Det är inte som förr.

[Jane_Done]

Sv: Det är inte som förr.

Jag tror inte du curlar men jag är det nog otydlig.

Du skriver att man inte ska behöva oroa sig för deras liv. Det är precis vad jag menar med att man faktiskt inte kan skydda sig mot, såna katastrofer, det ingår i livet! Alltså, aldrig någonsin har människor varit så säkra som idag, i Sverige. 100 procents garanti för att ett barn inte ska förlora livet går inte att få!

Och vi har någon form av tro att vi kan skydda oss mot sånt men det går ju inte!

Min undran är alltså då om det faktum i att vi lever i den säkraste och tryggaste tiden som funnits gjort att vi tror att katastrofer inte SKA, inte FÅR inträffa?

 

[Björk]

Sv: Det är inte som förr.

Min undran är alltså då om det faktum i att vi lever i den säkraste och tryggaste tiden som funnits gjort att vi tror att katastrofer inte SKA, inte FÅR inträffa?

Intressant. Kanske är det så.

Jag tänker direkt på när vi var i Thailand för ett år sen. Där verkar ju vespan vara det mest vanliga fordonet. Även som "familjebil". När man ser 2 vuxna och ett litet barn på några år fara fram som jehun på vespan; självklart utan hjälmar på någon av dem så blir man ju som svensk helt vettskrämd.

Vad vill jag säga? Jag vet inte riktigt, men kanske att allt är relativt.

 

[Zanuzzi]

Sv: Det är inte som förr.

Hej hörni.

Jag har inga barn, jag är ett själv egentligen så jag har väl ingenting här att göra.

Men jag vill ändå skriva en liten tanke...

Jag förstår så väl att ni vill skydda era barn från allt ont, jag gör verkligen det. Jag kan inte förstå exakt, eftersom jag inte har barn själv, men jag är inte dum i huvudet.

Och visst, vi lever i en vidrig värld. När jag hörde om Engla lutade jag armbågarna mot knäna och grät. Jag grät för att det är så orättvist, för att vi är så maktlösa, för att världen är som den är.

Men som någon har skrivit... det är inte bra att överbeskydda sina barn. Tro mig, jag vet hur det är att vara överbeskyddad.
Mina föräldrar ville inte att något skulle hända med mig eller min syster, så vi växte upp ganska isolerat. Kontakt med farmor och mormor, inga andra. Jag är väldigt ovan vid att umgås med vuxna och min syster har sociala problem.

Visst ska man skydda sina barn, men de måste få leva oxå. Om mina föräldrar hade tillåtit mig att leva hade jag inte känt mig så död inuti att jag var beredd att ta livet av mig förra året.

Skydda era barn, men gör det med måtta. Annars gör ni dem bara illa.

 

[Björk]

Sv: Det är inte som förr.

Visst ska man skydda sina barn, men de måste få leva oxå. Om mina föräldrar hade tillåtit mig att leva hade jag inte känt mig så död inuti att jag var beredd att ta livet av mig förra året.

Vad tråkigt att du mått så dåligt!
Men, vilka kloka ord du skriver!! Du har naturligtvis helt rätt!

 

[Jane_Done]

Sv: Det är inte som förr.

Visst ska man skydda sina barn, men de måste få leva oxå. [...]
Skydda era barn, men gör det med måtta. Annars gör ni dem bara illa.

Så klokt skrivet! Och jag känner väl igen det du beskriver. Man missar ju livet genom att bara vara rädd för allt farligt som KAN hända.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Åter igen; jag vill inte gör någon bomullsinpackning till vardags. Jag har redan skrivit varför.

 

[Björk]

Sv: Det är inte som förr.

Åter igen; jag vill inte gör någon bomullsinpackning till vardags. Jag har redan skrivit varför.

Oj, förlåt...

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Jag tror inte du curlar men jag är det nog otydlig.

Du skriver att man inte ska behöva oroa sig för deras liv. Det är precis vad jag menar med att man faktiskt inte kan skydda sig mot, såna katastrofer, det ingår i livet! Alltså, aldrig någonsin har människor varit så säkra som idag, i Sverige. 100 procents garanti för att ett barn inte ska förlora livet går inte att få!

Och vi har någon form av tro att vi kan skydda oss mot sånt men det går ju inte!

Min undran är alltså då om det faktum i att vi lever i den säkraste och tryggaste tiden som funnits gjort att vi tror att katastrofer inte SKA, inte FÅR inträffa?

Men nej! Jag tycker inte det ingår i livet att barn mördas. Är det sådant vi ska lära barnen? "Jaha, din kompis Pelle våldtogs och mördades, ja, men det är sådant som händer. Precis som att din kanin dog."

Det är inte samma sak.

Kaniner dör, olyckor händer där barn skadas och dör. Det måste man kunna leva med.

Men jag tycker absolut inte man ska räkna mord till en av alla de sakerna som kan hända.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Det var inte riktat så hårt som det blev.

Jag blir bara så trött på att jag missuppfattas.

Förlåt.

