Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[sthu]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

 

[em-pirre]

Jag tänker att om du inte längtar så får det vara. Du har rätt att bestämma själv, och barn har rätt att vara efterlängtade. Sen fattar jag att hoppsan-barn också kan vara älskade men okej.

 

[Nahar]

Jag tänker också att om du inte vet om du vill ha barn, så vill du det nog inte. Vill du så vet du. Det är ju inte någon liten grej, en ska känna JA. Allt annat har ju en risk att gå ut över barnen, och dig själv.

 

[Lilla]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

Känner igen det där så väl. Galet att folk ska ha massa åsikter. Jag har alltid varit säker men fått ångest i omgångar. Nu är jag 41 och helt nöjd med att jag inte skaffade några barn.

 

[MiniLi]

Jag hade den där oron för några år sedan, vet inte om jag kanske var typ 30? Då bestämde jag mig iaf för att jag inte behövde veta just då, lyckades släppa de där ”tänk om”-tankarna och sen har de helt enkelt inte dykt upp igen. Nu fyller jag snart 34 och har fortfarande inget sug efter barn. Ångrar jag mig vid 40 eller ngt så får jag väl hantera det då..

Jag är väldigt säker på att livet kan bli bra både med och utan barn. Om jag nu skulle ångra mig för sent så tror jag inte att jag kommer bli olycklig för det. Jag kommer leva ett jättebra liv ändå. Kanske annorlunda om man har en jättestark önskan efter barn, då kanske det blir påtagligt om man av olika skäl aldrig får barn. Har dock jättesvårt att se att iaf jag skulle göra en sån helvändning om jag tex fram till 40-45 är säker på att jag är nöjd med livet utan barn.

 

[Silver Girl]

Jag känner igen mig. Har aldrig velat ha barn, men hade ändå en period i din ålder när jag funderade mycket. Min något yngre syster fick då barn och jag insåg ju också att jag inte hade all tid i världen om jag skulle vilja ha barn.

Jag gav mig själv ett år. Umgicks med min systers barn. Funderade på allvar hur framtiden skulle bli med eller utan barn. Jag ändrade inte åsikt, men att ha gjort ett genomtänkt val baserat på både min känsla och mina tankar gjorde att det ändå kändes bättre. Nu tio år senare har inget ändrats.

Jag är asexuell och har aldrig haft ett långt förhållande vilket nog gjort att omgivningen kanske haft lättare att acceptera mitt val. Jag har aldrig haft trycket på mig utifrån skaffa barn. Mina föräldrar och syster har accepterat det utan konstigheter. Gissar dock att mormor nog har haft sina åsikter men hon har inte luftat dem med mig.

 

[sthu]

Tack för alla tankar! Jag behövde nog bara ventilera lite, för egentligen är jag rätt säker på att jag inte vill men att jag tror att samhället vill att jag vill. Alla kompisar har försvunnit in i mammarollen och har bara tid för andra mammor, jag antar att jag känner mig lite utanför helt enkelt.

 

[Voeux]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

Jag läser inte någonting i ditt inlägg som ens tyder på att du skulle tycka att det vore särskilt trevligt. Man kan alltid tänka, tänk om? Tänk om man kommer ångra sig om man aldrig bor utomlands, aldrig gifter sig, aldrig köper häst? Men det brukar alltid vara en inre drivkraft och vilja när man väl känner att man vill göra nåt sen. Det kommer ju finnas tusen saker som man inte gör i livet. Hur urskiljer man dem från de som man sen vill göra? Ja, just viljan antar jag.

 

[Voeux]

Sen tror jag inte på den biologiska klockan. Din livmoder börjar inte ringa efter en viss ålder Det är antingen viljan som känns, eller pressen.

 

[Elo]

Tack för alla tankar! Jag behövde nog bara ventilera lite, för egentligen är jag rätt säker på att jag inte vill men att jag tror att samhället vill att jag vill. Alla kompisar har försvunnit in i mammarollen och har bara tid för andra mammor, jag antar att jag känner mig lite utanför helt enkelt.

