Det här med gluten

[Efwa]

Va? Jag trodde du tyckte de var fanatiska, jag tycker att de är fyrkantiga naturvetare på ett väldigt bra sätt många gånger. Viss skillnad.

Ok, då missuppfattade jag.

 

[Efwa]

Jag tycker inte att "de flesta läkare slänger sig med".
De flesta läkare jag känner, utom Andreas E då, brukar förhålla sig neutrala till vilken kost en person väljer om personen har för avsikt att gå ner i vikt. Men det kan hända att det görs djupare information.

Jag får helt enkelt rätta mig och säga; de flesta läkare jag träffat.

 

[Sol]

Men det går ju knappast att baka på samma sätt utan vete och jäst? Jag tycker åtminstone inte alls att det smakar likadant, och inte blir det samma konsistens heller. Det där lite sega som nybakt vetemjölsbröd har, det tycker jag inte glutenfritt bröd har alls. Dessutom är man, såvitt jag har sett, hänvisad till industribakat bröd, sällan helt nybakt eftersom omsättningen på det brödet är lägre. Vill man ha ett lite godare bröd (från bageri) är man rökt, åtminstone vad jag har sett.

Varför inte använda jäst? Jag bakar bröd själv när jag vill ha färskt bröd och de blir lika bra som med gluten. Brödet blir torrt snabbare så man får göra mindre satser men annars inga problem.

 

[kryddelydd]

Jo, de gör ju det.
Men det beror nog på att jag är fet och ett enormt BMI (som man också för övrigt vet är kraftigt missvisande i många fall).
Det är ju också något läkare använder sig av i stor utsträckning, vilket ju är ett enormt trubbigt instrument att mäta fetma med. Ett av de sämre vad jag förstår.

När det gäller mig så är det nog rätt å andra sidan ;-)

det är klart att om övervikt är ett stort problem för dig så pratar man ju om viktnedgång.
Vad gäller BMI:
visst kan det vara missvisande på så sätt att en väldigt tränad person, exempelvis en muskelbyggare, får högt BMI.
Men jag tror ju inte att så många läkare bryr sig om BMI på en sådan person utan att man använder måttet gällande de personer som ser överviktiga ut (man kan ju se en hel del på människor även genom kläder). Ser man en person med mycket fett på kroppen, så är ju BMI rätt rimligt att använda.

Nej, BMI är inte ett av de sämre sätten att mäta fetma. Det är ett rimligt instrument. Midjeomfång eller bukhöjd går ju förstås också att använda men det är trots allt enklare att ställa en människa på vågen jämfört med att lägga på brits, se till att ryggen är nere i britsen, ta upp vattenpass och tumstock och mäta.
Och ingen av de läkare jag känner, ser BMI som någon absolut sanning. Ingen av de läkare jag känner använder det för att skapa ett exakt viktmål för en person.

 

[kryddelydd]

Och om det visar sig att blodfetterna är höga, så brukar det avfärdas med att apo-kvoten är det enda relevanta måttet, att det handlar om vilket sorts fluff som fastnar i kärlen och att statiner är mycket farligare än smör

Jo, det är inte helt okomplicerat.
Och jag var nog lite otydlig.

Jag menade att personerna rekommenderas - inte av sjukvården utan av dem som "lär ut" dieten.

Vad gäller att behandla höga blodfetter eller inte så är ju det en helhetsvägning av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. Man ska ta hänsyn till övriga riskfaktorer också. Om höga blodfetter är enda "riskfaktorn" så vinner man oerhört lite på att sänka blodfetterna, vad gäller risken att få hjärtinfarkt och/eller stroke.
Har man å andra sidan typ 2 diabetes så blir frågan en helt annan.
Om man är man, röker, och har högt blodtryck så vinner man mest i risksynpunkt på att sluta röka, men det är ju jobbigare än att ta en tablett mot höga blodfetter...

så visst kan det mycket väl vara så att man inte ger nytta genom att behandla blodfetterna och att man därmed inte har någon större vits med att mäta dem.

