Dejtingtråden 31

[EmmaBovary]

I hear you

Känner också nåt liknande men jag är helt handlingsförlamad. Har tänkt flera ggr att jag behöver avsluta den här kontakten, för det känns verkligen inte som att det leder nån vart. Det är klockrent när vi ses, där och då känner jag inga som helst tvivel. Och sen däremellan är det mer eller mindre ingenting, och det är det som ger mig ångest. Jag får verkligen inte ihop detta med hur han var under hösten, superkommunikativ, tydlig, kontaktsökande osv. Sen blev han ju förvisso sjuk, men ändå. Jag har så svårt att förstå mig på sånt beteende även om jag fattar att folk reagerar olika på att vara sjuk... Sen började han ju höra av sig igen och var sig ganska lik, och vi sågs i några veckor mer eller mindre ofta. Förra veckan kändes det dessutom verkligen som att vi började vara tillbaka där vi var innan han försvann i sin ohälsa och såklart började mina känslor komma tillbaka. Nu har det varit rätt så off igen i en vecka. Vi hördes av igår men sågs inte för det funkade inte att ses.
Jag känner bara att all tid som hinner gå mellan dess att vi ses dödar mig i mitt övertänkande och jag vet att det inte är sunt. Jag klarar inte av att bära allt sånt själv, men jag tänker inte bli hysterisk mot honom heller så länge jag har nån sorts självaktning kvar. Och när vi ses och det kulle vara smart om jag tog upp det, så är det istället så himla bra så det känns som inga problem i världen existerar... jag blir knäpp. Jag uppfattar honom som en överlag ärlig person och så länge varken han eller jag blivit totalt personlighetsförändrade sedan i höstas så lär det ju fortfarande gälla vad vi sa då om vad vi ville. Men jag orkar inte med den här berg- och dalbanan som det blir när det är jättebra då vi ses och däremellan ingenting alls eller jättelite. Jag har väl bara inte kommit fram till ännu, om det är värt dalarna för att topparna är bra. För mentala hälsan är det garanterat inte det.

Som jag påpekat förut så känner jag igen mig rätt mycket i din ältande sida som mår dåligt av ovisshet etc., men jag tänker också att det är rimligt att man fungerar lite annorlunda i sina kontakter om man blivit sjuk?

 

[Tonto]

Som jag påpekat förut så känner jag igen mig rätt mycket i din ältande sida som mår dåligt av ovisshet etc., men jag tänker också att det är rimligt att man fungerar lite annorlunda i sina kontakter om man blivit sjuk?

Ja, tror det är väldigt vanligt och rimligt att man inte orkar med då. När jag mådde som sämst och var som sjukast under hösten med mycket sjukdomar så sa jag till folk att jag inte orkade pga hälsan och pausade saker.

 

[EmmaBovary]

Ja, tror det är väldigt vanligt och rimligt att man inte orkar med då.

Och kanske inte helt medvetet om det är något nytt för en liksom. Typ skam/sorg att inte orka upprätthålla samma kontakter som innan, eller orka göra.

 

[_Taggis_]

Som jag påpekat förut så känner jag igen mig rätt mycket i din ältande sida som mår dåligt av ovisshet etc., men jag tänker också att det är rimligt att man fungerar lite annorlunda i sina kontakter om man blivit sjuk?

Ja och det är väl en anledning till att jag utåt sätt sitter lugn i båten. Jag vill inte skapa nåt onödigt drama. Han känns alltid ärlig och genuin när vi ses, det hade varit en annan sak om det inte var så. Att jag har min ryggsäck och mina bekymmer har väldigt lite med honom att göra, han är inte orsaken till det även om han är en rejäl trigger.

Som allt annat i livet är det väl bara att vänta och se. Men jag hatar det. Har inte gjort annat än väntat på att se sen dess att jag föddes. Men återigen så är det inte hans fel. Vore ju korkat av mig att kasta bort nåt som kan bli nåt bara för att jag är hysterisk. Bättre att ta ut min på ångest på annat håll.

 

[EmmaBovary]

Ja och det är väl en anledning till att jag utåt sätt sitter lugn i båten. Jag vill inte skapa nåt onödigt drama. Han känns alltid ärlig och genuin när vi ses, det hade varit en annan sak om det inte var så. Att jag har min ryggsäck och mina bekymmer har väldigt lite med honom att göra, han är inte orsaken till det även om han är en rejäl trigger.

Det skapar nog kanske mer drama om det får pyra ett tag och brista lite vid fel tillfälle (talar inte aaalls av erfarenhet )?

 

[_Taggis_]

Det skapar nog kanske mer drama om det får pyra ett tag och brista lite vid fel tillfälle (talar inte aaalls av erfarenhet )?

