Den inre rösten om man är döv

[Badger]

Jag var nog för rädd att missa något för att läsa allt snabbt, därav jag försökte läsa varje ord. Det är annorlunda när jag läser facklitteratur för mitt eget nöjes skull, då känns det som att det inte gör något om något åker över huvudet på mig.
Men i samband med studier ...

Jo jag förstår verkligen. Tänkte bara som ett tips om man var tvungen, att prova att bara läsa och strunta i om man förstår orden. Märkligt mycket fastnar även om man inte tror det (eller vad jag erfarit i alla fall). Samtidigt är det ju bättre att förstå vad som står såklart, bara att ibland är boken så tjock och man har så lite tid att det skulle vara övermäktigt.

 

[Asko]

Nu blev jag nyfiken, han måste vara hörande? Är de flesta teckentolkars grammatik mer talspråkig eller mer bildspråkig? Eller är det olika, dvs kan någon hörande tolkar ändå få en bildspråklig känsla?

Dvs talar han flytande? helt enkelt? Eller med brytning.

Just han är hörande och jobbar som tolk professionellt, men man kan knappt tro det ibland då han är extremt flytande i sitt språk (och en jättehärlig person!).
Men det har funnits döva personer som tecknat till just melodifestivalens sånger och de har nog fått lite stöd från tolkar.

Men huruvida flytande ens teckenspråk är nog mera upp till varje person och hur vana de är vid att använda teckenspråk. Umgås man mycket med döva och använder teckenspråket mycket så blir det mera flytande. Men min egen lilla tolkning är också hur mycket man investerar sin fritid i det också, pratar man med döva som med kompisar så blir det mera flytande än om man bara pratar teckenspråk professionellt.
Så det beror egentligen inte alls på om någon är döv eller hörande etc., bara hur mycket tid och intresse man investerar i språket.

Tillägg: Hittade ordet jag sökte efter - Kreativitet! Det är nummer ett vad som krävs för att kunna använda bildspråklig känsla, humor och mod för att våga experimentera hjälper också.

 

[Asko]

Jag har så svårt att förstå det - om jag (hörande) fick ett hörselskadat eller dövt barn skulle jag ju lägga ner precis alla resurser jag hade för att lära mig teckenspråk så jag kunde kommunicera med barnet?? Jag tänker att det inte borde vara svårare att som hörande lära sig teckenspråk än att lära sig ett främmande språk vilket som helst?

Ser att siffrorna gäller USA - vet du något om hur det ser ut i Sverige? Läggs det ner några resurser från samhällets sida på att lära föräldrar till döva barn teckenspråk?

Nu talar jag utifrån min egen erfarenhet och jag växte upp under 90-talet så det är inte riktigt aktuellt.. Men ja det finns grupper där hörande föräldrar kan och får lära sig teckenspråk, det finns möjligheter men sedan är det lite upp till varje person också.

Dock när jag tänker på min egen grundskoleklass så kan jag inte riktigt komma på någon hörande förälder som kunde flytande teckenspråk, förutom de som var döva. De var mera av olika grader från lite stelbent teckenspråk till få tecken som stöd. Det skulle kännas svårt att kunna föra djupare meningsfulla samtal med dem. Det blev lite mera av eget anpassat språk mellan förälder och barn. Och så finns det säkert såna som "inte kan", min pappa var en av dem som inte kunde lära sig teckenspråket trots att han själv skulle ha haft nytta av det.

Tyvärr om barnet har lite hörsel kvar så har jag märkt att det är betydligt mindre chans att de lär sig mera flytande teckenspråk, mera tecken som stöd. Och i min klass gick personer som var bland de första som fick CI som små, man har inte saktat ned takten med operation av CI på gravt hörselskadade/döva barn sedan dess utan snarare ökat. Då är det lite mera latheten i att det blir bekvämt att prata med barnet även om de inte alltid hör allt och upprepa sig hellre än att lära sig ett helt språk.
Så jag tror att det opereras i större mängd på döva barn till hörande föräldrar lite pga detta.

 

[Asko]

Jo jag förstår verkligen. Tänkte bara som ett tips om man var tvungen, att prova att bara läsa och strunta i om man förstår orden. Märkligt mycket fastnar även om man inte tror det (eller vad jag erfarit i alla fall). Samtidigt är det ju bättre att förstå vad som står såklart, bara att ibland är boken så tjock och man har så lite tid att det skulle vara övermäktigt.