Jag har inte kollat men tror inte att det finns någon jämförelse som visar vilket som gör mest nytta på hjärt-kärlsjuklighet mellan att sänka blodfetter eller att sänka kroppsvikten.

Å andra sidan gör man sannolikt stor nytta om man får en person i riskzonen att gå ner i vikt och undvika att utveckla diabetes, och man slipper en hel del belastningsskador på rörelseapparaten genom att gå ner i vikt.
Så antagligen är det bättre att gå ner i vikt och få höga blodfetter jämfört med att fortsätta vara kraftigt överviktig.

Men detta blev ett ordentligt sidospår.

 

[mandalaki]

Jo, det är inte helt okomplicerat.
Och jag var nog lite otydlig.

Jag menade att personerna rekommenderas - inte av sjukvården utan av dem som "lär ut" dieten.

Vad gäller att behandla höga blodfetter eller inte så är ju det en helhetsvägning av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom. Man ska ta hänsyn till övriga riskfaktorer också. Om höga blodfetter är enda "riskfaktorn" så vinner man oerhört lite på att sänka blodfetterna, vad gäller risken att få hjärtinfarkt och/eller stroke.
Har man å andra sidan typ 2 diabetes så blir frågan en helt annan.
Om man är man, röker, och har högt blodtryck så vinner man mest i risksynpunkt på att sluta röka, men det är ju jobbigare än att ta en tablett mot höga blodfetter...

så visst kan det mycket väl vara så att man inte ger nytta genom att behandla blodfetterna och att man därmed inte har någon större vits med att mäta dem.

Jag har inte kollat men tror inte att det finns någon jämförelse som visar vilket som gör mest nytta på hjärt-kärlsjuklighet mellan att sänka blodfetter eller att sänka kroppsvikten.

Å andra sidan gör man sannolikt stor nytta om man får en person i riskzonen att gå ner i vikt och undvika att utveckla diabetes, och man slipper en hel del belastningsskador på rörelseapparaten genom att gå ner i vikt.
Så antagligen är det bättre att gå ner i vikt och få höga blodfetter jämfört med att fortsätta vara kraftigt överviktig.

Men detta blev ett ordentligt sidospår.

Aha, du menade internt, inom dieten. Då missförstod jag.

Det du säger stämmer väl med vad läkaren sa om mina blodfetter. Jag har ingen övervikt och röker inte, det jag kan göra på egen hand för att försöka minska halten är att tänka på vad jag äter och motionera. Jag kunde få statiner om jag absolut ville men hon ryckte lite på axlarna så jag struntade i det.

 

[Gry]

Och om det visar sig att blodfetterna är höga, så brukar det avfärdas med att apo-kvoten är det enda relevanta måttet, att det handlar om vilket sorts fluff som fastnar i kärlen och att statiner är mycket farligare än smör

På vilket sätt är statiner farliga? Har försökt googla men hittar bara konstiga sidor.

Äter statiner då vi har familjärt kolesterol. Men några i släkten har slutat äta statinerna dock. Svårt att veta hur man ska göra. Nu ingår jag i forskning om fam kol och där är läkarna eniga om att ma absolut ska äta medicin. Är fö normalviktig men har lätt att lägga på mig, röker ej och motionerar sådär. Mest ridning.

 

[mandalaki]

På vilket sätt är statiner farliga? Har försökt googla men hittar bara konstiga sidor.

Äter statiner då vi har familjärt kolesterol. Men några i släkten har slutat äta statinerna dock. Svårt att veta hur man ska göra. Nu ingår jag i forskning om fam kol och där är läkarna eniga om att ma absolut ska äta medicin. Är fö normalviktig men har lätt att lägga på mig, röker ej och motionerar sådär. Mest ridning.

Jag vet inte. Men LCHF:arna anser det och hittar säkert div studier till stöd för det, det gör LCHF:are alltid. Själv tror jag dock alltid mer på forskning som det råder ett bredare stöd för.

