Sv: Deppig efter avramling, behöver uppmuntran
Det är absolut så. Jag tampas just nu med en segdragen depression som förra året var riktigt illa. Jag känner mig bara allmänt dålig på det mesta, antar jag. Som att alla i min omgivning tycker att jag är en belastning, är besvikna på mig, tycker jag är jobbig, ja till och med har det känts som alla hatar mig när depressionen var som djupast.
Det känns som att det är så många hästar som är roliga att rida, men som jag går miste om bara för att jag inte kan sitta kvar under "sprattel".
Jag älskar ju egentligen att rida, men på sistone får jag bara ångest och ber om ursäkt till den stackars hästen som måste stå ut med mig
"Sitter jag snett nu?"
"Fan, jag står på tårna i stigbyglarna och vadfan nu fastnade de också och jag kan inte hålla galoppen eller ens fatta galopp det blir bara slängtrav" och att gå i form händer nästan aldrig. Är bara spänd och tycker det är pinsamt när andra ser mig rida. Det är som att jag måste göra allt perfekt hela tiden, annars vill jag bara slå på mig själv för min oförmögenhet att rida ordentligt.
Utan att försök leka någon slags psykolog så skulle jag nog rekommendera dig att jobba lite med ditt självförtroende. Jag känner ingen som skulle tycka att man är en dålig ryttare på grund av din händelse, men för dig verkar det vara en ganska stor grejj. Då jag själv levt med extremt dåligt självförtroende så talar jag av erfarenhet. Det går att jobba bort, och man mår så mycket bättre.
Om det nu är ett problem för dig! Jag har ju ingen aning
Det är absolut så. Jag tampas just nu med en segdragen depression som förra året var riktigt illa. Jag känner mig bara allmänt dålig på det mesta, antar jag. Som att alla i min omgivning tycker att jag är en belastning, är besvikna på mig, tycker jag är jobbig, ja till och med har det känts som alla hatar mig när depressionen var som djupast.
Det känns som att det är så många hästar som är roliga att rida, men som jag går miste om bara för att jag inte kan sitta kvar under "sprattel".
Jag älskar ju egentligen att rida, men på sistone får jag bara ångest och ber om ursäkt till den stackars hästen som måste stå ut med mig
"Sitter jag snett nu?"
"Fan, jag står på tårna i stigbyglarna och vadfan nu fastnade de också och jag kan inte hålla galoppen eller ens fatta galopp det blir bara slängtrav" och att gå i form händer nästan aldrig. Är bara spänd och tycker det är pinsamt när andra ser mig rida. Det är som att jag måste göra allt perfekt hela tiden, annars vill jag bara slå på mig själv för min oförmögenhet att rida ordentligt.