Skoja inte, jag fick sluta med mina studier i historia pga litteraturen blev för övermäktig.
Och jag läste/läser annars svenska och engelska flytande utan problem. Men där och då blev det som tung tjock lera att kravla sig fram igenom avskräckte mig rejält från vidare studier tyvärr. (Men tänker försöka prova igen!)
Det kändes ju som att man inte hade råd att missa något för att man inte förstod något, och det blev en rejäl kamp. Men får försöka minska pressen på mig själv

 

[Asko]

Svenskan var ju inte heller skyddad innan dess, så just det är väl mest en teknikalitet.
Har de inte i praktiken jämförbara förutsättningar med att det finns funktioner som forskning och utbildning, vissa mediesändningar etc.? Så det handlar väl mer om hur man definierar minoriteter i just den konventionen.

I praktiken så får inte alla minoritetsberättigade barn heller undervisning om de är ensamma i kommunen.
Har den regleringen någon verklig praktiskt betydelse utöver rätten att få undervisning i dubbla modersmål?

Rent faktiskt så stämmer det ju att rekryteringen inte sker genom kulturellt ärvd grupptillhörighet, utan som ett "fysiskt-medicinskt" urval av en undergrupp i samhället som helhet. Sen kan man ju diskutera vilken inverkan det ska ha på regelverket. Men onekligen finns det en skillnad mellan vilken typ av grupp som språkbrukarna utgör. Det betyder ju inte heller att det inte finns en massa teckenspråklig kultur eller kultur inom dövsamfundet. Ordet kulturspråk är lite konstigt använt i sammanhanget tycker jag, med en väldigt specifik betydelse som är snävare än hur det annars brukas?

Apropå mediesändningar, en grej som jag märkt i nyhetsinslag från andra länder som vi saknar här i Sverige. När det är typ viktig samhällsinformation så har jag märkt att det dykt upp en liten ruta med en teckenspråkstolk på samma skärm från andra länder.
Här i Sverige har jag aldrig sett något sånt. Utan då är det efterhängsam otillförlitlig direkt textning som gäller om det är något akut. Eller om det är något som meddelats om i förväg så är det på typ kanal 2 eller svt24 istället för kanal 1.
Det är lite surt faktiskt, man ser att andra länder verkar ha mera teckentolkning för döva på tv än här.

Angående kulturspråk så skulle jag vilja protestera lite mot att teckenspråket inte kulturellt ärvs. Tex döva föräldrar ger ju vidare sitt kulturspråk till sina barn. Men även äldre döva ger vidare sitt kulturspråk till yngre döva även om de inte är släkt, personer som inte skulle ha känt varandra eller känt en gemenskap om de inte hade tillhört samma kulturgrupp. Under så många år under historien så blev vännerna i skolan ens familj nästan pga man kunde kommunicera med dem men inte med sin egen familj. Det ärvs alltså inte alltid genom blod, utan genom en gemenskap.
Jag menar, om ett barn adopteras av samiska föräldrar, räknas man inte som same då?
Vad är detta om inte kulturellt ärvd grupptillhörhet?

 

[Asko]

Just han är hörande och jobbar som tolk professionellt, men man kan knappt tro det ibland då han är extremt flytande i sitt språk (och en jättehärlig person!).
Men det har funnits döva personer som tecknat till just melodifestivalens sånger och de har nog fått lite stöd från tolkar.

Men huruvida flytande ens teckenspråk är nog mera upp till varje person och hur vana de är vid att använda teckenspråk. Umgås man mycket med döva och använder teckenspråket mycket så blir det mera flytande. Men min egen lilla tolkning är också hur mycket man investerar sin fritid i det också, pratar man med döva som med kompisar så blir det mera flytande än om man bara pratar teckenspråk professionellt.
Så det beror egentligen inte alls på om någon är döv eller hörande etc., bara hur mycket tid och intresse man investerar i språket.

Tillägg: Hittade ordet jag sökte efter - Kreativitet! Det är nummer ett vad som krävs för att kunna använda bildspråklig känsla, humor och mod för att våga experimentera hjälper också.

Apropå kreativitet ... hör ni hörande personer, ni måste våga MIMA mera!
Istället för att stelbent stå stilla och se panikslagna ut med "kom och hjälp mig!" i ansiktet (eller ännu värre, sucka!) - mima lite! Tex köra en bil, det är inte så svårt att mima (och är dessutom rätt tecken)
Jösses vad lättare det skulle bli om alla man kommunicerade med vågade använda kroppen mera, istället är det som att man blir helt lamslagen och inte ens tänker på det utan faller tillbaka på sitt eget språk.
Slappna av

 

[TinyWiny]

Nu talar jag utifrån min egen erfarenhet och jag växte upp under 90-talet så det är inte riktigt aktuellt.. Men ja det finns grupper där hörande föräldrar kan och får lära sig teckenspråk, det finns möjligheter men sedan är det lite upp till varje person också.

Dock när jag tänker på min egen grundskoleklass så kan jag inte riktigt komma på någon hörande förälder som kunde flytande teckenspråk, förutom de som var döva. De var mera av olika grader från lite stelbent teckenspråk till få tecken som stöd. Det skulle kännas svårt att kunna föra djupare meningsfulla samtal med dem. Det blev lite mera av eget anpassat språk mellan förälder och barn. Och så finns det säkert såna som "inte kan", min pappa var en av dem som inte kunde lära sig teckenspråket trots att han själv skulle ha haft nytta av det.

Tyvärr om barnet har lite hörsel kvar så har jag märkt att det är betydligt mindre chans att de lär sig mera flytande teckenspråk, mera tecken som stöd. Och i min klass gick personer som var bland de första som fick CI som små, man har inte saktat ned takten med operation av CI på gravt hörselskadade/döva barn sedan dess utan snarare ökat. Då är det lite mera latheten i att det blir bekvämt att prata med barnet även om de inte alltid hör allt och upprepa sig hellre än att lära sig ett helt språk.
Så jag tror att det opereras i större mängd på döva barn till hörande föräldrar lite pga detta.

Det var en rejäl debatt om detta när CI kom. Många döva föräldrar ville inte att deras barn skulle få CI och fick då höra att de var dåliga föräldrar För visst, vi lever i en hörande värld och jag kan förstå de argumenten men jag förstår också de döva föräldrarnas argument.

 

[Asko]

Det var en rejäl debatt om detta när CI kom. Många döva föräldrar ville inte att deras barn skulle få CI och fick då höra att de var dåliga föräldrar För visst, vi lever i en hörande värld och jag kan förstå de argumenten men jag förstår också de döva föräldrarnas argument.

Ja herregud, i min klass fanns bägge sidorna hos föräldrarna. "Dövaktivisterna" och de första hörande föräldrarna som opererade sina döva barn.
Jag kan tänka mig att stämningen var lite tryckt i början när skolan började

Men de döva föräldrarna var väldigt coola ändå och mot slutet vad jag minns så var de snälla och inkluderande mot de andra föräldrarna, men speciellt oss barn. Jag tror att de blev lite av förebilder för resten av klassen också. Vuxna döva människor som inte var deras lärare och som klarade sig bra i samhället.
Plus att de hade mycket stolthet i dövidentiteten De är bland de föräldrar jag minns varmast.

Jag kan tycka att det skulle vara synd om döva föräldrar försvann i framtiden pga alla döva barn får CI. De är/var härliga starka förebilder för hela klassen.

 

[Sezziyanen]

Apropå kreativitet ... hör ni hörande personer, ni måste våga MIMA mera!
Istället för att stelbent stå stilla och se panikslagna ut med "kom och hjälp mig!" i ansiktet (eller ännu värre, sucka!) - mima lite! Tex köra en bil, det är inte så svårt att mima (och är dessutom rätt tecken)
Jösses vad lättare det skulle bli om alla man kommunicerade med vågade använda kroppen mera, istället är det som att man blir helt lamslagen och inte ens tänker på det utan faller tillbaka på sitt eget språk.
Slappna av

Det slår mig alltid när jag pratar med döva, snacka om att de har ett levande kroppsspråk (och väldigt mycket via ansiktsuttryck!).

