Jamtland
Trådstartare
Ja, vad kan jag säga...
Tre dagar före julafton skulle sambon köra in skotern på gården (som vi har instängslad för hundarnas skull) och våran finaste lille Guran (hamiltonstövare) smiter ut. Överlycklig eftersom skotern är igång och alla är ute och tjoar. Han drar iväg och även fast jag vrålar och har mig så försvinner han över närmaste snödriva och iväg.
Sambon spårar honom en bit men tappar bort spåret efter en bit. Ungefär en timme senare hör jag tåget tuta... Järnvägen ligger någon kilometer bort, på andra sidan sjön, men nu ligger ju isen. Tåget tutar normalt sett inte så vi hör det så redan då fick jag en väldigt otäck känsla i magen. Sambon åker iväg igen och hittar vår finaste lille Guran bredvid rälsen, tack och lov gick det fort och han dog omedelbart.
Samma dag blir min gammelhund Butch (Engelsk staffe) sjuk... Dagen efter är det så pass illa att jag får åka till veterinären med honom. Han blir behandlad med en liter dropp + medicin men återhämtar sig aldrig helt. Dagen före nyårsafton får vi ta bort honom för då har det vänt och han har blivit dramatiskt sämre...
Det är så fruktansvärt, fruktansvärt tomt här hemma... Guran var den livlige "Åh, kommer du hem NU matte och jisses så LYCKLIG jag är att se dig!" medan Butch var mer av den bestämde "Släpp ut mig nu annars skäller jag tills du gör det"- typen.
Butch sov alltid vid mina fötter, han var min fotvärmare. Som det är nu så får jag ha tjocksockar och elektrisk filt runt fötterna när jag ska sova, men det är inte samma sak.
Guran "tvingade" ut mig på promenader och han syntes alltid i backspegeln när jag åkte bil.
Mina pojkar var alltid med mig då ingen av dem klarade av att vara ensam hemma. De få dagar jag jobbade lämnade jag in dem på "dagis" hos svärmor innan jag åktre vidare till dagis med flickorna.
Det är så tomt, så tomt, så tomt... Varför mina fina pojkar och VARFÖR båda två?!
De fattas mig...
Tre dagar före julafton skulle sambon köra in skotern på gården (som vi har instängslad för hundarnas skull) och våran finaste lille Guran (hamiltonstövare) smiter ut. Överlycklig eftersom skotern är igång och alla är ute och tjoar. Han drar iväg och även fast jag vrålar och har mig så försvinner han över närmaste snödriva och iväg.
Sambon spårar honom en bit men tappar bort spåret efter en bit. Ungefär en timme senare hör jag tåget tuta... Järnvägen ligger någon kilometer bort, på andra sidan sjön, men nu ligger ju isen. Tåget tutar normalt sett inte så vi hör det så redan då fick jag en väldigt otäck känsla i magen. Sambon åker iväg igen och hittar vår finaste lille Guran bredvid rälsen, tack och lov gick det fort och han dog omedelbart.
Samma dag blir min gammelhund Butch (Engelsk staffe) sjuk... Dagen efter är det så pass illa att jag får åka till veterinären med honom. Han blir behandlad med en liter dropp + medicin men återhämtar sig aldrig helt. Dagen före nyårsafton får vi ta bort honom för då har det vänt och han har blivit dramatiskt sämre...
Det är så fruktansvärt, fruktansvärt tomt här hemma... Guran var den livlige "Åh, kommer du hem NU matte och jisses så LYCKLIG jag är att se dig!" medan Butch var mer av den bestämde "Släpp ut mig nu annars skäller jag tills du gör det"- typen.
Butch sov alltid vid mina fötter, han var min fotvärmare. Som det är nu så får jag ha tjocksockar och elektrisk filt runt fötterna när jag ska sova, men det är inte samma sak.
Guran "tvingade" ut mig på promenader och han syntes alltid i backspegeln när jag åkte bil.
Mina pojkar var alltid med mig då ingen av dem klarade av att vara ensam hemma. De få dagar jag jobbade lämnade jag in dem på "dagis" hos svärmor innan jag åktre vidare till dagis med flickorna.
Det är så tomt, så tomt, så tomt... Varför mina fina pojkar och VARFÖR båda två?!
De fattas mig...