Exakt så

 

[Linta]

LOL såg ironiskt nog precis ett minne på facebook om att det är sex år sen jag blev ihop med exet, det resulterade i ett asgarv så antar att jag är botad nu

 

[enough]

I hear you

Känner också nåt liknande men jag är helt handlingsförlamad. Har tänkt flera ggr att jag behöver avsluta den här kontakten, för det känns verkligen inte som att det leder nån vart. Det är klockrent när vi ses, där och då känner jag inga som helst tvivel. Och sen däremellan är det mer eller mindre ingenting, och det är det som ger mig ångest. Jag får verkligen inte ihop detta med hur han var under hösten, superkommunikativ, tydlig, kontaktsökande osv. Sen blev han ju förvisso sjuk, men ändå. Jag har så svårt att förstå mig på sånt beteende även om jag fattar att folk reagerar olika på att vara sjuk... Sen började han ju höra av sig igen och var sig ganska lik, och vi sågs i några veckor mer eller mindre ofta. Förra veckan kändes det dessutom verkligen som att vi började vara tillbaka där vi var innan han försvann i sin ohälsa och såklart började mina känslor komma tillbaka. Nu har det varit rätt så off igen i en vecka. Vi hördes av igår men sågs inte för det funkade inte att ses.
Jag känner bara att all tid som hinner gå mellan dess att vi ses dödar mig i mitt övertänkande och jag vet att det inte är sunt. Jag klarar inte av att bära allt sånt själv, men jag tänker inte bli hysterisk mot honom heller så länge jag har nån sorts självaktning kvar. Och när vi ses och det kulle vara smart om jag tog upp det, så är det istället så himla bra så det känns som inga problem i världen existerar... jag blir knäpp. Jag uppfattar honom som en överlag ärlig person och så länge varken han eller jag blivit totalt personlighetsförändrade sedan i höstas så lär det ju fortfarande gälla vad vi sa då om vad vi ville. Men jag orkar inte med den här berg- och dalbanan som det blir när det är jättebra då vi ses och däremellan ingenting alls eller jättelite. Jag har väl bara inte kommit fram till ännu, om det är värt dalarna för att topparna är bra. För mentala hälsan är det garanterat inte det.

En fundering, jag kan ju vara helt fel ute, men jag har fått uppfattningen att det är er skrivkontakt, sms osv som inte funkar, och att ni inte pratar i telefon?

Jag har aldrig sett mig som telefonmänniska vad gäller prata. Varit mycket mer bekväm med att skriva. Men nu typ senaste året har jag inte orkat med det, känts som att det tagit så mycket energi. I början av min och Z:s relation kommunicerade vi bara via meddelanden mellan gångerna vi sågs och även om jag var kär i honom så blev jag ofta trött och tråkig och seg med att svara. Speciellt på barnveckorna. Jag verkade säkert oangelägen och distanserad. Men så började vi snacka telefon dagligen i stället, en stund innan läggdags, och det var ett sånt stort lyft för vår relation. Och jag slipper känna dåligt samvete över att inte svara i vettig tid på ett sms när jag vet att vi ska höras senare.
Om ni nu snackar bra och det känns fint när ni ses och är nära varann kanske telefonprat ibland kan upprätthålla den känslan när ni inte kan ses på länge, i stället för att det är bara tystnad eller feltolkningsbara sms?

 

[pepp]

I hear you

Känner också nåt liknande men jag är helt handlingsförlamad. Har tänkt flera ggr att jag behöver avsluta den här kontakten, för det känns verkligen inte som att det leder nån vart. Det är klockrent när vi ses, där och då känner jag inga som helst tvivel. Och sen däremellan är det mer eller mindre ingenting, och det är det som ger mig ångest. Jag får verkligen inte ihop detta med hur han var under hösten, superkommunikativ, tydlig, kontaktsökande osv. Sen blev han ju förvisso sjuk, men ändå. Jag har så svårt att förstå mig på sånt beteende även om jag fattar att folk reagerar olika på att vara sjuk... Sen började han ju höra av sig igen och var sig ganska lik, och vi sågs i några veckor mer eller mindre ofta. Förra veckan kändes det dessutom verkligen som att vi började vara tillbaka där vi var innan han försvann i sin ohälsa och såklart började mina känslor komma tillbaka. Nu har det varit rätt så off igen i en vecka. Vi hördes av igår men sågs inte för det funkade inte att ses.
Jag känner bara att all tid som hinner gå mellan dess att vi ses dödar mig i mitt övertänkande och jag vet att det inte är sunt. Jag klarar inte av att bära allt sånt själv, men jag tänker inte bli hysterisk mot honom heller så länge jag har nån sorts självaktning kvar. Och när vi ses och det kulle vara smart om jag tog upp det, så är det istället så himla bra så det känns som inga problem i världen existerar... jag blir knäpp. Jag uppfattar honom som en överlag ärlig person och så länge varken han eller jag blivit totalt personlighetsförändrade sedan i höstas så lär det ju fortfarande gälla vad vi sa då om vad vi ville. Men jag orkar inte med den här berg- och dalbanan som det blir när det är jättebra då vi ses och däremellan ingenting alls eller jättelite. Jag har väl bara inte kommit fram till ännu, om det är värt dalarna för att topparna är bra. För mentala hälsan är det garanterat inte det.