 

[Katti]

Det är exakt det här jag menade tidigare, att som intolerant är det så oerhört små mängder som kan vara skadliga. Jag har sett pizzerior som pga rådande trend annonserar att de har glutenfria pizzor men jag skulle aldrig kunna rekommendera ngn med celiaki att köpa pizza där. Det räcker med mindre än ett halvt gram vetemjöl för att kunna skada och på en pizzeria där man blandar deg och bakar ut pizzor yr det omkring. Det är inte för skojs skull som glutenfria bagerier är just helt glutenfria. Mjöl dammar som tusan.

Ja, det är överlag svårt att äta ute som glutenintolerant. Många pizzerior har frysta glutenfria bottnar som de gräddar på en folie för att skydda mot mjöl så gott det går och det tycker åtminstone jag funkar ok. Men då hör jag alltså till den stora massa av glutenintoleranta som inte får några omedelbara symptom av att äta gluten, så tyvärr är det väl så att de gånger jag äter på restauranger där det slarvas så märker jag det inte själv (även om kroppen såklart gör det, tyvärr). På ett sätt kan jag dock gilla glutenfritrenden. Det är ju kul om det dyker upp ett och annat glutenfritt på menyerna liksom (det händer ju att man inte kan äta NÅGOT när man är ute och äter!). Men det är synd att den här diettrenden ytterligare spär på missförståndet att glutenintolerans är någon slags foliehattgrej och att det inte är så noga... Celiaki ÄR en sjukdom. På riktigt. Ibland när jag äter ute och ber om glutenfritt kollar folk på mig som om jag påstår att jag ser flygande elefanter... Jag blir alltid lika frustrerad, dels för att jag önskar att jag tryggt kunde beställa mat och lita på att den är ätbar och dels för att det gör mig ledsen att folk ser mig som en idiot med en hittepådiagnos. Jag önskar SÅ att jag kunde äta gluten.

 

[Kattennizze]

Men gör verkligen de flesta läkare det? Nu är jag visserligen inte överviktig så det är väl en del av förklaringen till att vi inte pratar mycket diet. Men i ett fall har jag mött en läkare som ens nämnde LCHF och det var när hon kollade mitt kolesterol som är lite högt. Hon sa att LCHF:arna får skyhöga värden på sina kolesterolprover.

Helt ot, men hur äter du för att få ner kolesterolet? Jag börjar bli lite orolig för min höga äggkonsumtion då jag styrketränar mycket.

 

[Minett]

Fast det är inget stort ingrepp i kosten att eliminera gluten..

Jag förstår inte heller upprördheten som alltid visar sig när det kommer på tal att utesluta gluten ur kosten (om personen inte diagnosticerats med glutenintolerans). Både lekmän och dietister kan reagera men det man hänvisar till är bara sådant som att det skulle vara en allt för stor inskränkning i personens kost och sociala liv. Men om man har den åsikten kan man själv knappast ha upplevt några större, kroniska hälsoproblem... "Den friske har många önskningar - den sjuke bara en." är ju ändå ett välkänt uttryck! Självklart vill man göra det man kan för att må bättre och i de flesta fall innebär det att man behöver göra någon form av förändring av livet. I vissa fall finns det mediciner man kan äta - men nästan alltid innebär dessa också en risk för biverkningar. Men mindre allvarliga biverkningar kan man ofta tänka sig att stå ut med för att livet som helhet ändå blir bättre. Och på liknande sätt är det naturligtvis med mat - att inte kunna äta ett nybakt vetefralla skulle kunna jämföras med en "biverkan" av att utesluta gluten ur kosten. Eller att inte äta en vanlig pizza. Men om livet som helhet ändå blir väldigt mycket bättre så kan jag inte tänka mig att det upplevs som någon katastrof att avstå.

Själv lyckas jag begränsa mina fibromyalgismärtor genom att äta LCHF sedan 8 år (?) tillbaka. I o m detta blir det ju automatiskt så att jag äter glutenfritt - och jag upplever inte alls att det är något problem av den dignitet som många verkar vilja få det till. I valet mellan att äta en kanelbulle med kompisarna på fiket och sedan må mycket sämre ett par dagar eller att avstå bullen och nöja mig med en slät kopp te (eller kanske en bit mörk choklad till) väljer jag ALLA dagar att avstå bullen. Det är definitivt inte värt det. Att det finns människor som kan äta bullen utan "biverkningar" och också gör det vet jag - men att de så bestämt avråder andra från att avstå och istället acceptera "biverkningarna" det har jag väldigt svårt att förstå.

