Det är inte som förr.

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Och jag har inte svårt för döden. Jag har däremot svårt för att man tydligen ska acceptera att döden tas av andra människor, och att man ska tycka det är okey. Ja, vi har det ju ändå så bra här, så det är visst bara tacka och ta emot. Lite död är bara naturligt.

Man måste väl inte resonera irrationellt bara för att man blir förälder? Rädsla föder bara mer rädsla. Jag tror de flesta skulle må bättre om de satte sådana här enskilda händelser i ett större perspektiv.

Var någonstans är jag irrationell?

Jag tror de flesta skulle må bättre om de satte sådana här enskilda händelser i ett större perspektiv.

Säg det till föräldrarna till alla de barn som blir utsatta.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Hear, hear!
Och från en förälder...

Oavsett om det kommer från en förälder eller inte så tycker jag än dock inte att man ska räkna barnamord som en katastrof som ingår i livet, som man ska acceptera.

Fast jag tror att jag uttrycker mig fel, för det är ingen som förstår min poäng.

 

[Trygg]

Sv: Det är inte som förr.

Lite OT men jag och en nära vän pratade faktiskt om det här igår.
Vi växte upp tillsammans och under vår uppväxt tältade vi ensamma på somrarna ute på hennes "gård".
I det här bostadsområdet bodde det en psykiskt sjuk man och jag vet att vi låg och spanade på honom när han tog sina nattliga promenader i sin stora vargpäls.

Man cyklade själv upp till sjön och var där och badade hela dagarna!
När man blev lite äldre gick man Avenyn upp och ner för att sedan gå hem till sin stadsdel på förnatten.

Vi sov på höloftet i stallet om somrarna och man var inte gammal när man första gången fick lov att gå på Liseberg alldeles själv.

Allt det där fick de flesta barn göra och det var ingenting märkvärdigt med det alls.
För så var det på 70- och 80-talet.
Idag får inte barnen alls den friheten och det är så sorgligt att det har ändrats på en sådan kort tid.
Vart kommer vi befinna oss om ytterligare 20 år?

Som sagt, mina barn är små och jag är nog med en ganska "oförsiktig" mamma som absolut inte överbeskyddar.
(Jag lät ju för Guds skull mina barn åka 200 meter i 20 km/h bak i bilen!!)
Men samtidigt så vet jag att mina barn kommer tyvärr aldrig få den friheten som jag själv fick.
Det gör lite ont att tänka på det.

Även om jag skulle låta dom tälta själva uppe vid en sjö i 10-12-årsåldern så hade jag nog blivit anmäld för de sociala myndigheterna!

 

[pernilla_s]

Sv: Det är inte som förr.

Så du menar att du mycket väl skulle kunna vara en av dom som går fram till en förälder som låter sina barn åka 200 meter på en stor parkeringsplats där bak i kombin?

Jag skulle inte gå fram till föräldern, men jag har reagerat. Ser ingen mening att skälla på någon för en sådan sak. Ska jag som främmande människa säga något så får det vara bra mycket värre. Hade du däremot slagit din unge då hade jag sagt till dig, men det är ju en helt annan sak.

 

[Trygg]

Sv: Det är inte som förr.

Jag skulle inte gå fram till föräldern, men jag har reagerat

Ok. Det är just sådana "reaktioner" som gör att jag tycker att trygghetstänket har gått för långt...

Jag kan ärligt säga att jag hade inte reagerat om du skjutsade ditt barn bak på cykeln -i 100 meter- utan hjälm.
Men vi är väl olika!

Trygg//Som (över)levde den tiden då det var lagligt att man låg med täcke, ficklampa och en bok bak i kombin tillsammans med 2 syskon genom Europa!

 

[åke]

Sv: Det är inte som förr.

Ibland kan jag tycka att denna trygghetshysteri går för långt dock!

Mina busisar ville leka hund så de fick åka en sväng bak i kombin.
Då kommer det fram en mamma och en pappa till mig (dom är i min egna ålder och de hade sin 2-åring i famnen) och talar om för mig hur oansvarig jag är..

På barnens dagis finns det en liten kille som aldrig får följa med på utflykter och dyl. om inte någon av föräldrarna kan närvara.
I höstas bjöd jag upp hela avdelningen till stallet.
Innan denna kille fick följa med så ville föräldrarna åka dit och "reka" så att det inte fanns några farligheter där. Tex. skräp, för brant trappa till höloftet, livsfarliga brunnar osv.

Nu fick pojken ändå inte följa med då föräldrarna hade börjat misstänka pälsdjursallergi.

