Kalaspinglan
Trådstartare
Jag har legat sömnlös nästan hela natten, inte på grund av Filip utan att jag igår kväll fick reda på att en mycket god vän från skolan (vi tappade tyvärr oförklarligt kontakten för två år sedan) förlorade sin femton månaders gamla dotter i PSD för 1,5 år sedan. Jag hittade henne inne på Familjeliv och läste igenom hennes berättelse.
Tårarna rinner helt okontrollerat och givetvis börjar mina tankar att snurra. Tänk om det var Filip som somnat in sådär. Hur skulle jag bete mig? Hur skulle jag klara mig utan honom? Jag trodde att risken för psd försvann under första halvåret?!?! Och min stackars vän, det går inte att sätta sig in i den panik, frustration, ångest, uppgivelse.. ja, alla känslor som måste passerat från den där dagen.
Helt plötsligt har även detta krypit närmre mig, blivit mer än bara en tidningsartikel eller ett inlägg på bukefalos. Någon i min närhet har förlorat sitt barn. På riktigt. Det är obeskrivligt. Overkligt. Jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte sluta att tänka på Sanna och hennes dotter.
Nu ska jag gå och krama om min älskade Filip igen.
Tårarna rinner helt okontrollerat och givetvis börjar mina tankar att snurra. Tänk om det var Filip som somnat in sådär. Hur skulle jag bete mig? Hur skulle jag klara mig utan honom? Jag trodde att risken för psd försvann under första halvåret?!?! Och min stackars vän, det går inte att sätta sig in i den panik, frustration, ångest, uppgivelse.. ja, alla känslor som måste passerat från den där dagen.
Helt plötsligt har även detta krypit närmre mig, blivit mer än bara en tidningsartikel eller ett inlägg på bukefalos. Någon i min närhet har förlorat sitt barn. På riktigt. Det är obeskrivligt. Overkligt. Jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte sluta att tänka på Sanna och hennes dotter.
Nu ska jag gå och krama om min älskade Filip igen.
Senast ändrad: