Det är så MÖRKT! Fråga om utomhusbelysning.

[Gnist]

Jag är nästan lite rädd för den där önskan att inte ha en enda människa/byggnad inom synhåll som många svenskar ger uttryck för. Inte ohanterligt rädd såklart, men liksom lite rädd. Vad står det för, tänker jag.

I mitt fall står det för att jag faktiskt inte trivs med att ha främmande folk omkring mig 24/7. Jag trivs helt enkelt bäst med att bo lite avsides, mer eller mindre folktomt.

Inte så att jag är speciellt introvert eller osocial, för det är jag inte men friheten i att vara bara jag, nära naturen ger mig ro i själen

Stadsliv, bo i betonglåda med grannar vägg i vägg, gatlyktor, bilar som kör förbi "överallt" och folk vartän man tittar osv osv gör mig enbart stressad

 

[Gnist]

Varför hittar inte jag något sådant?

Du har inte rätt vänner Kommer nämligen hyra det av en vän till att börja med och sen får vi se vad som händer i framtiden

 

[Lillgrådis]

Vår sexåring kom in i rummet, ryckte till, drog in andan och frågade "vad är det där?". Den svarta väggen av mörker utanför det öppna fönstret, menade hon.

Haha! Värsta övernaturliga upplevelsen.

Jag är lite kluven till hur jag känner för mörkret men känner igen väldigt mycket av @tantens beskrivningar och tankar. ÄLSKAR också min pannlampa som tar mig igenom dessa månader så att mörkret i alla fall inte hindrar ridning eller kvällspromenader/joggrundor. Men att ibland släcka pannlampan och bara blicka upp mot stjärnhimlen medan jag skrittar i mörkret är mäktigt. Och på ett sätt - och i lagom doser - ser jag en introvert tjusning med det där mörkret som släcker ut omvärlden så påtagligt. Och som låter en "kura skymning" även långt efter att skymningen fallit, med gott samvete för att man inte ens med pannlampa kan göra hur mycket som helst ute som man hade kunnat i dagsljus.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag från ungefär nu - men framför allt från och med vintersolståndet - följer solens upp- och nedgång helt maniskt i längtan efter våren och ljusare dagar. På andra sidan nyår kan jag sitta och följa tabellerna framåt vecka för vecka och tänka längtansfullt "oh, nästa vecka går solen ner tio minuter senare! Och nästa vecka tolv till!" (det återstår för övrigt etthundrasexton dagar till vårdagjämningen )

Men jag ser också en charm i att det finns något så extremt opåverkbart och kompromisslöst att få längta till som ljusa kvällar och morgnar. Snö och kyla är visserligen lika opåverkbart, men ändå något som man som skåning kan slippa undan med lite tur. Men mörkret är ju exakt där (och när) det är, åtminstone sett till soluppgång och -nedgång.

 

[Petruska]

Jag ser ljuskäglor genom glesa trädrader vid den här tiden på året. Sommartid är det mest bara lummigt. Hör grannarna gör jag däremot året om. Jag hör skratt, bilar som startar, gräsklippare, vedkapar och djur. Några hundra meter bort har en ny granne flyttat hit som tog med sig ett par kor, ett gäng får och husbehovshöns. Hen är mer än varmt välkommen.

Därutöver har jag ju många århundradens spår påtagliga runt mig. Vid bakväggen till uthuset är strandbrinken till den gamla damm som försåg hyttan, kvarnen och sist sågverket med kraft. De gamla broarna och dammrännan som leder till stora fundament till det sedan länge försvunna vattenhjulet. Andra människors närvaro sedan minst 700 år tillbaka är väldigt påtagliga. De jobbade tillsammans för att förädla sina markers malm och skördar.

Jag lever mitt i allt detta. Att jag Inte skulle vilja ha grannarna inom nära synhåll bottnar mest i att jag själv gärna vill kunna kliva runt på mina marker utan att behöva varken kamma mig eller klä mig speciellt omsorgsfullt Men behöver jag hjälp av grannen så kliver jag över vägen, knatar iväg och knackar på.