En sådan kille undrar jag hur det kommer gå för längre fram i livet!

Min gravt synskadade son är med i stallet och jag lämnar honom utan uppsikt.
Allt för att visa honom att han kan!
Curlar man för mycket och talar om att allt är farligt så är det indirekt att säga till barnet att den inte duger till att ta några egna beslut. Att vi litar inte på dig helt enkelt..

Jag vet även föräldrar som har hjälmar på sina barn när de ska lära sig att gå..

Däremot så känner jag igen mig i den rädslan och oron man känner inför barnens tonårstid.
Hur ska man våga låta dom vistas ensamma på stan osv?

Samtidigt tror jag att man måste stålsätta sig!
Barnen måste få lov att växa som egna individer precis som vår generation och generationerna före oss har fått göra!

Fast sådant är ju inte jag så rädd för. Vardagsolyckor och så. Mina har med åkt någon kort runda i skogen i bagaget i kombin. Vem har inte det lixom. Mina barn var 7 år när dom började rida i trafiken tex. Sådanna saker är jag inte så nojjig för. Men det är ju detta jävla våldet. Knivar och vapen finns överallt. Samma sak med droger och k*t gubbar. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att barn inte kan leka själva på en lekplats längre. Dagen barn får inte vara barn på det viset som jag var.

 

[åke]

Sv: Det är inte som förr.

Intressant. Kanske är det så.

Jag tänker direkt på när vi var i Thailand för ett år sen. Där verkar ju vespan vara det mest vanliga fordonet. Även som "familjebil". När man ser 2 vuxna och ett litet barn på några år fara fram som jehun på vespan; självklart utan hjälmar på någon av dem så blir man ju som svensk helt vettskrämd.

Vad vill jag säga? Jag vet inte riktigt, men kanske att allt är relativt.

I Thaliland dör det mest folk i olyckor per dag.

 

[åke]

Sv: Det är inte som förr.

Lite OT men jag och en nära vän pratade faktiskt om det här igår.
Vi växte upp tillsammans och under vår uppväxt tältade vi ensamma på somrarna ute på hennes "gård".
I det här bostadsområdet bodde det en psykiskt sjuk man och jag vet att vi låg och spanade på honom när han tog sina nattliga promenader i sin stora vargpäls.

Man cyklade själv upp till sjön och var där och badade hela dagarna!
När man blev lite äldre gick man Avenyn upp och ner för att sedan gå hem till sin stadsdel på förnatten.

Vi sov på höloftet i stallet om somrarna och man var inte gammal när man första gången fick lov att gå på Liseberg alldeles själv.

Allt det där fick de flesta barn göra och det var ingenting märkvärdigt med det alls.
För så var det på 70- och 80-talet.
Idag får inte barnen alls den friheten och det är så sorgligt att det har ändrats på en sådan kort tid.
Vart kommer vi befinna oss om ytterligare 20 år?

Som sagt, mina barn är små och jag är nog med en ganska "oförsiktig" mamma som absolut inte överbeskyddar.
(Jag lät ju för Guds skull mina barn åka 200 meter i 20 km/h bak i bilen!!)
Men samtidigt så vet jag att mina barn kommer tyvärr aldrig få den friheten som jag själv fick.
Det gör lite ont att tänka på det.

Även om jag skulle låta dom tälta själva uppe vid en sjö i 10-12-årsåldern så hade jag nog blivit anmäld för de sociala myndigheterna!

Ja, så ser jag med på det. Vi gjorde ju samma saker. Det kommer inte mina barna att kunna göra. Känns inget roligt alls.

 

[chrysler]

Sv: Det är inte som förr.

Kl

Man behöver inte överbeskydda sitt barn bara för att amn är rädd om barnet & inte vill att ngt ska hända.
Förstår inte att alla ska resonera i svert eller vitt.
Jag är absolut inte en människa som får panik om barnet gråter, slår sig, får ett sår, går in i en vägg, ramlar osv.
Det är sånt de måste göra för att lära sig till nästa gång.
Men om en förövare får tag i barnet så kanske det aldrig blir en nästa gång, det är sånt jag vill skydda mitt barn mot.