Jag har ju varit i lite samma sits. Har två bröder med fasta flickvänner och ändå var det en himla massa tjat på mig om att jag skulle skaffa barn? För att det är så himla normerat att det är kvinnor som vill ha barn, män får liksom barn på halsen (eller nåt). Jag har också blivit tillsagd av en kollega att mitt enda värde som person ligger i om jag får barn eller inte (tack för den).

Jag har vänner med barn, några har försvunnit totalt in i mammarollen och är nu inte längre de personer de var. De är *bara* mammor. Vilket, från utsidan, är fruktansvärt att se. Men sen har jag också kompisar som fortfarande är sig själva, de har bara en liten goblin* som bihang liksom. Visst tas det viss hänsyn till barnet utifrån mat/sovtider osv men barnet får hänga med överallt och gör det föräldrarna gör.

*Föräldrarnas ord.

 

[athena_arabians]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

Jag har ju varit singel länge (eller iaf haft pojkvänner som inte synts på byn här). Men när särbon dök upp och visade sig stå ut med mig någon längre tid () kom det rätt snabbt subtila och inte-så-subtila frågor om dels när vi tänkte flytta ihop och dels när vi skulle skaffa barn

Aldrig från mina föräldrar dock, de insåg båda många år innan särbon att jag inte kommer att skaffa barn. Pappa kan nog ha varit lite ledsen över det men det är inget han lät mig veta.

Själv kan jag tycka det är sorgligt nu när det är för sent för barn att inte ha någon att föra våra släktsaker vidare till... men inte tillräckligt sorgligt för att ångra att jag inte fått barn. Jag hade naturligtvis tagit väl hand om eventuella barn osv men jag tror inte jag hade varit lycklig att sitta så fast man gör med barn. Min frihet är viktig för mig.

 

[AraSlei]

Jag är jättekluven till barn. Med fyra hundar och en aktiv fritid, hus på landet, heltidsjobb och företag vid sidan om, så håller jag mig liksom sysselsatt ändå. Allt är väldigt roligt, men jag är ju väl medveten om att det inte går att flänga på det här viset med ett barn i bilden. Kompromisser och uppoffringar behöver göras. Frågan är om det är värt det?
Jag kan känna ett ganska stort sug efter barn emellanåt, annars hade jag nog inte funderat så mycket över det hela. Jag är även i en ny relation, där min partner inte vet huruvida han vill eller inte vill ha barn, vilket både gör det lättare och svårare.
Man blir ju inte yngre heller…

 

[Hedinn]

Den där frågan ”tänk om jag inte skaffar barn och sen ångrar mig” skulle jag vilja vända på. Tänk om man skaffar barn och sen ångrar sig? Det skulle jag påstå är bra mycket värre… Och då inte bara för en själv.

 

[Sebastian]

Den där frågan ”tänk om jag inte skaffar barn och sen ångrar mig” skulle jag vilja vända på. Tänk om man skaffar barn och sen ångrar sig? Det skulle jag påstå är bra mycket värre… Och då inte bara för en själv.

poeng! Jeg er der. Glad i barna mine altså! Men jeg lot meg overtale til å få barn selv om jeg ikke hadde noe sterkt ønske om det. Det skulle jeg ikke gjort. Er nå alene med to barn som er fantastiske, men hadde jeg kunne velge om igjen hadde jeg ikke hatt barn.

 

[Milosari]

Är det viktigt med beslut? Kan det inte få "bli som det blir"? Alltså lite mer passiv hållning där ett eventuellt aktivt beslut bara är aktuellt om någon av er får en akut längtan eller om du blir gravid.

För mig blev det barn, men mer av slump än aktivt val. Jag blev överraskad över hur mycket jag tycker om att vara förälder och verkligen överraskad av hur stark den här kärleken är. Men helt ärligt, hade det inte blivit barn så hade jag varit lycklig ändå. Livet fylls ju med annat, det är ju inte så att man som frivilligt barnlös går runt med ett stort hål inom sig som bara ett barn kan fylla.

