Det är bara inte kul längre *långt*

[Widerberg]

Jag måste bara få vräka ur mig lite, innan det stiger mig åt huvudet

Förra hösten flyttade jag hästen till ett stall med ridhus ca 2 mil hemifrån, för att kunna hålla igång både mig själv och hästen hela vintern. En stor omställning för mig som under alla mina år med häst haft max 10 min promenad till stallet.
Det funkade jättebra, vi trivdes i stallet båda två, tränade varje vecka och var på topp. Jag jobbade hela oktober månad men eftersom jag oftast slutade runt 13 hann jag ändå rida innan lektionerna i ridhuset började.

I februari/mars fick jag jobb igen men denna gången högre procent och alltså längre dagar vilket resulterade i att jag i princip aldrig hann rida. Ställde av hästen och pysslade bara med henne. Eftersom jag aldrig hann rida blev det tråkigare och tråkigare att åka till stallet, kombinerat med körningen varje dag (som jag absolut inte är van vid, bortskämd som man är ) gjorde att det till slut kändes som ett enda stort tvång att åka till stallet. Jag kände ingen som helst glädje över att åka dit. Jag längtade som en tok tills jag skulle kunna flytta hem Moa på bete, så jag äntligen kunde ha gångavstånd till henne som förr.

Efter många om och men bestämde jag mig i början av april för att sälja Moa. Det svåraste jag någonsin kommit fram till. Men det kändes rätt. Jag hade inte mycket intresse eller motivation kvar och till hösten ska jag börja på komvux och så småningom högskola och då vill jag kunna ägna mig åt det utan att känna att jag försummar hästen.

Nåväl, i mitten på maj var det äntligen dags för betesläpp och jag fick ha Moa nära mig igen Det kändes underbart! Och jag fick tillbaka glädjen för hästeriet. Började rida lite smått och det kändes jättepositivt.
Hela tiden har hon varit ute till försäljning och tanken var att jag skulle rida igång henne efter vårens alldeles för långa vila. Lite lättare att sälja en häst som inte är helt ur kondition också.

Men nu har jag kommit tillbaka i en svacka igen. Jag har inte ridit på evigheter, knappt gjort något med Moa öht. Det är helt enkelt inte kul längre. Det tar fem min på cykel till betet, men ändå drar jag mig för det. Fastän jag vet att när jag väl är där känns det bra.

Allt detta resulterar i ett så dåligt samvete att det känns som om hela jag ska gå sönder inifrån och ut. Här sitter jag, med en underbar häst i min ägo som jag i princip bara låter...förfalla.
Jag mår jättedåligt för att Moa knappt blir aktiverad något, hon vill ju få komma ut, hon älskar det. Att arbeta är toppen tycker hon.
Men jag kan inte.

Jag skäms över mig själv som hästmänniska för att jag tappat intresset. Det skulle ju aldrig hända mig!
Jag älskar min häst, det gör jag verkligen. Men intresset det finns bara inte kvar.

Till viss del kan mitt tappade intresse bero på bestlutet att Moa ska säljas, det tvivlar jag inte på. Jag hade skulle ju ha henne till hon slutade sina dagar, trodde jag.
Nu vill jag bara att någon toppenperson ska höra av sig och köpa henne, så jag slipper dessa skuldkänslor som tynger mig.

Usch, jösses vad långt och svamligt det blev. Hoppas någon orkade läsa allt och kan komma med något vettigt svar kanske

Älskade lilla hästen

 

[Lovisaleonora]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

Klart du drar dig för att åka dit när du lägger ett sådant skuldlass på dig. Hästen mår inte dåligt av att vila från ridningen så länge den får komma ut och vara häst.

Läser mellan raderna att du är en av de ryttare som inte kan släppa kraven, inget mellanting, antingen svart (vila för hästen) eller vitt (tävlingskondition m e m). Jag lever nämligen med en f d tävlingsryttare som har haft svårt att växla ner till hobbyhästeriet.

 

[Widerberg]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

Nej men det tycker jag nog inte. Har aldrig haft några stora krav på mig och hästen (inte vad jag är medveten om iaf) och vi har nästan bara ägnat oss åt hobbyridning under våra år tillsammans.

 

[rare]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

åh vad fin hon såg ut på bilden. men måste du sälja henne o kondition då? ok det blir mindre pengar..men aa jag vet inte med rätt person skulle jag i alla fall känna att det var skönare att få henne såld. jag hatade ovissheten innan min förra häst blev såld, det var så grymt tråkigt att rida att jag till och med funderade på att strunta i att köpa ny häst. och anledningen till försäljning var att hästen inte räckte till, till min ridning. jag älskar att träna och tävla. oj..lite off topic kanske..men you get the point?

 

[Slala]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

Jag tycker att du är stark...Jag tror att många helt enkelt bara låtit hästen gå och skrota... det märks ju att du är mån om din häst. Kanske ett dumt förslag, men har du aldrig funderat på att låna ut henne till en ridskola eller ngt??? Alternativt sälja henne till ridskola? Jag menar, det finns ju många bra ridskolor här i landet

 

[Widerberg]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

Nej jag måste ju inte, men det känns bättre att sälja en häst som är igång

Slala: Har funderat på ridskola men nej, det skulle inte passa henne.

 

[Jossantt]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

vilken jobbigt sits du har!
finns det inget stall närmare dig du kan ha henne i?
OCH måste du verkligen sälja?
Låna ut på foder ett år och se hur det känns då?
Alla hamnar i svakor, men det brukar gå över!
släpp pressen helt! Om hästen ändå går på bete, så behövs ingen kondition! mysturer i skritt i skogen räcker bra...!
Det känns som att du har glömt bort att ha kul med din häst! Tävling och träning är inte allt, ni två kan göra så mycket roligare saker med varandra!
börja lite med NH? tömkör i skogen? trick-training?

 

[Widerberg]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

Närmare än vad hon är nu är inte möjligt, om jag inte får ha henne i trädgården förstås Och blir hon inte såld i sommar så kommer hon stå i ett stall fem min hemifrån till hösten.

Måste sälja gör jag väl kanske inte, men det känns mest rätt.

 

[Josefemma]

Sv: Det är bara inte kul längre *långt*

Men du... kan du inte prova att ha fodervärd eller halvfodervärd eller kanske t om "bara" medryttare?
Om kraven och pressen på dig släpper, så kanske du får tillbaka lusten? Jag har varit där du är - lösningen för mig, var att få avlastning. Då blev det kul igen...
Lycka till!