 

[TinyWiny]

Sv: Det är inte som förr.

kl

Mina barn är tonåringar nu, de har överlevt små barns tiden tack och lov

Men olyckor som har hänt etsar sig fast i en minne, som när sonen ramlade ner från sängen och fick så svår hjärnskakning att han var medvetslös, eller när dottern dryga året ramlade i en vattenpöl och låg kvar vad hade hänt om jag inte varit där vad hade hänt om jag tittat åt ett annat håll, hjälpt brorsan att knäppa jackan? hon höll på att drunkna i en vattenpöl som var några cm djup

Visst kan man inte varje dag tänka tänk om... men mycket kan man förebygga, att hinna se innan det händer, jag har aldrig låtit mina barn cykla utan cykelhjälm, när sonen vägrade ta på sin så blev cykeln inlåst, vad gör han? jo han lånar lillsysters cykel och en bil kör på honom inne på en bilfri gård sådant kan man inte förutse, men man kan prata med sina barn man kan förklara varför man inte gör/utsätter sig för vissa saker.

Mina barn vet att jag inte dricker alkohol/tar sömn tabletter när de inte är hemma, de vet att oavsett när/hur/varför de behöver mej så kommer jag.
Det hindrar många "olyckor", de behöver inte åka med någon som de inte litar på, de vet att jag hämtar ändå, oavsett varför.

Att ha en bra relation till sina barn så att de vågar berätta när något har hänt, jag sa till mina barn när de var små att hemligheter får man gärna ha, men en hemlighet som de inte får berätta om, som får dem att må dåligt, ska de genast berätta om, för sådana hemligheter är inte bra.

Jag vet en människa som lämnade sina barns pappa när hon fick en dotter, av rädsla att han skulle göra hennes dotter lika illa som hennes pappa hade gjort henne rätt eller fel? ja visst är det synd om pappan, som aldrig visat tendens till att göra något sådant, men ändå kan jag förstå henne, hennes rädsla för att något skulle hända hennes barn var så stark att hon hellre levde ensam än med en man som "kunde" göra barnen illa

Jag hade gärna lindat mina barn i skyddande vadd, men vad ger jag då barnen för liv?!
Att våga släppa dem, lite i taget är ju det som gör oss till människor, vi kastar inte ut vår avkomma som djuren gör, vi skyddar våra barn, lite "mindre" ju äldre de blir för att våra avkommor ska gå ut som starka individer.

Men att klara av att leva utan mina barn, nej det hade jag inte klarat, de är de som ger mitt liv värt att leva, som är grädden på mitt mos och soluppgång på min dag.

Utan dem vill jag inte vara.

Så att skydda sina barn från det man kan, ge dem "verktyg" så att de kan leva sina liv så fritt så möjligt, det tror jag på, men aldrig aldrig utsätta dem för risker som inte ens behövs.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Och jag har inte svårt för döden. Jag har däremot svårt för att man tydligen ska acceptera att döden tas av andra människor, och att man ska tycka det är okey. Ja, vi har det ju ändå så bra här, så det är visst bara tacka och ta emot. Lite död är bara naturligt.

Om du tänker så här: till och med ditt barn kan en dag bli en av dessa människor som begår brott mot andra människor. Så länge människor föds, finns det en viss procent som bryter våra lagar. Ofta är de offer själva. Om man accepterar det, behöver man inte acceptera mord, men man inser att det kan inträffa och att det är en del av mänskligheten.

Var någonstans är jag irrationell?

När du påstår att världen var säkrare förr! Det var den inte.

Säg det till föräldrarna till alla de barn som blir utsatta.

Enligt statistik är det just föräldrarna som vanligtvis är skyldiga när barn mördas. I enstaka, enstaka fall är det någon okänd person. Men eftersom dessa fåtal fall får enormt mediegenomslag, känns det som om det händer var och varannan dag.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Fast sådant är ju inte jag så rädd för. Vardagsolyckor och så. Mina har med åkt någon kort runda i skogen i bagaget i kombin. Vem har inte det lixom. Mina barn var 7 år när dom började rida i trafiken tex. Sådanna saker är jag inte så nojjig för. Men det är ju detta jävla våldet. Knivar och vapen finns överallt. Samma sak med droger och k*t gubbar. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att barn inte kan leka själva på en lekplats längre. Dagen barn får inte vara barn på det viset som jag var.

Mycket av det beror ju på skräcken och skuldbeläggandet från andra föräldrar, inte på att riskerna är särskilt mycket större.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

När du påstår att världen var säkrare förr! Det var den inte.

Men jag har väl inte skrivit att den var säkrare förr? Nu har jag inte tid att i detalj läsa igenom allt, men jag kan inte tänka mig att jag skrivit det, när jag faktiskt inte menar det. Men jag kan ha varit otydlig.

Om man accepterar det, behöver man inte acceptera mord, men man inser att det kan inträffa och att det är en del av mänskligheten.

Det fetskrivna håller jag med i . Sedan kan jag jämka lite, och ja, kanske att man får acceptera att mord förekommer.