Tyvärr lever jag fortfarande med den kroniska magkatarr som jag fått som biverkning av att under många års tid provat mig igenom "halva Fass" i den fåfänga jakten på något som kunde lindra mina smärtor... Och det verkar vara något jag får leva med resten av livet. Så jag vet endel om hur det är att leva med kroniska besvär... Och jag känner personer med IBS som under många år aldrig vågade stoppa något i munnen om närmaste toalett var längre bort än 30 sekunder. Men som genom en kostomläggning där de bl a uteslutit gluten i princip fått ett nytt liv. Hur kan någon påstå att det skulle innebära en stor inskränkning av deras liv att utesluta gluten?!!

Kostfonden, med Ann Fernholm i spetsen, har som sitt första stora forskningsprojekt valt att studera LCHF vid IBS. Och när resultaten från denna studie kan presenteras hoppas jag de kan hjälpa till att avdramatisera det här med att "frivilligt" avstå gluten. För det är ju faktiskt inget mer dramatiskt än att man kan prova och se om man mår bättre. Gör man inte det behöver man ju inte fortsätta. Men mår man bättre kan man ta ställning till om man tycker att vinsterna är tillräckligt stora.

 

[mandalaki]

Helt ot, men hur äter du för att få ner kolesterolet? Jag börjar bli lite orolig för min höga äggkonsumtion då jag styrketränar mycket.

Jag slutade faktiskt med omelett till frukost när jag kollat kolesterolen, just för att äggen oroade mig. Forskningen är ju delad i två läger om äggens inverkan på blodfetterna, jag vet inte vilket som är rätt. Men jag valde att dra ner på äggen.

Jag hade också rätt länge varit på GI-spåret och ätit proteinrikt, det har jag slutat med. Äter numera oftast VV-recept för att kunna ha utrymme för slarv utan att vikten drar iväg.

Kolesterolet har gått ner men är fortfarande förhöjt. Om minskningen beror på maten eller slumpen vet jag dock inte.

 

[Brandgul]

det är klart att om övervikt är ett stort problem för dig så pratar man ju om viktnedgång.
Vad gäller BMI:
visst kan det vara missvisande på så sätt att en väldigt tränad person, exempelvis en muskelbyggare, får högt BMI.
Men jag tror ju inte att så många läkare bryr sig om BMI på en sådan person utan att man använder måttet gällande de personer som ser överviktiga ut (man kan ju se en hel del på människor även genom kläder). Ser man en person med mycket fett på kroppen, så är ju BMI rätt rimligt att använda.

Nej, BMI är inte ett av de sämre sätten att mäta fetma. Det är ett rimligt instrument. Midjeomfång eller bukhöjd går ju förstås också att använda men det är trots allt enklare att ställa en människa på vågen jämfört med att lägga på brits, se till att ryggen är nere i britsen, ta upp vattenpass och tumstock och mäta.
Och ingen av de läkare jag känner, ser BMI som någon absolut sanning. Ingen av de läkare jag känner använder det för att skapa ett exakt viktmål för en person.

Det där har jag funderat över. Ska en som är 150 cm ha samma midjemått som en som är 180 cm? Eller måste man vara 168 cm för att det ska fungera?

 

[Brandgul]