 

[Björk]

Sv: Det är inte som förr.

Ingen fara...
Jag svarade bara direkt på ditt första inlägg och läste inte allt i tråden först.

 

[Zanuzzi]

Sv: Det är inte som förr.

Åter igen; jag vill inte gör någon bomullsinpackning till vardags. Jag har redan skrivit varför.

Hoppas att mitt inlägg inte tolkades fel. Absolut ingen pik till någon.
Ni är föräldrar som vill det bästa för era barn. Heder åt er

 

[Trygg]

Sv: Det är inte som förr.

Jag förstår precis vart du vill komma i ditt inlägg!

Jag vet inte riktigt vart man ska finna balansen heller.
Mina barn är så små ännu så det tar ett tag innan jag behöver möta "verkligheten".
Den verklighet som innebär att de ska cykla till skolan själva.
Gå i affärer och shoppa. Åka och bada utan mig osv osv.

Speciellt en dag som den här så känns det som om man aldrig skulle våga släppa dom ur sikte..

 

[Trygg]

Sv: Det är inte som förr.

Men ajg kan faktiskt förstå vad de menade. Jag kan väl med tycka att det inte var det smartaste ifall ifall något hade inträffat vad hade hänt med barnen då?

Så du menar att du mycket väl skulle kunna vara en av dom som går fram till en förälder som låter sina barn åka 200 meter på en stor parkeringsplats där bak i kombin?

 

[Jane_Done]

Sv: Det är inte som förr.

Men nej! Jag tycker inte det ingår i livet att barn mördas. Är det sådant vi ska lära barnen? "Jaha, din kompis Pelle våldtogs och mördades, ja, men det är sådant som händer. Precis som att din kanin dog."

Det är inte samma sak.

Kaniner dör, olyckor händer där barn skadas och dör. Det måste man kunna leva med.

Men jag tycker absolut inte man ska räkna mord till en av alla de sakerna som kan hända.

Men ändå händer det. Det är fruktansvärt, ingen vill inte att det ska vara så, men ändå finns det.

Är inte det då ett verktyg för oss som föräldrar och för barnen att tex. förklara att personen är sjuk, polisen hittar den skyldige, att den hamnar i fängelse/vård?

Att som förälder förtvivla tror jag är den största otjänsten man kan göra sina barn.

Och jag tänker på katastrofområden, jag tänker på krigszoner. Hur hanterar föräldrar det där?

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Jag vet faktiskt inte.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Givetvis tror jag det. Annars en ganska onödig tråd. Men ska man bara var tacksam för att nivån på brott är densamma nu som för t.ex. 40 år sedan, även om det just inte är detsamma som sker?

Vi lever i den absolut säkraste av tider. Det är ett faktum, oavsett hur man räknar.

Och hur många barn hade du? Dessa tankar surrade inte i mitt huvud innan jag skaffade barn. Jag tyckte det var obehagligt och hemsk, som mycket annat man läser om. Men jag oroade mig absolut inte på samma sätt som innan.

Man måste väl inte resonera irrationellt bara för att man blir förälder? Rädsla föder bara mer rädsla. Jag tror de flesta skulle må bättre om de satte sådana här enskilda händelser i ett större perspektiv.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Men ändå händer det. Det är fruktansvärt, ingen vill inte att det ska vara så, men ändå finns det.

Är inte det då ett verktyg för oss som föräldrar och för barnen att tex. förklara att personen är sjuk, polisen hittar den skyldige, att den hamnar i fängelse/vård?

Att som förälder förtvivla tror jag är den största otjänsten man kan göra sina barn.

Och jag tänker på katastrofområden, jag tänker på krigszoner. Hur hanterar föräldrar det där?

Ja, det undrar jag också. Jag tycker den här hysterin är ett tecken på oerhört bortskämda vi är. Döden hör inte hemma i våra liv längre, trots att det är den enda garantin vi kan få: att vi en gång dör.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Skönt att i alla fall en förstår vart jag vill komma

Min son är ännu bara två år. Men jag anses kanske som oförsiktig, som låter honom gå som han vill i trapporna hemma. Eller lär honom skära grönsaker med kniv. Sprätta upp spånbalar med kniv. Jag tror att om han lär sig tidigt, på rätt sätt, minskar risken för olyckor. Jag vet ju att det jag förbjudet blir hur spännande som helst. Bättre då att han får prova och lära sig, men med övervakning. (Knivar är dock ingenting han får använda bara sådär, för er som fick hjärtat i halsgropen)

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Men jag tycker absolut inte man ska räkna mord till en av alla de sakerna som kan hända.

Men det KAN hända. Osannolikt ja, men det inträffar.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Du skriver att man inte ska behöva oroa sig för deras liv. Det är precis vad jag menar med att man faktiskt inte kan skydda sig mot, såna katastrofer, det ingår i livet! Alltså, aldrig någonsin har människor varit så säkra som idag, i Sverige. 100 procents garanti för att ett barn inte ska förlora livet går inte att få!

Hear, hear!
Och från en förälder...