För ganska exakt två år sen så började jag på mitt nuvarande jobb.
Att jag fick det jobbet var en enorm lättnad. Tidigare hade jag jobbat som IT-konsult i ca 5 år och bara mått sämre och sämre av det, och fått riktigt stora stress- och hälsoproblem med mig i bagaget. Tillslut klarade jag inte längre av att utföra några arbetsuppgifter, så jag sa upp mig från mitt jobb. Eftersom sjukvården inte trodde på mig fick jag försöka hitta på någon egen lösning. Det blev då att jag startade eget, eftersom jag då åtminstone kanske kunde debitera i alla fall ett par timmar om dagen som IT-konsult tänkte jag.
Jag var inte i form att ställa mig till arbetsmarknadens förfogande för jag mådde så skitdåligt, så jag vågade inte anmäla mig som arbetslös. Med mina förutsättningar kunde jag inte tvingas till vilket jobb som helst - jag var på tok för skör. Dessutom fanns det många jobb för mig att få i den roll jag hade som IT-konsult - flera företag "slet" i mig, men jag klarade ju inte dom uppgifterna längre så jag fick vänligt men bestämt tacka nej till alla fina erbjudanden som kastades efter mig...
Att jobba som egen var väldigt tufft, särskilt när jag mådde så dåligt, för jag satt verkligen hela dagarna och försökte pressa mig själv att få ihop åtminstone några ynka stålars - utan att det blev särskilt mycket producerat alls, för jag kunde verkligen inte. Att ovanpå det försöka sätta mig in i hur man driver ett företag (jag visste ingenting om det), sköta bokföring och försäljning och allt annat som följer med ett eget företag gjorde inte direkt min inre stress mindre om man säger så... Dom ynka korvören jag kunde fakturera varje månad räckte inte ens till min del av hushållets räkningar, och hotet att behöva sälja vårt älskade drömhus kröp allt närmare. Mitt i hopplösheten formades en plan i min skalle: jag ville försöka få ett administratörsjobb igen, en fast tjänst med "lagom" med krav. Det trodde jag att jag skulle kunna klara.
Så jag sökte jobb. Jag sökte och sökte och sökte och bara sprutade ur mig ansökningar var och varannan dag, men det gick månad ut och månad in utan någon respons. Så höll jag på i över ett halvår, och med tanke på att jag mådde skit redan från början, var i ekonomisk kris, hade ett företag att sköta, hotades att behöva sälja min bostad och bara fick fler och fler stressrelaterade hälsoproblem - så var det väl inte en av dom roligare perioderna jag haft i mitt liv, om man säger så.
Tillslut så tänkte jag desperat att jag kanske kunde börja köra taxi, och jag hade sett ut en kurs för att ta taxikort som jag planerade att gå på. Någon vecka innan taxiförarkursen började fick jag napp på ett vikariat och blev ÄNTLIGEN erbjuden en administrativ tjänst!! Det var en fantastisk lycka, som jag knappt orkade känna i det läge jag var i. Vikariatet var dock bara ett halvår, och när det började löpa mot sitt slut började jag söka jobb igen. Men den här gången gick det mycket lättare. Jag blev erbjuden en fast tjänst på en arbetsplats som dessutom låg riktigt nära mitt hem, och började på mitt nuvarande jobb.
Allt jag önskade mig var lugn och ro - ett lagom avancerat och lagom krävande jobb som jag kunde gå till varje dag, åka hem i tid och lämna allt bakom mig, ett jobb där jag bara skulle utföra det jag blev tillsagd, inte känna några krav utan få känna att jag faktiskt räckte till och klarade av nånting igen.
Och jobbet var (är) verkligen skitroligt! Som klippt och skuret för mig. Kanske inte riktigt så lugnt och oavancerat som jag tänkte mig, men egentligen är det kanske bättre så, för det finns en viss risk att jag hade blivit stressad av tristess om jag inte hade haft ett jobb som kunde stimulera min intensiva vallhundsskalle någorlunda...
Jobbet bjuder på en salig blandning av högt och lågt och många olika arbetsuppgifter - jag har hand om allt administrativt arbete på ett helt kontor med ca 80 medarbetare och sköter alla möjliga och omöjliga praktiska frågor bland mycket annat. Jag är bl a med i budgetplanering och -uppföljning, byter trasiga lampor, sitter med i ledningsgruppen, brer mackor... Det är jättekul! Visserligen en lite för ensam roll (jag skulle vilja ha arbetskamrater att umgås lite närmare med, vilket jag inte har), men i övrigt passar det mig bra.
Men!...
(för det finns ju såklart alltid ett "men" - det kan ju inte bara få vara frid och fröjd och lugn och ro heller, även om jag faktiskt tycker att jag borde ha "förtjänat" att få ha det lite lugnt på arbetsfronten nu ett tag framöver...)