Min önskan om min egna torva känns inte som något avståndstagande. Bygemenskapen här är stark och varm. Behövs ett handtag ringer min telefon, eller så hör jag av mig till någon som kan bistå mig.

Är våra världar så skilda?

Sommartid hör jag ganska mycket traktorer, runt runt på åkrarna. Det stör mig inte, jordbruket måste ju skötas annars får vi (eller djuren, snarare) ingen mat. En väg passerar mitt hus, men glest trafikerad. Från en av grannarna hör jag främst trädgårdsmaskiner (allt som jag pysslar med långsamt, långsamt för hand har den familjen en maskin för!), och i de perioder då där finns tonåringar hör jag motorljud. Alla tonåringar har påfallande många och högljudda fordon där.

Annars står helt klart min pappas barndomshem, som det här är fråga om, dels så klart väldigt mycket för HEMMA för mig, jag har alltid hängt där. Jag tycker inte att landskapet är särskilt vackert, men det är väldigt hemma. Jag kommer ihåg hur stort köket var när jag var liten, ser hur litet det är nu, och så där. Dels: det här är mitt fattigarv. Huset är skruttigt, åkrarna som har hört till är små. Min farfar som jag inte har träffat hade flera strängar på sin ganska illa stämda lyra: han var bonde, han var hästtjuv, han var alkoholist. Jordbruket på sommaren, ofta en kortare fängelsevistelse på vintern. Ingenting har någonsin gjorts ordentligt, ingen har någonsin orkat hela vägen. Självmord var den vanligaste dödsorsaken bland min pappas fastrar, farbröder och kusiner. Jag har många släktingar som har kroniska depressioner.

Trakten är kommunens fattigaste, drygt 25% röstar SD, jag har under mina 50 år egentligen inte lärt känna någon jag inte är släkt med. När jag fattade det, fattade jag varför jag aldrig får till något socialt liv där.

Allt detta lever jag med. Men mörkret. Det tar aldrig slut. Jag är avundsjuk på en kompis vars granne har en blinkande tomte som åker släde bakom en blinkande ren på taket!

 

[Petruska]

Vår sexåring kom in i rummet, ryckte till, drog in andan och frågade "vad är det där?".
Den svarta väggen av mörker utanför det öppna fönstret, menade hon.

Åh, hälsa henne!

 

[tanten]

Sommartid hör jag ganska mycket traktorer, runt runt på åkrarna. Det stör mig inte, jordbruket måste ju skötas annars får vi (eller djuren, snarare) ingen mat. En väg passerar mitt hus, men glest trafikerad. Från en av grannarna hör jag främst trädgårdsmaskiner (allt som jag pysslar med långsamt, långsamt för hand har den familjen en maskin för!), och i de perioder då där finns tonåringar hör jag motorljud. Alla tonåringar har påfallande många och högljudda fordon där.

Annars står helt klart min pappas barndomshem, som det här är fråga om, dels så klart väldigt mycket för HEMMA för mig, jag har alltid hängt där. Jag tycker inte att landskapet är särskilt vackert, men det är väldigt hemma. Jag kommer ihåg hur stort köket var när jag var liten, ser hur litet det är nu, och så där. Dels: det här är mitt fattigarv. Huset är skruttigt, åkrarna som har hört till är små. Min farfar som jag inte har träffat hade flera strängar på sin ganska illa stämda lyra: han var bonde, han var hästtjuv, han var alkoholist. Jordbruket på sommaren, ofta en kortare fängelsevistelse på vintern. Ingenting har någonsin gjorts ordentligt, ingen har någonsin orkat hela vägen. Självmord var den vanligaste dödsorsaken bland min pappas fastrar, farbröder och kusiner. Jag har många släktingar som har kroniska depressioner.

