Det här med att skrika åt barn.

bananabambi

Trådstartare
Har en väninna som jag umgås mycket med. Vi är ofta ute och fikar, går till öppna förskolan tillsammas två dagar i veckan.

Men jag retar mig så på en sak hon gör. Hon är så makalöst högljudd, och skränig med sin äldsta son (2.5 år). Sist, på öf, sprang han mot henne och viftade med armarna, och flaxade på henne. Hon blev vansinnig, vrålade "Du slår fan inte mig!", och så knuffade hon bort sonen, hårt. Sedan fick han inte sitta med henne, förrän han sagt förlåt. Han grät, och grät och grät men hon gav nappen och puttade bort honom. Jag vet inte hur det slutade för jag gick därifrån. Stämningen blir alltid så spänd när hon gör så, det blir knäpptyst och ingen vet var de ska titta eller säga.

Jag tror att hon vill att det ska synas att hon är en "redig mamma som inte är rädd att ta tag i sina barn". Typ. Samtidigt trycker hon in nappen så fort sonen blir ledsen, då vill hon minsann inte ta i honom. Jag har sagt ifrån när hon gör så med mina äldsta. Han har nappen med på ö.f, men den får han när han ska sova i vagnen. Inte som tröst, jag tröstar när han är ledsen, inte nappen.

Hon har läst till barnskötare, hon umgås mycket med barn och hon fick barn tidigare än jag. Jag tror hon anser sig själv "kunna" barn.

Men det känns så falskt. För däremellen pratar hon bebisspråk med honom, då är hon överdrivet gosigt och hysteriskt pedagogisk.

Jag hoppas nästan att det är så hon resonerar, att hon vill att det ska synas. Annars tycker jag riktigt synd om hennes barn, om de har det här högljudda slitiga även hemma.

När min son gör sådant han inte får ute bland folk (slåss, kastar saker), tar jag honom nära mig så jag får hans uppmärksamhet, och väser/viskar åt honom, det ger minst lika bra effekt eftersom det är något jag inte gör i vanliga fall. Hemma pratar jag i normal samtalston. Skriker göra jag sällan. Har hänt när han är på väg att knata rakt ut i gatan, eller när han gått runt med en kniv. Jag skriker tyvärr när jag blir rädd :o
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Usch vilken mamma,låter ju dessutom som hon kör "utfrysning" som bestraffning dvs när barnet gråter och gråter men hon knuffar bort honom :cry:

Jag gör ungefär som du med Hampus, finns ingen anledning att skrika,han hör ju liksom inte dåligt.
De gånger jag skriker då vill jag att han skall reagera för det är då han gör något farligt,sedan har jag säkert varigt riktigt irriterad och skrikit någon gång annars med,men då har jag bett om ursäkt.

Vågar du/någon annan tex på ÖF/någon kompis säga till henne?

Hade en kompis som betedde sig som din för några år sedan,fast hon gapade nog ännu mer och svor långa ramsor, det gick inte så bra för det barnet tyvärr,idag önskar jag att jag sagt ifrån eller gjort något.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Ja visst, det är utfrysning hon håller på med. Det gjorde hon även när han var mindre, minns en gång när vi fikade och pojken envisades med att sparka under bordet. Då skällde hon på honom och vände sedan stolen inåt väggen. Inte blev grabben trevligare för det.

Jag vill inte säga åt henne. Just det här med barn är så utstuderat att Hon Vet Allt. Det är tyvärr så det ser ut, skulle jag yttra mig så skulle hon ta otroligt illa vid sig. Det är ju egentligen inte mitt problem, men vår vänskap skulle nog få sig en törn.

Jag skulle ju hoppas på att någon annan kunde säga något. Vore det någon konkret hon gjorde skulle jag säga till.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Usch, jag får ont i magen när jag läser hur hon gör mot sitt barn :crazy:
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Alltså, även om jag själv tycker det är lite jobbigt med för högljudda människor jag med, så är det ändå så att folk är olika.
Det som är socialt acceptabelt i Sverige är inte det som är normalt och socialt acceptabelt i hela världen.
Jag är säker på att hennes högljudda beteende inte alls hade varit något de lyfte på ögonbrynen åt i t ex Italien eller Grekland, där man låter temperamentet flöda lite mer obehindrat.

