en lite egen del av kontoret. Mitt jobb är att sköta om administration och allmän support på ett kontor med ca 80 medarbetare. Det är bara jag som jobbar med det jag gör. Dom andra medarbetarna på kontoret har ingen direkt koll på vad jag gör och jag har ingen koll på vad dom gör. Dom jobbar med ”kärnverksamheten” av vilken jag inte kan nånting i stort sett. Jag tillhör i praktiken ingen grupp, och har ingen att prata, fika eller luncha med.
Så långt kanske det inte är så farligt. Bland ca 80 medarbetare hade jag kanske kunnat hitta någon eller några trevliga prickar som jag kunde ha hängt med. Men det jag tycker är det största problemet är stämningen på kontoret.
Jag har redan tidigare skrivit här om min inte-så-bra chef. Förutom det så är arbetsbelastningen på alla som jobbar här orimlig. Medarbetarna är jättepressade, stressade och går på knäna. Det händer att folk sitter och gråter på sin arbetsplats om dagarna. Sjukfrånvaron är hög, flera är långtidssjuka. Personalrörligheten är större än jag någonsin stött på på någon annan arbetsplats. På dom två år jag har jobbat här så har jag avslutat 55 medarbetare. På ett kontor på ca 80 pers. Men det är många nyanställda som slutat nästan direkt.
Fackliga ombud kom hit en dag och gick runt och pratade med medarbetare och sa att ”det här kontoret kommer att krascha snart”. Men det var ett tag sedan nu, och det har inte ”kraschat” än (vad nu det skulle innebära). Jag upplever att stämningen bland medarbetarna på kontoret är riktigt dålig. Folk är arga, irriterade, bittra och gnälliga. Det gnälls på i stort sett allting. På arbetsplatserna, utrustningen, informationsflödet, fruktkorgarna som vi köper in, och om någon gruppchef bjuder på fika så gnälls det till och med på det. Medarbetare pratar öppet om att dom söker andra jobb, även till sina chefer. Folk är otrevliga mot varandra, och på möten kan det ibland hända att folk slänger ur sig rent elaka kommentarer till varann.
Jag har tidigare reagerat på att jag bara kände mig mer och mer olustig när det började dra sig mot lunch. Jag hade ingen matlust och började skjuta på lunchen allt längre, och när jag väl gick mot lunchrummet var det med stor ovilja i kroppen. Jag började då fundera på vad det berodde på. Och jag konstaterade att jag tyckte att lunchen var rent obehaglig. Dels för att jag inte har någon direkt arbetskamrat som jag känner och brukar prata med. Jag kan visserligen sätta mig var som helst i lunchrummet med dom andra, men dels är det olika människor varje dag och dels pratar dom ändå bara jobb och är ofta väldigt negativa. Jag suger åt mig den dåliga stämningen som en svamp och känner mig mest bara obehaglig till mods. Har dessutom inget att säga, eftersom jag inte kan lägga mig i i samtalet om deras arbete.
En annan sak med att sitta i lunchrummet är att folk ger mig arbetsuppgifter när jag sitter där. Har jag tur kommer dom bara med arbetsrelaterade frågor, men ibland så vill dom att jag ska gå och göra nånting. Att jag säger att jag faktiskt har lunchrast och vill äta klart först accepteras inte, utan det dom vill ha hjälp med är bara sååååå bråttom och jag måste komma och hjälpa på en gång. Ibland blir jag avbruten mest hela tiden tycker jag, och det stör mig också.
På grund av det så började jag faktiskt med att ta med mig min matlåda och gå och stänga in mig i ett konferensrum tillsammans med en bra tidning. Det var rena lättnaden, och jag återfick lunchro i kroppen igen. Visserligen kom folk och knackade på konferensrummet för att fråga mig saker, men inte alls lika ofta.