Jag har i hela mitt arbetsliv varit så glad och tacksam över att jag åtminstone alltid haft bra dialog med mina chefer. Jag har faktiskt aldrig haft en dålig chef.
Förrän nu...
Jag tänker inte säga så mycket mer än att chefen är dysfunktionell - det skulle gå att grotta ner sig i exempel och detaljer hur mycket som helst, men skit i det, jag nöjer mig med att säga dysfunktionell. Jag kan inte jobba för en person som jag inte kan föra en dialog med, som jag inte förstår, som jag inte känner något som helst förtroende för, som ger mig omöjliga uppgifter att utföra, ogrundade och felaktiga beslut att verkställa, som inte ger mig förutsättningar för att göra ett bra jobb - det går bara inte.
Först när jag började inse att det var problem med tjänsten så anklagade jag mig själv och tog enligt gammal vana på mig skulden - kanske var det jag som var omöjlig, skötte mitt jobb dåligt, eller något annat, och började bli jättestressad (igen). Men sen lyfte jag blicken och började se det dysfunktionella i min chef. Jag lyckades prata med andra som bekräftade mina funderingar, förstod att det var fler som hade problem med personen, och fick även höra att chefen hade ett förflutet med inte enbart goda referenser, om man säger så... Rykten sa att chefen hade varit en dysfunktionell chef även på tidigare arbetsplatser.
Jag har förstått att det är i stort sett omöjligt att göra nånting åt en dålig chef, annat än att söka sig ett annat jobb. Kan man inte kommunicera sin kritik till chefen och få gehör för sina åsikter där, så finns det inget annat att göra.
Och det gör mig faktiskt jätteledsen!!
Jag har insett att jag måste skiljas från det här jobbet - som i grund och botten passar mig så himla bra och som jag tycker är så roligt och trivs med och som dessutom ligger nära mitt hem. Allt skulle ha varit jättebra, om det inte bara vore för en person. EN enda person.
Det är som en stor sorg. Jag ville bara ha lugn och ro och slippa byta jobb nåt mer på riktigt länge. Och jag hade kunnat stanna här riktigt länge. Jag har kommit in i det jag gör och gör det riktigt bra, men nu måste jag ryckas upp igen och kasta mig ut - igen.
Jag vill inte, men samtidigt kan jag bara inte vara kvar. Det är en sån frustration att arbeta för en dysfunktionell chef, och när det når en viss nivå så är det inte snällt mot sig själv att stanna på en sån position.
Jag måste vidare igen.
Och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen.
:-(
Att jag fick det jobbet var en enorm lättnad. Tidigare hade jag jobbat som IT-konsult i ca 5 år och bara mått sämre och sämre av det, och fått riktigt stora stress- och hälsoproblem med mig i bagaget. Tillslut klarade jag inte längre av att utföra några arbetsuppgifter, så jag sa upp mig från mitt jobb. Eftersom sjukvården inte trodde på mig fick jag försöka hitta på någon egen lösning. Det blev då att jag startade eget, eftersom jag då åtminstone kanske kunde debitera i alla fall ett par timmar om dagen som IT-konsult tänkte jag.
Jag var inte i form att ställa mig till arbetsmarknadens förfogande för jag mådde så skitdåligt, så jag vågade inte anmäla mig som arbetslös. Med mina förutsättningar kunde jag inte tvingas till vilket jobb som helst - jag var på tok för skör. Dessutom fanns det många jobb för mig att få i den roll jag hade som IT-konsult - flera företag "slet" i mig, men jag klarade ju inte dom uppgifterna längre så jag fick vänligt men bestämt tacka nej till alla fina erbjudanden som kastades efter mig...
Att jobba som egen var väldigt tufft, särskilt när jag mådde så dåligt, för jag satt verkligen hela dagarna och försökte pressa mig själv att få ihop åtminstone några ynka stålars - utan att det blev särskilt mycket producerat alls, för jag kunde verkligen inte. Att ovanpå det försöka sätta mig in i hur man driver ett företag (jag visste ingenting om det), sköta bokföring och försäljning och allt annat som följer med ett eget företag gjorde inte direkt min inre stress mindre om man säger så... Dom ynka korvören jag kunde fakturera varje månad räckte inte ens till min del av hushållets räkningar, och hotet att behöva sälja vårt älskade drömhus kröp allt närmare. Mitt i hopplösheten formades en plan i min skalle: jag ville försöka få ett administratörsjobb igen, en fast tjänst med "lagom" med krav. Det trodde jag att jag skulle kunna klara.
Så jag sökte jobb. Jag sökte och sökte och sökte och bara sprutade ur mig ansökningar var och varannan dag, men det gick månad ut och månad in utan någon respons. Så höll jag på i över ett halvår, och med tanke på att jag mådde skit redan från början, var i ekonomisk kris, hade ett företag att sköta, hotades att behöva sälja min bostad och bara fick fler och fler stressrelaterade hälsoproblem - så var det väl inte en av dom roligare perioderna jag haft i mitt liv, om man säger så.