Trakten är kommunens fattigaste, drygt 25% röstar SD, jag har under mina 50 år egentligen inte lärt känna någon jag inte är släkt med. När jag fattade det, fattade jag varför jag aldrig får till något socialt liv där.

Allt detta lever jag med. Men mörkret. Det tar aldrig slut. Jag är avundsjuk på en kompis vars granne har en blinkande tomte som åker släde bakom en blinkande ren på taket!

Allt det du berättar gör att jag ser framför mig ditt mörker som en helt annan sorts mörker än mitt.

Mitt mörker är tryggt, nära och vänligt. I en bygd som välkomnat mig tillbaka när jag återvände efter några år i lägenhet. Jag var så uppenbart välkommen "hem" som de sa. Här finns trygghet och värme och mörkret är bara just ...mörkt.
Precis allt jag ser i ljuset finns där även när det är mörkt.

Det är inte bara huset som är "mitt". Det är grannhusen, historien, berget med dammarna. Vägarna, grustagen, dytagen och linsänkena som är gemensamma sedan laga skiftet, nya grannen i socknens äldsta trähus. Allt är välbekant och sådant jag känner trygghet och värme inför.

Ditt mörker verkar mest ledsamt?

Även här finns motorfordon och stora maskiner. För mig representerar de ljuden liv. Grannar som är verksamma och levande. Doften när grannen sprider svämgödsel nere i däljan.
Liv.
Liv och verksamhet runt mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Vår sexåring kom in i rummet, ryckte till, drog in andan och frågade "vad är det där?".

Haha! Påminner om min lilla systerdotter. När hon är hos mig knuffar hon fram köksstolen så hon ska kunna titta ut genom fönstret och står där länge länge och tittar på utsikten: en stor parkeringsplats, en vältrafikerad väg och så höghus längre bort. Så vände hon sig en gång till min syrra och sa "Mamma, det är jättekul att vara hos mormor och morfar men... ja... det finns ju som ingen utsikt där jämfört med här". Mormor och morfar bor då jättevackert, ute på landet, med utsikt över vackra åkrar och så havet .

 

[Petruska]

Allt det du berättar gör att jag ser framför mig ditt mörker som en helt annan sorts mörker än mitt.

Mitt mörker är tryggt, nära och vänligt. I en bygd som välkomnat mig tillbaka när jag återvände efter några år i lägenhet. Jag var så uppenbart välkommen "hem" som de sa. Här finns trygghet och värme och mörkret är bara just ...mörkt.
Precis allt jag ser i ljuset finns där även när det är mörkt.

Det är inte bara huset som är "mitt". Det är grannhusen, historien, berget med dammarna. Vägarna, grustagen, dytagen och linsänkena som är gemensamma sedan laga skiftet, nya grannen i socknens äldsta trähus. Allt är välbekant och sådant jag känner trygghet och värme inför.

Ditt mörker verkar mest ledsamt?

Även här finns motorfordon och stora maskiner. För mig representerar de ljuden liv. Grannar som är verksamma och levande. Doften när grannen sprider svämgödsel nere i däljan.
Liv.
Liv och verksamhet runt mig.

Fast jag uppfattar nog mörker på landet som - inte ledsamt, men tungt, vanligtvis. Inte när jag är ute i det. Mörker är ju inte heller lika mörk när man är i det, som när man är inne och har tänt. Men tex när jag åker bil på landet och ensamma hus ligger där och lyser upp så gott de kan. Jag tycker ofta att det ser - ja, inte riktigt ledsamt, inte sorgligt, men ensamt och isolerat och tungt ut.

Sen har jag blandade känslor för den där motorinriktade stilen som tonåringarna har. Hur de skolas in i ett bilbeteende som inte har annat än klimatkrisen på sin sida, så att säga. Skolas in i det som såna som jag arbetar för att förändra, de får det befäst innan de ens vet att det också är problematiskt. Felinlärning i mörkret. Ser jag politiskt på det ser jag ju att de är totalt fel ute, inte alls bara med sd.