Helst av allt skulle jag förstås vilja ha sällskap. Efter ett antal år som IT-konsult så törstade jag efter att ha arbetskamrater att socialisera med igen, och det var en av orsakerna till att jag ville börja jobba som administratör – för att jag trodde att jag skulle få arbetskamrater att prata med då!
Men folk började ifrågasätta varför jag lunchade i ett konferensrum, jag upplevde att det inte var så populärt och jag provade att börja sätta mig i lunchrummet igen. Men häromdagen fick jag verkligen nog. Jag råkade hamna brevid någon som visst hade en ruskigt dålig dag, och dels inte svarade på tilltal när jag försökte småprata, och dels satt och gjorde grimaser åt mig när jag pratade med andra vid bordet. Jag blev väldigt arg och tappade matlusten igen. Nästa dag satte jag mig med min tidning vid ett eget bord i lunchrummet, men runt bordet brevid satt ett gäng som snackade skit om en kollega. Jag kunde inte undgå att höra snacket, och blev illa berörd igen. Så nu tänker jag att det måste vara nog.
Hur mycket jag än hoppas på att få kontakt med folk och få lite socialt utbyte under lunchen, så får jag nog lägga ner den idén. Det är inte värt det. Jag blir bara upprörd och illa till mods. Folk är verkligen inte trevliga alls. Nu stänger jag in mig i konferensrummet hädanefter.
Jag blir alldeles för nedtyngd av allt negativt på den här arbetsplatsen och funderar på att byta jobb. Samtidigt tänker jag att det kanske ser likadant ut på alla arbetsplatser nuförtiden? Man vet vad man har men inte vad man får. Kanske finns det inte längre någon gammaldags trivsel med social gemenskap och sammanhållning på en arbetsplats längre. Kanske är det samma sak oavsett vad jag hamnar. Jag försöker så gott det går att se mitt jobb från den positiva sidan, för jag VILLE så vansinnigt gärna att det skulle funka, att jag skulle kunna stanna kvar här länge. Men jag börjar tvivla... :-(
Jag vet inte om det är en bra lösning, men det är den enda jag kommit på hittills.
Jag har en väldigt ensam roll på mitt jobb. Jag sitter till och med ensamt till i en lite egen del av kontoret. Mitt jobb är att sköta om administration och allmän support på ett kontor med ca 80 medarbetare. Det är bara jag som jobbar med det jag gör. Dom andra medarbetarna på kontoret har ingen direkt koll på vad jag gör och jag har ingen koll på vad dom gör. Dom jobbar med ”kärnverksamheten” av vilken jag inte kan nånting i stort sett. Jag tillhör i praktiken ingen grupp, och har ingen att prata, fika eller luncha med.
Så långt kanske det inte är så farligt. Bland ca 80 medarbetare hade jag kanske kunnat hitta någon eller några trevliga prickar som jag kunde ha hängt med. Men det jag tycker är det största problemet är stämningen på kontoret.
Jag har redan tidigare skrivit här om min inte-så-bra chef. Förutom det så är arbetsbelastningen på alla som jobbar här orimlig. Medarbetarna är jättepressade, stressade och går på knäna. Det händer att folk sitter och gråter på sin arbetsplats om dagarna. Sjukfrånvaron är hög, flera är långtidssjuka. Personalrörligheten är större än jag någonsin stött på på någon annan arbetsplats. På dom två år jag har jobbat här så har jag avslutat 55 medarbetare. På ett kontor på ca 80 pers. Men det är många nyanställda som slutat nästan direkt.
Fackliga ombud kom hit en dag och gick runt och pratade med medarbetare och sa att ”det här kontoret kommer att krascha snart”. Men det var ett tag sedan nu, och det har inte ”kraschat” än (vad nu det skulle innebära). Jag upplever att stämningen bland medarbetarna på kontoret är riktigt dålig. Folk är arga, irriterade, bittra och gnälliga. Det gnälls på i stort sett allting. På arbetsplatserna, utrustningen, informationsflödet, fruktkorgarna som vi köper in, och om någon gruppchef bjuder på fika så gnälls det till och med på det. Medarbetare pratar öppet om att dom söker andra jobb, även till sina chefer. Folk är otrevliga mot varandra, och på möten kan det ibland hända att folk slänger ur sig rent elaka kommentarer till varann.
Jag har tidigare reagerat på att jag bara kände mig mer och mer olustig när det började dra sig mot lunch. Jag hade ingen matlust och började skjuta på lunchen allt längre, och när jag väl gick mot lunchrummet var det med stor ovilja i kroppen. Jag började då fundera på vad det berodde på. Och jag konstaterade att jag tyckte att lunchen var rent obehaglig. Dels för att jag inte har någon direkt arbetskamrat som jag känner och brukar prata med. Jag kan visserligen sätta mig var som helst i lunchrummet med dom andra, men dels är det olika människor varje dag och dels pratar dom ändå bara jobb och är ofta väldigt negativa. Jag suger åt mig den dåliga stämningen som en svamp och känner mig mest bara obehaglig till mods. Har dessutom inget att säga, eftersom jag inte kan lägga mig i i samtalet om deras arbete.
En annan sak med att sitta i lunchrummet är att folk ger mig arbetsuppgifter när jag sitter där. Har jag tur kommer dom bara med arbetsrelaterade frågor, men ibland så vill dom att jag ska gå och göra nånting. Att jag säger att jag faktiskt har lunchrast och vill äta klart först accepteras inte, utan det dom vill ha hjälp med är bara sååååå bråttom och jag måste komma och hjälpa på en gång. Ibland blir jag avbruten mest hela tiden tycker jag, och det stör mig också.
På grund av det så började jag faktiskt med att ta med mig min matlåda och gå och stänga in mig i ett konferensrum tillsammans med en bra tidning. Det var rena lättnaden, och jag återfick lunchro i kroppen igen. Visserligen kom folk och knackade på konferensrummet för att fråga mig saker, men inte alls lika ofta.
Helst av allt skulle jag förstås vilja ha sällskap. Efter ett antal år som IT-konsult så törstade jag efter att ha arbetskamrater att socialisera med igen, och det var en av orsakerna till att jag ville börja jobba som administratör – för att jag trodde att jag skulle få arbetskamrater att prata med då!
Men folk började ifrågasätta varför jag lunchade i ett konferensrum, jag upplevde att det inte var så populärt och jag provade att börja sätta mig i lunchrummet igen. Men häromdagen fick jag verkligen nog. Jag råkade hamna brevid någon som visst hade en ruskigt dålig dag, och dels inte svarade på tilltal när jag försökte småprata, och dels satt och gjorde grimaser åt mig när jag pratade med andra vid bordet. Jag blev väldigt arg och tappade matlusten igen. Nästa dag satte jag mig med min tidning vid ett eget bord i lunchrummet, men runt bordet brevid satt ett gäng som snackade skit om en kollega. Jag kunde inte undgå att höra snacket, och blev illa berörd igen. Så nu tänker jag att det måste vara nog.
Hur mycket jag än hoppas på att få kontakt med folk och få lite socialt utbyte under lunchen, så får jag nog lägga ner den idén. Det är inte värt det. Jag blir bara upprörd och illa till mods. Folk är verkligen inte trevliga alls. Nu stänger jag in mig i konferensrummet hädanefter.
Jag blir alldeles för nedtyngd av allt negativt på den här arbetsplatsen och funderar på att byta jobb. Samtidigt tänker jag att det kanske ser likadant ut på alla arbetsplatser nuförtiden? Man vet vad man har men inte vad man får. Kanske finns det inte längre någon gammaldags trivsel med social gemenskap och sammanhållning på en arbetsplats längre. Kanske är det samma sak oavsett vad jag hamnar. Jag försöker så gott det går att se mitt jobb från den positiva sidan, för jag VILLE så vansinnigt gärna att det skulle funka, att jag skulle kunna stanna kvar här länge. Men jag börjar tvivla... :-(