Kort sagt så tror jag att det är osannolikt att du skulle ångra att det inte blev några barn. Lev livet som du vill ha det, inte som normen eller omgivningen vill.

 

[Kiwifrukt]

Jag känner så igen mig i ditt inlägg. När jag var liten och växte upp var det två läger med åsikter om barn bland tjejerna i min klass, antingen de som sa att de aldrig ville ha barn och de som ville ha en hel skolklass. Jag tillhörde den första kategorin, och jag har nog aldrig riktigt kommit ur det stadiet. När jag var strax över 20 började jag mina tankar gå från aldrig i livet till kanske ett med rätt man. Träffade en kille när jag var 25-ish, han var nio år äldre än jag och barn var väldigt viktigt för honom, han var ju uppenbart i en ålder där de flesta har eller skaffar barn och alla hans syskon hade barn och sådär. Då fick jag nästan panik och återgick till jag vill inte ha barn. Han var dessutom definitivt inte rätt man för mig heller.

Nu har något hänt med folk runt omkring mig. Det är en kombination av flera saker, men de mest grundläggande grejerna är nog att jag har efter flera års osäkra jobbförhållanden fått ett fast jobb med en mer stabil ekonomisk situation, min bror som är närmast mig i ålder har skaffat flickvän och sen fick min äldsta barndomsvän, en sån som också sagt aldrig i livet till barn och varit tillsammans med sin sambo i 16 (!) år sitt första barn i våras. Jag fyller 32 i höst. Det har kommit kommentarer från familjemedlemmar, släktingar, kollegor (!) om att det snart är för sent och att man måste skynda sig. Jag har ingen partner, vilket verkar öka deras hysteri snarare än minska den. Det hör till saken att flera relativt närstående anhöriga har haft problem med att skaffa barn på naturlig väg, det har till slut gått via IVF och jag förstår att de menar väl, men det spär bara på mina känslor av att det är något "fel" på mig som inte kan eller vill göra något som "alla andra" kan och vill.

Sen råkade jag titta på SVT-dokumentären När storken flyger förbi, med tjejen som är ensamstående och försöker skaffa barn på egen hand. Det är ju ett alternativ, men samtidigt känner jag att om det barnet bara ska ha en förälder så måste den föräldern verkligen vilja och det vill inte jag just nu. Hade jag haft en stabil partnerrelation, och jag verkligen rannsakar mig själv, så hade jag velat satsa på mitt jobb/karriär, spara pengar till hus och lägga tid på min häst under ett par år nu. Jag hade inte velat skaffa barn nu ens om jag hade en partner. Men det är klart att möjligheten att skaffa barn på egen hand kvarstår om jag skulle ändra mig, vet inte hur länge det är möjligt dock, men jag har ju ganska många år kvar till 40 i alla fall.

Normen är så jävla jobbig. Är uppväxt långt ute på landet där klasskamraterna har tre och fyra ungar redan, de äldsta börjar väl snart högstadiet. Mina kollegor är nästan uteslutande i min ålder, alla har barn utom en. Det är en man, som är närmare 50, hans sambo är dessutom äldre och jag tror de andra kollegorna anar att det är ett känsligt ämne så de kommenterar aldrig till honom men däremot till mig. Jag bryter ju mot normen redan av att jag inte har en partner, vilket gör mig ännu mer i skottgluggen. Jag har svårt för att bli kär, jag har svårt för att ens intressera mig för någon, jag vill inte ens intressera mig för någon igen efter en fruktansvärd historia sista gången jag gjorde det. Det är heller inget jag glatt berättar om för arbetskamrater eller någon jag kände en gång, familjen vet däremot men vissa delar fortsätter ändå att tjata vilket gör det hela ännu värre. Om folk bara fattade nån gång att inte lägga sig i andras liv, ingen vet vad någon annan fajtas med för tankar?