Alltså, det är inte ledsamt att vara där, men jag skulle aldrig kunna bo där på heltid!

 

[Raderad medlem 6459]

Alltså, det är inte ledsamt att vara där, men jag skulle aldrig kunna bo där på heltid!

Jag förstår hur du menar. Jag känner samma sak när jag är hos mina föräldrar. Jag älskar att vara där förvisso, det är så vackert och stilla och som gjort för att vara ute och cykla, promenera, bada eller ligga inne framför brasan och läsa böcker. Men vintertid står jag ut ungefär en vecka innan jag blir fullkomligt förstörd av detta JÄVLA mörker där ute. Jag känner mig bara isolerad, ensam, småledsen, ja jag vet inte vad. Tiden står som still och jag känner mig ensammast i hela världen.

 

[Petruska]

Jag förstår hur du menar. Jag känner samma sak när jag är hos mina föräldrar. Jag älskar att vara där förvisso, det är så vackert och stilla och som gjort för att vara ute och cykla, promenera, bada eller ligga inne framför brasan och läsa böcker. Men vintertid står jag ut ungefär en vecka innan jag blir fullkomligt förstörd av detta JÄVLA mörker där ute. Jag känner mig bara isolerad, ensam, småledsen, ja jag vet inte vad. Tiden står som still och jag känner mig ensammast i hela världen.

Jag tänker ibland att fattigdom kommer att drabba mig och jag kommer att tvingas att bo där och jag kommer att bli en crazy horselady som bara pratar med hästen. Och då är det ju inte ens fattigdom att ha ett hus och en häst, men ändå. I scenariot ingår att den enda jag någonsin pratar med är hästen och alla mina övriga kapaciteter och sociala band försvinner, en efter en.

 

[Petruska]

I mitt fall står det för att jag faktiskt inte trivs med att ha främmande folk omkring mig 24/7. Jag trivs helt enkelt bäst med att bo lite avsides, mer eller mindre folktomt.

Inte så att jag är speciellt introvert eller osocial, för det är jag inte men friheten i att vara bara jag, nära naturen ger mig ro i själen

Stadsliv, bo i betonglåda med grannar vägg i vägg, gatlyktor, bilar som kör förbi "överallt" och folk vartän man tittar osv osv gör mig enbart stressad

Jag gillar jättemycket att det finns ett människomyller som jag slipper att aktivt förhålla mig till. Människor som är där, på andra sidan väggen, utanför dörren, på trottoaren osv och gör sitt medan jag gör mitt. Och hela tiden medan vi inte bryr oss om varandra, skapar vi liksom kulissen till varandras vardag, vi skapar varandras samhälle åt varandra, hela tiden. Vi delar utrymme och resurser. Jag gillar sådan helt anonym gemenskap.

 

[Cilva]

Jag blev lite nyfiken av mörkerdiskussionen här och letade rätt på en tabell över solens upp- och nedgång. Idag har min ort natt i 19 timmar och 4 minuter. När solen går upp nu har jag varit på jobbet över en timme och den går ner ungefär en timme innan jag åker hem (jag är lärare och är på arbetet ungefär mellan 07.30 och 15.00). November är alltid tråkigt och jag har gärna någon trevlig belysning utomhus men tittar ärligt talat inte ut genom fönstren särskilt mycket, det finns ju faktiskt inte så mycket att se, så de gör varken till eller från av den anledningen.

Något som jag annars tycker ser trevligt ut är att hänga upp en sådan där ljusslang under takfoten på uthus/hus som någon redan visat bild på. Det blir liksom lite lagom med ljus. Belysning vid foten av träd kan också vara trevligt på samma sätt (så där så att stammen lyses upp). Nu funkar ju inte solcellsbelysning särskilt bra här men det tycker jag också ser trevligt ut om man har i rabatten eller kanske i ett stenparti.