Jag förstår inte heller upprördheten som alltid visar sig när det kommer på tal att utesluta gluten ur kosten (om personen inte diagnosticerats med glutenintolerans). Både lekmän och dietister kan reagera men det man hänvisar till är bara sådant som att det skulle vara en allt för stor inskränkning i personens kost och sociala liv. Men om man har den åsikten kan man själv knappast ha upplevt några större, kroniska hälsoproblem... "Den friske har många önskningar - den sjuke bara en." är ju ändå ett välkänt uttryck! Självklart vill man göra det man kan för att må bättre och i de flesta fall innebär det att man behöver göra någon form av förändring av livet. I vissa fall finns det mediciner man kan äta - men nästan alltid innebär dessa också en risk för biverkningar. Men mindre allvarliga biverkningar kan man ofta tänka sig att stå ut med för att livet som helhet ändå blir bättre. Och på liknande sätt är det naturligtvis med mat - att inte kunna äta ett nybakt vetefralla skulle kunna jämföras med en "biverkan" av att utesluta gluten ur kosten. Eller att inte äta en vanlig pizza. Men om livet som helhet ändå blir väldigt mycket bättre så kan jag inte tänka mig att det upplevs som någon katastrof att avstå.

Själv lyckas jag begränsa mina fibromyalgismärtor genom att äta LCHF sedan 8 år (?) tillbaka. I o m detta blir det ju automatiskt så att jag äter glutenfritt - och jag upplever inte alls att det är något problem av den dignitet som många verkar vilja få det till. I valet mellan att äta en kanelbulle med kompisarna på fiket och sedan må mycket sämre ett par dagar eller att avstå bullen och nöja mig med en slät kopp te (eller kanske en bit mörk choklad till) väljer jag ALLA dagar att avstå bullen. Det är definitivt inte värt det. Att det finns människor som kan äta bullen utan "biverkningar" och också gör det vet jag - men att de så bestämt avråder andra från att avstå och istället acceptera "biverkningarna" det har jag väldigt svårt att förstå.

Tyvärr lever jag fortfarande med den kroniska magkatarr som jag fått som biverkning av att under många års tid provat mig igenom "halva Fass" i den fåfänga jakten på något som kunde lindra mina smärtor... Och det verkar vara något jag får leva med resten av livet. Så jag vet endel om hur det är att leva med kroniska besvär... Och jag känner personer med IBS som under många år aldrig vågade stoppa något i munnen om närmaste toalett var längre bort än 30 sekunder. Men som genom en kostomläggning där de bl a uteslutit gluten i princip fått ett nytt liv. Hur kan någon påstå att det skulle innebära en stor inskränkning av deras liv att utesluta gluten?!!

Kostfonden, med Ann Fernholm i spetsen, har som sitt första stora forskningsprojekt valt att studera LCHF vid IBS. Och när resultaten från denna studie kan presenteras hoppas jag de kan hjälpa till att avdramatisera det här med att "frivilligt" avstå gluten. För det är ju faktiskt inget mer dramatiskt än att man kan prova och se om man mår bättre. Gör man inte det behöver man ju inte fortsätta. Men mår man bättre kan man ta ställning till om man tycker att vinsterna är tillräckligt stora.

Vad finns det för nyttigheter i vete och gluten som vi inte klarar oss utan? Mig veterligen klarade sig människan i 192 000 innan de började odla vete. Men de dog ju de också så de kanske hade någon brist?

 

[mandalaki]

Jag förstår inte heller upprördheten som alltid visar sig när det kommer på tal att utesluta gluten ur kosten (om personen inte diagnosticerats med glutenintolerans). Både lekmän och dietister kan reagera men det man hänvisar till är bara sådant som att det skulle vara en allt för stor inskränkning i personens kost och sociala liv. Men om man har den åsikten kan man själv knappast ha upplevt några större, kroniska hälsoproblem... "Den friske har många önskningar - den sjuke bara en." är ju ändå ett välkänt uttryck! Självklart vill man göra det man kan för att må bättre och i de flesta fall innebär det att man behöver göra någon form av förändring av livet. I vissa fall finns det mediciner man kan äta - men nästan alltid innebär dessa också en risk för biverkningar. Men mindre allvarliga biverkningar kan man ofta tänka sig att stå ut med för att livet som helhet ändå blir bättre. Och på liknande sätt är det naturligtvis med mat - att inte kunna äta ett nybakt vetefralla skulle kunna jämföras med en "biverkan" av att utesluta gluten ur kosten. Eller att inte äta en vanlig pizza. Men om livet som helhet ändå blir väldigt mycket bättre så kan jag inte tänka mig att det upplevs som någon katastrof att avstå.