 

[Kenya]

Apropå kreativitet ... hör ni hörande personer, ni måste våga MIMA mera!
Istället för att stelbent stå stilla och se panikslagna ut med "kom och hjälp mig!" i ansiktet (eller ännu värre, sucka!) - mima lite! Tex köra en bil, det är inte så svårt att mima (och är dessutom rätt tecken)
Jösses vad lättare det skulle bli om alla man kommunicerade med vågade använda kroppen mera, istället är det som att man blir helt lamslagen och inte ens tänker på det utan faller tillbaka på sitt eget språk.
Slappna av

Kul att höra. Jag träffar nästan aldrig döva men har vid tillfällen gjort några djärva mimningar och undrat efteråt om de döva i fråga skulle tycka jag var skitlöjlig som trodde jag kunde prata teckenspråk eller nått Man får ju lätt ett konstigt uttryck när man inte vet om folk förstår också. Som att man pratar med barn eller nått. Men svårt att hålla ordning på både ovana mimningar och ansiktsutryck liksom. Samma som när man höjer rösten och pratar i en gammal gubbes öra. Svårt att prata på det viset utan att det låter som att personen har svårt att förstå, även om man förstår att den inte har det.

Men du.. nu när du verkar vara igång och skriver om döva här passar jag på att ställa lite frågor..

om det dyker upp en döv, låt säga i butiken man jobbar i, vad gör man? Är det rimligt att greppa efter papper och penna? Eller att fråga om personen kan läsa på läppar? Prova att höja rösten? Skriva och fråga hur man ska prata?
Alltså så svårt är det inte att jag behöver en manual, det löser ju sig, men ändå intressant att höra vad folk tycker. Alltså inte just för dig utan vad som anses hövligt i döv-kretsar.

Är det ok att kalla folk för hörselskadade? Kan man kalla folk som hör lite grann för döva precis som man kallar folk som ser lite grann för blinda?

 

[Asko]

Det slår mig alltid när jag pratar med döva, snacka om att de har ett levande kroppsspråk (och väldigt mycket via ansiktsuttryck!).

Hörande är som halvdöda i jämförelse

 

[Sezziyanen]

Hörande är som halvdöda i jämförelse

Ja, man lägger väl in mer i tonarten antar jag istället.. Det är spännande hur det skiljer sig!

 

[Asko]

Kul att höra. Jag träffar nästan aldrig döva men har vid tillfällen gjort några djärva mimningar och undrat efteråt om de döva i fråga skulle tycka jag var skitlöjlig som trodde jag kunde prata teckenspråk eller nått Man får ju lätt ett konstigt uttryck när man inte vet om folk förstår också. Som att man pratar med barn eller nått. Men svårt att hålla ordning på både ovana mimningar och ansiktsutryck liksom. Samma som när man höjer rösten och pratar i en gammal gubbes öra. Svårt att prata på det viset utan att det låter som att personen har svårt att förstå, även om man förstår att den inte har det.

Men du.. nu när du verkar vara igång och skriver om döva här passar jag på att ställa lite frågor..

om det dyker upp en döv, låt säga i butiken man jobbar i, vad gör man? Är det rimligt att greppa efter papper och penna? Eller att fråga om personen kan läsa på läppar? Prova att höja rösten? Skriva och fråga hur man ska prata?
Alltså så svårt är det inte att jag behöver en manual, det löser ju sig, men ändå intressant att höra vad folk tycker. Alltså inte just för dig utan vad som anses hövligt i döv-kretsar.

Är det ok att kalla folk för hörselskadade? Kan man kalla folk som hör lite grann för döva precis som man kallar folk som ser lite grann för blinda?

Det kan hända att det blir lite pinsamt (som en svensk lagom typ ) men det är långt bättre än att upprepa på gång och gång utan att försöka eller värre sucka och himla med ögonen
Man behöver inte överdriva heller, enkla mimrörelser så att man bara får fram det man vill säga. Att peka på klockan eller bara peka åt rätt riktning är en enkel mimrörelse som folk ibland inte tänker på att de kan göra
Men det är nog attityden som spelar störst roll, om man gör en sak med överlägsen min eller samma sak med glad min påverkar ju enormt. Visar man att man är glad, nyfiken eller villig till att försöka så har man kommit långt

Hövligt i dövkretsar... hmm, det är nog lite olika från person till person tyvärr. En del kanske är blyga och suckar djupt av lättnad när du plockar fram block och penna medan andra uppskattar mera att du försöker mima fram till rätt vara. Jag tror att man uppskattar mest om man börjar med att peka om det är enkla saker, typ den eller den varan. Och gud, de vid kassan som tecknar påsar (alltså bara två knutna händer framför sig som att man bär något) är så gulliga, de visar att man försöker
Medan om kunden genast börjar skriva med en låtsas penna på handen, stå inte bara där och
Alltså, det är väl inte så svårt att fatta? Plocka genast fram penna och papper istället för att försöka kommunicera på annat sätt, de kanske inte orkar just den dagen eller är typen som tycker att det är lite pinsamt.
Men om den döva istället börjar mima och försöka kommunicera med dig på det sättet, följ efter.
Så ... ja, jag tror att man får anpassa sig efter hur den döva vill kommunicera. Börja med peka och se sedan hur den döva verkar vilja kommunicera på.
Och om du går fram till någon i affären och frågar om de vill ha hjälp, och de skakar på huvudet och pekar mot öronen. Försök inte att tala tydligare till dem eller så, utan respektera dem och låt dem komma om de vill ha hjälp. Det kan vara en energitjuv att bara försöka.

Börja inte med att röra på läpparna överdrivet Det är lite typ tabu i dövvärlden och kan uppfattas kränkande.
Jag läser personligen på läpparna så mig skulle det eventuellt kunna hjälpa men rent allmänt så är det inte en bra idé att göra så.
Och om den döva har inte pratat/använt rösten själv, anta att denne är stendöv och att det inte hjälper att höja/använda din röst.

Om denne pratar så kan du försöka med att prata tydligt, ta gärna ett ord i taget. Typ istället för att säga "vill du ha mjölk i kaffet?" Säg "mjölk?" med frågande min och håll gärna upp mjölken eller kaffet.
Introducera först ett ämne om vad du vill säga
Det är så mycket lättare att fatta när man vet att du pratar om mjölk och inte öl eller något innan man går vidare i kommunikationen

En liten förvarning, döva som pratar kan låta väldigt märkliga, som om de har någon kraftig accent som du inte hört förut. Kanske kan vara lite av en chock första gången, men de försöker bara anpassa sig till den värld de bor i.
För min egen del ... anta inte att vi hör utmärkt bara för att vi talar bra

Angående döv eller hörselskadad etc.. Det handlar en del om identitet. Det beror på var man vuxit upp, i den hörande världen eller dövvärlden. Jag tycker att hörselskadade från dövvärlden har lättare för att kalla sig själva för döva om det råkar bli så. Medan andra kan nästan ta illa upp.
När jag förklarar för folk som jag ska kommunicera med så brukar jag säga att jag hör dåligt eller är hörselskadad. Men om jag inte ska eller behöver kommunicera så är det ofta lättast att säga att jag är döv.
Orka förklara djupare för alla man möter liksom
Men möter du någon som säger att de är döv, kalla dem inte hörselskadad. Det skulle vara jättekonstigt och du skulle nog få lite konstiga blickar.

Oj shit vad långt detta blev Men jag tycker att det är så kul att berätta om saker inom detta ämne!

 

[Asko]

Ja, man lägger väl in mer i tonarten antar jag istället.. Det är spännande hur det skiljer sig!

Okej, rättelse: ni ser halvdöda ut
Fast de som lägger in mera i tonarten brukar även lägga in lite mera kroppsspråk tycker jag.

 

[Sezziyanen]

Okej, rättelse: ni ser halvdöda ut
Fast de som lägger in mera i tonarten brukar även lägga in lite mera kroppsspråk tycker jag.

Jo, tänkte mer i jämförelse mot kroppspråket då! Eftersom man KAN använda tonart mm, så tror jag man drar sig lite (iaf vi svenskar haha) för att vara väldigt levande med kroppspråket.. Hmhm.

Vet att min farbror osv sagt att det är bättre om jag "lever till" när jag pratar med honom/döva, förstås. Jag försöker till viss del, men det känns väldigt onaturligt haha.

Om denne pratar så kan du försöka med att prata tydligt, ta gärna ett ord i taget. Typ istället för att säga "vill du ha mjölk i kaffet?" Säg "mjölk?" med frågande min och håll gärna upp mjölken eller kaffet.
Introducera först ett ämne om vad du vill säga
Det är så mycket lättare att fatta när man vet att du pratar om mjölk och inte öl eller något innan man går vidare i kommunikationen

Detta är nått jag blivit "instruerad" att göra också Strunta i att använda onödiga ord, förenkla meningar och tänk koncepten utan en massa fyllnadsord! Kontexten och minspel/kroppspråk säger resten!

I "vanligt tal" kan man uppfattas lätt som kort/otrevlig om man bara uttrycker sig i få ord (får jag själv höra ibland fastän det inte är min avsikt). Men det är annorlunda här!

 

[Asko]

Jo, tänkte mer i jämförelse mot kroppspråket då! Eftersom man KAN använda tonart mm, så tror jag man drar sig lite (iaf vi svenskar haha) för att vara väldigt levande med kroppspråket.. Hmhm.

Vet att min farbror osv sagt att det är bättre om jag "lever till" när jag pratar med honom/döva, förstås. Jag försöker till viss del, men det känns väldigt onaturligt haha.





Detta är nått jag blivit "instruerad" att göra också Strunta i att använda onödiga ord, förenkla meningar och tänk koncepten utan en massa fyllnadsord! Kontexten och minspel/kroppspråk säger resten!

I "vanligt tal" kan man uppfattas lätt som kort/otrevlig om man bara uttrycker sig i få ord (får jag själv höra ibland fastän det inte är min avsikt). Men det är annorlunda här!

Italienaren undrar vad du menar
Men det är lustigt hur jag märker skillnad direkt så fort man lever upp lite som du säger.
Jag undrar om döva italienare klarar sig bättre än svenska döva

Jag har inte tänkt på att det uppfattas som kort/otrevligt i tal, men det har du ju rätt i! Inte märkligt att det kan bli lite kulturkrockar då

 

[Nahar]

@Asko kan ju berätta om första gången jag försökte kommunicera med en döv person. Var en förälder på min skola när jag gick i lågstadiet. Vi hade massor med barn från olika kulturer så jättemånga av föräldrarna pratade inte svenska. Så när denna föräldern började prata med mig och jag inte förstod ett ord tog jag dem i handen och drog över dem till några av de tvåspråkiga föräldrarna som pratade andra språk och lämnade dem där och vinkade hejdå. Ingen av de vuxna såg särskilt glada ut över situationen men jag tyckte jag var jätteduktig Sen träffade jag den här föräldern flera gånger senare och märkte då mitt misstag. Tyckte det var superpinsamt och vågade aldrig se dem i ögonen igen.

 

[Asko]

@Asko kan ju berätta om första gången jag försökte kommunicera med en döv person. Var en förälder på min skola när jag gick i lågstadiet. Vi hade massor med barn från olika kulturer så jättemånga av föräldrarna pratade inte svenska. Så när denna föräldern började prata med mig och jag inte förstod ett ord tog jag dem i handen och drog över dem till några av de tvåspråkiga föräldrarna som pratade andra språk och lämnade dem där och vinkade hejdå. Ingen av de vuxna såg särskilt glada ut över situationen men jag tyckte jag var jätteduktig Sen träffade jag den här föräldern flera gånger senare och märkte då mitt misstag. Tyckte det var superpinsamt och vågade aldrig se dem i ögonen igen.

Pga de hade så kraftig "accent"?

 

[hagel]

Apropå kreativitet ... hör ni hörande personer, ni måste våga MIMA mera!
Istället för att stelbent stå stilla och se panikslagna ut med "kom och hjälp mig!" i ansiktet (eller ännu värre, sucka!) - mima lite! Tex köra en bil, det är inte så svårt att mima (och är dessutom rätt tecken)
Jösses vad lättare det skulle bli om alla man kommunicerade med vågade använda kroppen mera, istället är det som att man blir helt lamslagen och inte ens tänker på det utan faller tillbaka på sitt eget språk.
Slappna av

Min farmor och farfar var döva, de använde inte teckenspråk dock, utan läste på läpparna. Min pappa använder hörapparater, men är hörande med dem i öronen. Jag har ofta fått höra av folk att jag "pratar med kroppen". Använder också mycket bilder och liknelser när jag pratar. Min egen teori är att det beror på att jag är uppvuxen med charader som kommunikationsform .

 

[Nahar]

Pga de hade så kraftig "accent"?

Precis, men jag hade ju inte ens någon aning om att döva kunde prata då, så jag försökte inte precis lyssna heller. Men har flera gånger efteråt varit glad att jag fick den kunskapen tidigt, om än på ett lite pinsamt sätt, för det har hjälpt mig att inte begå lika stora pinsamheter i senare möten med döva. T.ex. jobbade jag ett tag i ett serviceyrke och var nog den av mina kolleger som blev minst obekväm (det vill säga inte obekväm alls, haha) med döva på grund av just den här föräldern och att det sen inte varit så nytt eller annorlunda för mig.