bananabambi
Trådstartare
Har en väninna som jag umgås mycket med. Vi är ofta ute och fikar, går till öppna förskolan tillsammas två dagar i veckan.
Men jag retar mig så på en sak hon gör. Hon är så makalöst högljudd, och skränig med sin äldsta son (2.5 år). Sist, på öf, sprang han mot henne och viftade med armarna, och flaxade på henne. Hon blev vansinnig, vrålade "Du slår fan inte mig!", och så knuffade hon bort sonen, hårt. Sedan fick han inte sitta med henne, förrän han sagt förlåt. Han grät, och grät och grät men hon gav nappen och puttade bort honom. Jag vet inte hur det slutade för jag gick därifrån. Stämningen blir alltid så spänd när hon gör så, det blir knäpptyst och ingen vet var de ska titta eller säga.
Jag tror att hon vill att det ska synas att hon är en "redig mamma som inte är rädd att ta tag i sina barn". Typ. Samtidigt trycker hon in nappen så fort sonen blir ledsen, då vill hon minsann inte ta i honom. Jag har sagt ifrån när hon gör så med mina äldsta. Han har nappen med på ö.f, men den får han när han ska sova i vagnen. Inte som tröst, jag tröstar när han är ledsen, inte nappen.
Hon har läst till barnskötare, hon umgås mycket med barn och hon fick barn tidigare än jag. Jag tror hon anser sig själv "kunna" barn.
Men det känns så falskt. För däremellen pratar hon bebisspråk med honom, då är hon överdrivet gosigt och hysteriskt pedagogisk.
Jag hoppas nästan att det är så hon resonerar, att hon vill att det ska synas. Annars tycker jag riktigt synd om hennes barn, om de har det här högljudda slitiga även hemma.
När min son gör sådant han inte får ute bland folk (slåss, kastar saker), tar jag honom nära mig så jag får hans uppmärksamhet, och väser/viskar åt honom, det ger minst lika bra effekt eftersom det är något jag inte gör i vanliga fall. Hemma pratar jag i normal samtalston. Skriker göra jag sällan. Har hänt när han är på väg att knata rakt ut i gatan, eller när han gått runt med en kniv. Jag skriker tyvärr när jag blir rädd
Men jag retar mig så på en sak hon gör. Hon är så makalöst högljudd, och skränig med sin äldsta son (2.5 år). Sist, på öf, sprang han mot henne och viftade med armarna, och flaxade på henne. Hon blev vansinnig, vrålade "Du slår fan inte mig!", och så knuffade hon bort sonen, hårt. Sedan fick han inte sitta med henne, förrän han sagt förlåt. Han grät, och grät och grät men hon gav nappen och puttade bort honom. Jag vet inte hur det slutade för jag gick därifrån. Stämningen blir alltid så spänd när hon gör så, det blir knäpptyst och ingen vet var de ska titta eller säga.
Jag tror att hon vill att det ska synas att hon är en "redig mamma som inte är rädd att ta tag i sina barn". Typ. Samtidigt trycker hon in nappen så fort sonen blir ledsen, då vill hon minsann inte ta i honom. Jag har sagt ifrån när hon gör så med mina äldsta. Han har nappen med på ö.f, men den får han när han ska sova i vagnen. Inte som tröst, jag tröstar när han är ledsen, inte nappen.
Hon har läst till barnskötare, hon umgås mycket med barn och hon fick barn tidigare än jag. Jag tror hon anser sig själv "kunna" barn.
Men det känns så falskt. För däremellen pratar hon bebisspråk med honom, då är hon överdrivet gosigt och hysteriskt pedagogisk.
Jag hoppas nästan att det är så hon resonerar, att hon vill att det ska synas. Annars tycker jag riktigt synd om hennes barn, om de har det här högljudda slitiga även hemma.
När min son gör sådant han inte får ute bland folk (slåss, kastar saker), tar jag honom nära mig så jag får hans uppmärksamhet, och väser/viskar åt honom, det ger minst lika bra effekt eftersom det är något jag inte gör i vanliga fall. Hemma pratar jag i normal samtalston. Skriker göra jag sällan. Har hänt när han är på väg att knata rakt ut i gatan, eller när han gått runt med en kniv. Jag skriker tyvärr när jag blir rädd