Själv lyckas jag begränsa mina fibromyalgismärtor genom att äta LCHF sedan 8 år (?) tillbaka. I o m detta blir det ju automatiskt så att jag äter glutenfritt - och jag upplever inte alls att det är något problem av den dignitet som många verkar vilja få det till. I valet mellan att äta en kanelbulle med kompisarna på fiket och sedan må mycket sämre ett par dagar eller att avstå bullen och nöja mig med en slät kopp te (eller kanske en bit mörk choklad till) väljer jag ALLA dagar att avstå bullen. Det är definitivt inte värt det. Att det finns människor som kan äta bullen utan "biverkningar" och också gör det vet jag - men att de så bestämt avråder andra från att avstå och istället acceptera "biverkningarna" det har jag väldigt svårt att förstå.

Tyvärr lever jag fortfarande med den kroniska magkatarr som jag fått som biverkning av att under många års tid provat mig igenom "halva Fass" i den fåfänga jakten på något som kunde lindra mina smärtor... Och det verkar vara något jag får leva med resten av livet. Så jag vet endel om hur det är att leva med kroniska besvär... Och jag känner personer med IBS som under många år aldrig vågade stoppa något i munnen om närmaste toalett var längre bort än 30 sekunder. Men som genom en kostomläggning där de bl a uteslutit gluten i princip fått ett nytt liv. Hur kan någon påstå att det skulle innebära en stor inskränkning av deras liv att utesluta gluten?!!

Kostfonden, med Ann Fernholm i spetsen, har som sitt första stora forskningsprojekt valt att studera LCHF vid IBS. Och när resultaten från denna studie kan presenteras hoppas jag de kan hjälpa till att avdramatisera det här med att "frivilligt" avstå gluten. För det är ju faktiskt inget mer dramatiskt än att man kan prova och se om man mår bättre. Gör man inte det behöver man ju inte fortsätta. Men mår man bättre kan man ta ställning till om man tycker att vinsterna är tillräckligt stora.

I den mån det finns någon upprördhet så tror jag att det kan bero på att det plötsligt är gluten som beskylls för att ligga bakom all världens ont. Tidigare har det varit t ex kolhydrater och lightprodukter.

Vad var och en väljer att pröva mot värk eller annat kan man väl däremot se som deras ensak.

 

[Minett]

I den mån det finns någon upprördhet så tror jag att det kan bero på att det plötsligt är gluten som beskylls för att ligga bakom all världens ont. Tidigare har det varit t ex kolhydrater och lightprodukter.

Vad var och en väljer att pröva mot värk eller annat kan man väl däremot se som deras ensak.

Fast man ser ju hela tiden hur människor avråds från att prova glutenfritt på eget bevåg. T o m dietister gör det - nästan alltid med hänvisning till "besväret" det påstås innebära. Vet inte hur många gånger jag sett det i dagstidningarnas "chatta med dietisten" och liknande. Och samma "mantra" upprepas också här på Bukefalos så snart någon andas om att avstå gluten. Vet t ex inte om jag sett någon enda som i denna tråd beskyllt gluten för att ligga bakom all världens ont... Ändå hörs genast många "röster" för det olämpliga i att "mixtra" med detta på egen hand..! Jag önskar verkligen att man kunde låta det vara vars och ens ensak! För om bara en enda som låtit sig avrådas på detta sätt faktiskt hade mått bättre ifall han eller hon vågat testa så är det ju tragiskt. Och - som sagt - om man provar och inte mår bättre så är det ju ingen skada skedd, det är bara att börja äta gluten igen om man vill det!

 

[Kattennizze]

I den mån det finns någon upprördhet så tror jag att det kan bero på att det plötsligt är gluten som beskylls för att ligga bakom all världens ont. Tidigare har det varit t ex kolhydrater och lightprodukter.

Vad var och en väljer att pröva mot värk eller annat kan man väl däremot se som deras ensak.