 

[Voeux]

Jag är jättekluven till barn. Med fyra hundar och en aktiv fritid, hus på landet, heltidsjobb och företag vid sidan om, så håller jag mig liksom sysselsatt ändå. Allt är väldigt roligt, men jag är ju väl medveten om att det inte går att flänga på det här viset med ett barn i bilden. Kompromisser och uppoffringar behöver göras. Frågan är om det är värt det?
Jag kan känna ett ganska stort sug efter barn emellanåt, annars hade jag nog inte funderat så mycket över det hela. Jag är även i en ny relation, där min partner inte vet huruvida han vill eller inte vill ha barn, vilket både gör det lättare och svårare.
Man blir ju inte yngre heller…

Det är svårt det där. Min inställning till det är nog att om man vill, så kommer det ändå sällan finnas en bra tidpunkt som inte innebär kompromisser. Många går och väntar på den, men det kommer sannolikt inte att ske. Så jag tror man behöver landa i frågan om man vill eller inte vill, och försöka tänka bort en del omständigheter. Vill man så gör man plats. Med det sagt, ett gäng hundar är också hemskt trevligt

 

[Hedinn]

poeng! Jeg er der. Glad i barna mine altså! Men jeg lot meg overtale til å få barn selv om jeg ikke hadde noe sterkt ønske om det. Det skulle jeg ikke gjort. Er nå alene med to barn som er fantastiske, men hadde jeg kunne velge om igjen hadde jeg ikke hatt barn.

Det är nog vanligare än man tror, eftersom samhällsnormen om att ha barn är såpass stark att många antagligen inte ens ser alternativet.

 

[Mineur]

Även jag känner igen mig. Jag fyller 30 i år, min bror fick sitt första barn för några veckor sedan och jag ska dessutom gifta mig nästa år, så jag har liksom lite nedräkning till dagen då folk ska börja fråga och hinta. Hur sorgligt det än låter förbereder jag mig redan mentalt på att bli bombarderad med "så, när är det dags?"-frågor, frågor som jag inte alls borde behöva stå ut med egentligen.

Jag har redan börjat förbereda lite genom att vara hyfsat öppen med vänner och den närmsta familjen om att jag och min sambo inte alls är särskilt sugna på det här med barn. Jag nämner det till folk dels för att slippa åtminstone en omgång frågor, dels för att jag vill att de (mest mina föräldrar, som för övrigt hanterade det superbra) ska vara beredda, och dels vill jag bidra till att folk tänker till lite och inser att barn är inte något som alla vill ha per automatik. Det är inte något man måste skaffa, det är helt okej att inte vilja. De sistnämnda punkterna är mest med mina andra kompisar i 30-årsåldern i åtanke, jag vill liksom påminna dem om det ifall de skulle råka gå runt med samma tankar som jag och känna att det är fel.

Jag tänker lite som någon skrev ovan att vill man så vill man, och då vet man att man vill. Det kanske är att förenkla det, men det är den grundläggande tanken jag hela tiden återkommer till. Känner jag som jag gör nu så kommer jag inte att skaffa barn, men jag är helt öppen för att antingen mina eller min sambos känslor gällande detta kan komma att ändras under de närmaste 5-10 åren. Fram tills att det eventuellt händer försöker vi båda slappna av så mycket som möjligt och inte tänka på det, ta den där passiva hållningen, vilket är lättare sagt än gjort ibland.

 

[TinyWiny]

Jag tänker att om man får "tänk om" tanken efter att andra har lagt sig i ens liv så kan man strunta i det. Tanken om att vilja ha barn ska komma ifrån en själv och vara en lika brinnande önskan som att köpa hus, köpa häst, hund, katt eller vad som, inte som att man ser en snygg jacka och tänker, ja kanske? (Nej jag tänker inte att ett barn är en ägodel utan jämför enbart den brinnande önskan om.)

Jag accepterar rakt av när barn frågar om någon ska ha barn för det ser jag som en oskyldig fråga som lagts på dem från samhället och som de själva ännu inte förstår konsekvensen av men när vuxna lägger sig i andras liv blir jag så erbarmligt trött. Folk lär om inte annat märka när andra får barn. Det är inget någon utomstående har rätt att fråga om.

Barn ska vara önskade, även om det råkar bli en hoppsan så ska barn vara önskade. Något annat är inte rätt mot vare sig barnet eller föräldrarna.