Nej exakt sådär. Jag är också en övertänkare, tyvärr.
Hoppas du kommer till skott snart ❤

 

[pepp]

Börjar se ett mönster.
Jag träffar ju bara emotionellt otillgängliga snubbar. F, militären, S, och nu J
J sa till och med en gång att han inte bryr sig om andra människor (som inte hör till familj då)

Måste bryta mönstret!

 

[fryckan]

Nej exakt sådär. Jag är också en övertänkare, tyvärr.
Hoppas du kommer till skott snart ❤

Sällar mig till den gruppen. Jag och S brukar höras väldigt mycket under dagarna (kanske överdrivet mycket) men igår fick jag ett svar och inget mer efter det. Så nu snurrar överränkar-hjulen extremt

 

[Tonto]

Börjar se ett mönster.
Jag träffar ju bara emotionellt otillgängliga snubbar. F, militären, S, och nu J
J sa till och med en gång att han inte bryr sig om andra människor (som inte hör till familj då)

Måste bryta mönstret!

Tror det är otroligt viktigt att man omger sig med människor man kan kommunicera med när man är övertänkande. Det är så mycket värt att kunna berätta/säga till något sårar en eller om man bekymrar sig över något. I just dejting blir man ganska sårbar och jag har insett att jag behöver lägga den tilliten till någon jag kan prata om allt med.

 

[pepp]

Tror det är otroligt viktigt att man omger sig med människor man kan kommunicera med när man är övertänkande. Det är så mycket värt att kunna berätta/säga till något sårar en eller om man bekymrar sig över något. I just dejting blir man ganska sårbar och jag har insett att jag behöver lägga den tilliten till någon jag kan prata om allt med.

Det stämmer nog. Jag och J kommunicerade inte om viktiga grejer, eftersom jag inte ville släppa in honom.
Ville bara ha det okomplicerat och enkelt

 

[Tonto]

Det stämmer nog. Jag och J kommunicerade inte om viktiga grejer, eftersom jag inte ville släppa in honom.
Ville bara ha det okomplicerat och enkelt

Blir nog mer komplicerat att inte prata om saker ändå tycker jag. För då undrar man och man har inte vanan inne att kunna prata om saker som börjar oroa en.

 

[pepp]

Sen vet jag inte om jag kanske överreagerade. Men kändes rätt där och då

 

[Migo]

Blir nog mer komplicerat att inte prata om saker ändå tycker jag. För då undrar man och man har inte vanan inne att kunna prata om saker som börjar oroa en.

Ja, jag har svårt att se hur det nånsin kan vara okomplicerat med en människa man inte kan/vågar/vill kommunicera rakt och öppet med?

 

[Tonto]

Sen vet jag inte om jag kanske överreagerade. Men kändes rätt där och då

Det var säkert jätte-rätt om han har sagt att han inte bryr sig om andra människor och du mår dåligt av det, det är DU som bestämmer vem du vill ha i ditt liv och då ska du rimligtvis ha någon som får dig att må bra och vara glad! Även om man vill ha en enkel och okomplicerad relation så kan man ha det med en emotionellt tillgänglig människa som har empati för en.

 

[Tonto]

Ja, jag har svårt att se hur det nånsin kan vara okomplicerat med en människa man inte kan/vågar/vill kommunicera rakt och öppet med?

Jag håller med.

O berättade till och med för mig att han gått på dejt med en annan person för att det kändes som om han exkluderade mig ur hans liv annars, för han hade pratat med alla sina andra vänner om dejten och så tyckte han att det kändes konstigt att han inte kunde prata med mig med. Och då har vi ändå sagt att man behöver inte berätta om man gått på dejt med någon annan, men han kände att han behövde det och det var helt okej och jättefint. Har sagt att jag inte känner någon äganderätt över honom och att jag tycker det är jättefint att vi umgås för att vi tycker om varandra och vill det utan att behöva ett kontrakt på att vi ska ses.

Sen kan det såklart bli komplicerat ÄVEN om man har bra kommunikation, känslor och irrationella rädslor osv kan helt klart ställa till det, men tror inte man ska vara rädd för att dela med sig och prata om saker oavsett vad man har för typ av relation till människan. (Jag tror som sagt att man har olika typer av relationer till alla människor och menar då inte en typisk monogam kärleksrelation när jag säger relation).

 

[Eurydome]

@pepp jag läste ikapp nu.

 

[pepp]

Det var säkert jätte-rätt om han har sagt att han inte bryr sig om andra människor och du mår dåligt av det, det är DU som bestämmer vem du vill ha i ditt liv och då ska du rimligtvis ha någon som får dig att må bra och vara glad! Även om man vill ha en enkel och okomplicerad relation så kan man ha det med en emotionellt tillgänglig människa som har empati för en.

Det var inte det jag reagerade på, utan att han med så himla kort varsel ställde in när vi inte setts på ett tag