Ja det är vars och ens ensak verkligen, men inte att man påstår att det finns vetenskapliga bevis och studier för att t ex LCHF skulle vara bättre än den kost som rekommenderas av myndigheter. För det gör det helt enkelt inte ännu. Däremot kan ju enskilda individer må bra av att äta glutenfritt eller mjölkfritt eller lapa ljus (nä hon dog visst) men ändå. Jag mår mycket bättre av att äta mjölkfritt men jag förkunnar inte det som en irrlära eftersom det inte finns några vetenskaplig evidens för detta på gruppnivå ( eller åtminstone studier av kvalité )

 

[Brandgul]

Fast man ser ju hela tiden hur människor avråds från att prova glutenfritt på eget bevåg. T o m dietister gör det - nästan alltid med hänvisning till "besväret" det påstås innebära. Vet inte hur många gånger jag sett det i dagstidningarnas "chatta med dietisten" och liknande. Och samma "mantra" upprepas också här på Bukefalos så snart någon andas om att avstå gluten. Vet t ex inte om jag sett någon enda som i denna tråd beskyllt gluten för att ligga bakom all världens ont... Ändå hörs genast många "röster" för det olämpliga i att "mixtra" med detta på egen hand..! Jag önskar verkligen att man kunde låta det vara vars och ens ensak! För om bara en enda som låtit sig avrådas på detta sätt faktiskt hade mått bättre ifall han eller hon vågat testa så är det ju tragiskt. Och - som sagt - om man provar och inte mår bättre så är det ju ingen skada skedd, det är bara att börja äta gluten igen om man vill det!

Äter du glutenfritt kan de inte göra tester på dig. Jag tror det handlar om det.

Jag äter vete och gluten, men anser inte att bröd har något näringsvärde och vill helst undvika det till tex frukost. Jag anser inte att det tillför något. Jag äter hellre något näringsrikt.

 

[Katti]

I den mån det finns någon upprördhet så tror jag att det kan bero på att det plötsligt är gluten som beskylls för att ligga bakom all världens ont. Tidigare har det varit t ex kolhydrater och lightprodukter.

Det är naturligtvis inte sant att gluten ligger bakom all världens ont.
Jag kan ändå förstå varför så många tycker att det är någon slags mirakelkur att sluta äta gluten. 2 av 3 med celiaki har inte fått någon diagnos och går alltså omkring och är glutenintoleranta utan att veta om det. Av de som ändå söker hjälp för ngt symptom tar det i medel ca 10 år att få korrekt diagnos. Många mår alltså dåligt av gluten p.g.a. odiagnosticerad glutenintolerans och för dem kan det såklart vara ett stort hälsolyft att utesluta gluten ur kosten.
Det bästa vore om dessa personer åt mycket gluten under en tid och sedan lämnade prover och fick en diagnos.

 

[mandalaki]

Fast man ser ju hela tiden hur människor avråds från att prova glutenfritt på eget bevåg. T o m dietister gör det - nästan alltid med hänvisning till "besväret" det påstås innebära. Vet inte hur många gånger jag sett det i dagstidningarnas "chatta med dietisten" och liknande. Och samma "mantra" upprepas också här på Bukefalos så snart någon andas om att avstå gluten. Vet t ex inte om jag sett någon enda som i denna tråd beskyllt gluten för att ligga bakom all världens ont... Ändå hörs genast många "röster" för det olämpliga i att "mixtra" med detta på egen hand..! Jag önskar verkligen att man kunde låta det vara vars och ens ensak! För om bara en enda som låtit sig avrådas på detta sätt faktiskt hade mått bättre ifall han eller hon vågat testa så är det ju tragiskt. Och - som sagt - om man provar och inte mår bättre så är det ju ingen skada skedd, det är bara att börja äta gluten igen om man vill det!

Fast i det här fallet var det nog läkarens foliehattuttalande som de flesta av oss reagerade på. Att hon sa att TS borde köra glutenfritt för att det kanske inte märks i kroppen förrän man dör att man inte borde ätit gluten.

Om dietister avråder tycker jag inte att det är konstigt. De bör väl också hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet, inte bara säga till alla som frågar "gör vad du vill, det spelar ingen roll". När de uttalar sig är det ju rimligen deras expertis som efterfrågas.