 

[Raderad medlem 6459]

(jag är lärare och är på arbetet ungefär mellan 07.30 och 25.00)

 

[Cilva]

Och jag som tyckte att jag knappt hann klicka på publicera innan jag ändrade

 

[fejt]

Haha! Påminner om min lilla systerdotter. När hon är hos mig knuffar hon fram köksstolen så hon ska kunna titta ut genom fönstret och står där länge länge och tittar på utsikten: en stor parkeringsplats, en vältrafikerad väg och så höghus längre bort. Så vände hon sig en gång till min syrra och sa "Mamma, det är jättekul att vara hos mormor och morfar men... ja... det finns ju som ingen utsikt där jämfört med här". Mormor och morfar bor då jättevackert, ute på landet, med utsikt över vackra åkrar och så havet .

Men det var väl det raraste
Jag förstår henne. Att komma in till farmor som bodde i stan var lika exotiskt varje gång när jag var liten. Att somna på soffan och höra hissen skramla i trapphuset, bilarna utanför och hur det aldrig blev riktigt mörkt och tyst.
I andra perioder av mitt liv har jag levt så och känt mig trygg och lycklig med det.

 

[Raderad medlem 6459]

Och jag som tyckte att jag knappt hann klicka på publicera innan jag ändrade

Jag är snabb som blixten

(Kollade för skojs skull upp Kirunas sol upp och ner-tider. Herregud! På torsdag går den upp 10:20 och ned 12:36. HUR kan nån bo där? Jag skulle ALDRIG klara det!)

 

[Bluefish]

Jag är snabb som blixten

(Kollade för skojs skull upp Kirunas sol upp och ner-tider. Herregud! På torsdag går den upp 10:20 och ned 12:36. HUR kan nån bo där? Jag skulle ALDRIG klara det!)

Googlade precis renkalv och jag hade trivs ypperligt i Kiruna

 

[hagel]

Jag gillar jättemycket att det finns ett människomyller som jag slipper att aktivt förhålla mig till. Människor som är där, på andra sidan väggen, utanför dörren, på trottoaren osv och gör sitt medan jag gör mitt. Och hela tiden medan vi inte bryr oss om varandra, skapar vi liksom kulissen till varandras vardag, vi skapar varandras samhälle åt varandra, hela tiden. Vi delar utrymme och resurser. Jag gillar sådan helt anonym gemenskap.

Samma här . Det är trygghet för mig!

Under mina 14 månader i Norge kände jag mig nästan klaustrofobisk av att vara så långt från ära och redlighet (och då bodde jag ändå i utkanten av en tätort). De mörka månaderna gav mig en känsla av att bli kvävd av den där stora, mörka tystnaden som liksom inte responderade på något . Resten av bygden tycker nog att de bor mitt i den ultimata friheten .

Här i stan är det alltid lite liv och rörelse och jag får inte den där förlamande känslan av ensamhet! Grannens hund som skäller på glassbilen och en unge som kör förbi utanför fönstret på sin kick bike känns avslappnande för mig. Plus att grannarna i huset på andra sidan gatan lyser upp utanför mitt fönster med sina lampor i novembermörkret .

 

[Raderad medlem 6459]

Googlade precis renkalv och jag hade trivs ypperligt i Kiruna

Bara TVÅ jävla timmar dagsljus! DAGSLJUS! Alltså jag kan inte ens fatta hur det funkar. Fy attans alltså. SÅ söta är inte renkalvar att de kompenserar .

 

[Petruska]

Bara TVÅ jävla timmar dagsljus! DAGSLJUS! Alltså jag kan inte ens fatta hur det funkar. Fy attans alltså. SÅ söta är inte renkalvar att de kompenserar .

Nu vet jag inte i detalj hur renkalvar utvecklas, men är de ens som sötast just under den mörka tiden? Och med tanke på mörkret, ser man dem ens då?