Tillslut så tänkte jag desperat att jag kanske kunde börja köra taxi, och jag hade sett ut en kurs för att ta taxikort som jag planerade att gå på. Någon vecka innan taxiförarkursen började fick jag napp på ett vikariat och blev ÄNTLIGEN erbjuden en administrativ tjänst!! Det var en fantastisk lycka, som jag knappt orkade känna i det läge jag var i. Vikariatet var dock bara ett halvår, och när det började löpa mot sitt slut började jag söka jobb igen. Men den här gången gick det mycket lättare. Jag blev erbjuden en fast tjänst på en arbetsplats som dessutom låg riktigt nära mitt hem, och började på mitt nuvarande jobb.
Allt jag önskade mig var lugn och ro - ett lagom avancerat och lagom krävande jobb som jag kunde gå till varje dag, åka hem i tid och lämna allt bakom mig, ett jobb där jag bara skulle utföra det jag blev tillsagd, inte känna några krav utan få känna att jag faktiskt räckte till och klarade av nånting igen.
Och jobbet var (är) verkligen skitroligt! Som klippt och skuret för mig. Kanske inte riktigt så lugnt och oavancerat som jag tänkte mig, men egentligen är det kanske bättre så, för det finns en viss risk att jag hade blivit stressad av tristess om jag inte hade haft ett jobb som kunde stimulera min intensiva vallhundsskalle någorlunda...
Jobbet bjuder på en salig blandning av högt och lågt och många olika arbetsuppgifter - jag har hand om allt administrativt arbete på ett helt kontor med ca 80 medarbetare och sköter alla möjliga och omöjliga praktiska frågor bland mycket annat. Jag är bl a med i budgetplanering och -uppföljning, byter trasiga lampor, sitter med i ledningsgruppen, brer mackor... Det är jättekul! Visserligen en lite för ensam roll (jag skulle vilja ha arbetskamrater att umgås lite närmare med, vilket jag inte har), men i övrigt passar det mig bra.
Men!...
(för det finns ju såklart alltid ett "men" - det kan ju inte bara få vara frid och fröjd och lugn och ro heller, även om jag faktiskt tycker att jag borde ha "förtjänat" att få ha det lite lugnt på arbetsfronten nu ett tag framöver...)
Jag har i hela mitt arbetsliv varit så glad och tacksam över att jag åtminstone alltid haft bra dialog med mina chefer. Jag har faktiskt aldrig haft en dålig chef.
Förrän nu...
Jag tänker inte säga så mycket mer än att chefen är dysfunktionell - det skulle gå att grotta ner sig i exempel och detaljer hur mycket som helst, men skit i det, jag nöjer mig med att säga dysfunktionell. Jag kan inte jobba för en person som jag inte kan föra en dialog med, som jag inte förstår, som jag inte känner något som helst förtroende för, som ger mig omöjliga uppgifter att utföra, ogrundade och felaktiga beslut att verkställa, som inte ger mig förutsättningar för att göra ett bra jobb - det går bara inte.
Först när jag började inse att det var problem med tjänsten så anklagade jag mig själv och tog enligt gammal vana på mig skulden - kanske var det jag som var omöjlig, skötte mitt jobb dåligt, eller något annat, och började bli jättestressad (igen). Men sen lyfte jag blicken och började se det dysfunktionella i min chef. Jag lyckades prata med andra som bekräftade mina funderingar, förstod att det var fler som hade problem med personen, och fick även höra att chefen hade ett förflutet med inte enbart goda referenser, om man säger så... Rykten sa att chefen hade varit en dysfunktionell chef även på tidigare arbetsplatser.
Jag har förstått att det är i stort sett omöjligt att göra nånting åt en dålig chef, annat än att söka sig ett annat jobb. Kan man inte kommunicera sin kritik till chefen och få gehör för sina åsikter där, så finns det inget annat att göra.
Och det gör mig faktiskt jätteledsen!!
Jag har insett att jag måste skiljas från det här jobbet - som i grund och botten passar mig så himla bra och som jag tycker är så roligt och trivs med och som dessutom ligger nära mitt hem. Allt skulle ha varit jättebra, om det inte bara vore för en person. EN enda person.
Det är som en stor sorg. Jag ville bara ha lugn och ro och slippa byta jobb nåt mer på riktigt länge. Och jag hade kunnat stanna här riktigt länge. Jag har kommit in i det jag gör och gör det riktigt bra, men nu måste jag ryckas upp igen och kasta mig ut - igen.
Jag vill inte, men samtidigt kan jag bara inte vara kvar. Det är en sån frustration att arbeta för en dysfunktionell chef, och när det når en viss nivå så är det inte snällt mot sig själv att stanna på en sån position.
Jag måste vidare igen.
Och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen.
:-(