Jag hade en grekisk förälder på ett utvecklingssamtal som blev riktigt engagerad och lät känslorna fara iväg. Hon höjde rösten rejält och gestikulerade. Jag tror att hon skulle skrämt mig om jag varit helsvensk. Nu är jag ju inte det utan har vana av ganska vilda träffar med mina landsmän (fast jag själv är rejält försvenskad) så jag sitter lugnt kvar även när andra visar känslor. Hon blev hur som helst jätteglad över att vi kunde föra ett normalt samtal även om hon blev yvig för hon konstaterade själv att i regel har folk skyggat flera meter tillbaka innan hon hunnit hejda sig.

Så med det vill jag säga att högljuddhet inte alls behöver betyda ett skvatt om din bekanta blir en bra barnskötare eller om hon är psykologisk och pedagogisk. Bara känslorna är äkta och inte spelade. Om hon ÄR dramatisk och högljudd så skulle det vara mer falskt om hon skulle göra allt för att dämpa sig.

Det där med utfrysning är däremot inte så nice...
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag förstår hur du resonerar. I det här fallet är både hon och hennes sambo väldigt utåtagerande, de är högljudda och tar mycket plats båda två.

Men jag får ändå obehagskänlor av det hon gör. För det känns så falskt. Ena gången viskar hon lågmält på barnspråk "Lilla gubben man får inte slå mamma, nu är det så här att...". Andra gånger river hon upp himmel och jord.

Ska man vara känslosam och låta känslorna fara så tycker jag inte man ska göra det ibland. Det måste ju skapa mycket förvirring hos barnet som inte vet vilket reaktion han får när han gör vissa saker, ibland blir mamma störtförbannad och ibland skrattar hon.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Vilket otroligt tråkigt sätt mot sitt barn. Tråkigt också att inte andra föräldrar reagerar, det är ju faktiskt bara att öppna munnen och fråga varför hon gör sådär och ge olika alternativ om hon är beredd att lyssna.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag kan förstå att det känns motigt att säga till henne, å andra sidan kanske det vore bra om ni alla som känner henne och liksom står enade...ni behöver ju inte säga "fy vad vidrigt du behandlar ditt barn" men kanske fråga henne varför hon gör så och vad hon vill få ut av det eller dyl.

Det är alltid svårt att säga till någon,men om ni inte försvarar den lille 2,5 åringen som står ensam och gråter,vem skall då göra det när han inte kan själv?
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Just vetskapen om att hon aldrig någonsin skulle ta till sig ett råd från någon annan gör att jag inte säger något :(
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag vet, det är synd om honom. Man kanske kunde hojta "Oj vad ni skriker" typ, nästa gång hon vrålar? Det borde ju öppna ögonen för henne, att det i alla fall hörs.

Fast jag vet inte, jag tror ärligt talat inte det skulle hjälpa :crazy:
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Fast jag vet inte, jag tror ärligt talat inte det skulle hjälpa :crazy:

Kankse, kanske inte...
Men då vet du ju i alla fall att du har försökt.
Om inte annat för den lilles skull.
det gör ont i mammahjärtat när jag läser hur hon behandlar honom.:cry:
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

oj detta käner jag igen så tydligt tyvärr, har en bekant som gör likadant fast hon mår väldigt dåligt innombords, ensam mamma o så.. men det är ingen ursäkt. och det värsta är att säger man ifrån ¨å brakar helvetet löst, fast ibland får det vara värt det!
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Hon verkar väldigt inkonsekvent och jag skulle tippa på att hon innerst inne känner sig osäker i mamma-rollen. Att skrika och gapa är hennes sätt att hävda sig inför hennes egna barn - inte bra. Jag är ganska säker på att hon skulle vara tacksam för hjälp OM det görs på rätt sätt.

Rannsaka dig själv - om du kommer fram till att du är ok med att ev offra vänskapen om det hjälper henne att bli en bättre mamma - så finns det alternativ som inte nödvändigtvis behör avslöja vad du personligen tycker om hennes uppfostringsmetoder.

Föreslå läsning: "Den här boken är jättebra! Den tror jag du kommer att gilla"
"Jag läste en jättebra artikel i ****, vill du låna tidningen?"

Finns det kurser i föräldraskap i närheten? "XX gick på den här kursen och nu går det jättebra med barnet!"

Tv-program eller filmer: "Såg du ****?? Vilken skillnad på barnen före och efter!"

Lycka till hur du än gör!
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

De flesta föräldrar har nog ngn gång höjt rösten eller skrikit till, till sina barn, men den här människan verkar alltid göra det så fort det blir problem?
Hon kanske inte ser skillnaden när barnet är tjurigt eller ledset & hennes metod fungerar ju inte på barn som är ledsna, de får nog snarare svårare till lita på sin mamma när hon beter sig så.
Barn behöver ju bli tröstade:(
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Min mamma har alltid skrikit väldigt åt oss, folk reagerade nog som du ungefär... alla tyckte att det var otroligt skrikigt hemma hos oss.

Jag själv har absolut aldrig lidit över att hon haft högt/gällt röstläge det har bara varit så liksom.

Jg kan bara tala för min egen mamma till er som absolut påstår att det måste vara det ena felet efter det andra med mamman, är det inte osäkerhet så är det något annat...

Min mamma var det absolut inget fel på, hon bara är/var sån hon pratar högt och är stressig, inget fel på henne för det on är en normal frisk människa.

O som sagt vi har absolut aldrig lidit över det, kanske att det var pinsamt någon gång men aldrig lidit annars.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Men vem blir inte helt galen om en unge sparkar oavbrutet på någon annan eller på något annat, finns ju inget värre.

Min mamma skulle nog oxå kunnat vända mig innåt en vägg men fortfarande det var något jag lärde mig av och jag kan med handen på hjärtat säga att det aldrig är något jag lidit av, faktiskt.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Håller med dig om att det inte nödvändigtvis behöver vara något annat än att hon har en utåtagerande personlighet och att familjer som är vana vid dunder och brak ofta hanterar det utan större problem.

Men om det är så att man känner att det är mer än högljuddhet, att det inte är "äkta" och att man ser att barnet verkar bli skrämd eller reagerar negativt på något annat sätt inför detta så kan det ändå vara värt att försöka ta upp det på något vis.
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

Men ha ha lägg ner! Bara för att hans mamma är högljudd? du måste skämta? jag är världens tryggaste person även fast min mamma var som värsta blandningen av italien, grekland samt lite arab (fast hon är alltså 100% svensk).

Jag blev jättetrygg för det, även fast hon skrek o hade sina egna metoder omhur man får ett barn att sluta sparka elelr pocka på uppmärksamhet.....
 
Sv: Det här med att skrika åt barn.

He he, jag är också uppvuxen i en bullrig "italien-familj", där skrik och svordommar är ett sätt att kommunicera på :angel:. Jissa om man får skämmas när man har pojk/flickvänner med på släktmiddagar ;). Och undrar vad dom försiktiga grannarna tänkte när vi var små.. Fast jag måste erkänna att jag inte alls är sådan själv, är väldigt lugn av mig och tycker mina föräldrar och syskon kan vara rätt påfrestande.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 841
Senast: Anonymisten
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
7 101
Senast: mars
·
Småbarn Tankar, tips och input mottages tacksamt. Mitt barn (R), drygt 2 år gammal, började på fsk i september. Han har trivts bra hela tiden...
4 5 6
Svar
113
· Visningar
16 842
Senast: Badger
·
Övr. Barn Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade...
2 3 4
Svar
78
· Visningar
22 278
Senast: Zewz
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp