Massa skräpkontakt. Det är inte direkt så att bara attraktiva personer du själv är intresserad av skulle se den utan det skulle nog vara mer som en mygglampa som lockar till sig allt.
Det märker en väl? Kul idé! Upplever de som bär märkena att det inte funkar, är det ju bara att ta bort
Ja det är klart man märker det jag gav bara min tanke om vad jag tror skulle hända.Det märker en väl? Kul idé! Upplever de som bär märkena att det inte funkar, är det ju bara att ta bort
Alltså, jag läser alltid denna tråden från mitt icke-anonyma konto och är så aviiiis, jag vill också dejta!
Eller snarare, jag har varit singel länge nu och trivs bra med det. Ett par riktigt horribla relationer gör att tanken på att ha någon nära inpå ger mig lite klaustrofobi... Men jag saknar ändå liksom att ha någon. Ibland. I lagom mängd.
Men jag kan ju inte vara ensam om att vilja ha någon som inte nödvändigtvis sitter fast i min höft...
Men hur gör man ens? Jag avskyr att dejta! Jag är introvert på ett sätt som gör att det tar galet mycket energi av mig att lära känna någon, och jag är så genuint ointresserad av personer jag inte känner även om jag försöker. Dessutom känner jag inte fysisk attraktion till personer jag inte känner och tycker bra om. Tinder är ju då verkligen inte min grej, heh.
Lägg till att jag inte vill ha barn, och antagligen inte kommer vilja vara någons sambo igen. Är dessutom i en ålder där man förväntas skaffa barn, eller redan har smått. Jag tror inte jag vill dejta någon som har (små?) barn, även om tanken på en deltidspartner tilltalar mig... Av någon anledning tror jag dock den inställningen gör mig ointressant för nån som har barn.
Jag orkar inte gå på miljoner förstadejter, det är det värsta som finns. Jag vill bara hem igen innan jag ens kommit fram. Skulle vilja hoppa över de första två dejterna, och gå direkt på tredje - vill jag träffa någon en tredje gång finns det definitivt något där liksom.
Just nu roar jag mig med att vara lite förtjust i en otillgänglig vän. Det är om inte annat mysigt att ha lite pirr igen.
Men det är kul att följa alla er!
Det finns faktist sånna! Jag var i samma sits, förutom att jag var barn, men är inte intresserad av fler, och träffade faktist en helt perfekt karl!
Han vill inte ha barn (är just småbarnstiden som avskräcker honom, min fyller snart 7 och särbon anser att han är rolig att hänga med) Han har egna intressen både sommar och vinter (motorcykel och skoter), han har eget hus liksom jag, och ibland är vi där, ibland hos mig, och ibland var för sig, och vi tar dagen som den kommer, vill vi ses en dag så gör vi det, vill vi inte så skippar vi det.
Första dejten blev över en kopp kaffe hos honom och vi pratade på som om vi känt varandra hela livet, inte det minsta jobbiga, tryckta stämningen jag oftast får med andra människor, även människor jag känner infann sig inte för en enda sekund!
Vi har hängt ihop i 4 månader nu, och jag känner mig tryggare med honom än vad jag gjort med någon annan. Vi kan prata om precis allt, men vi pratar inte så mycket vilket är skönt. Det behövs liksom inte. Vi kan sitta en kväll i soffan och bara göra ingenting, säga ingenting, och det är bara lugnt och skönt. Samtidigt så kan vi skratta så vi kiknar, för att sen prata om alla dess världsproblem.
Det bara klickar på allt och på alla plan! ❤
Jag fick feministhjälp av @Pancakes att låta bli att skriva att han är bäst i världen, vilket jag tycker är alldeles obekvämt innan vi ens sets. Orimligt mycket bättre kändes det att ha låtit bli att skriva just det när vi nu bestämt att ses, på torsdag, vid ett jävla träd mitt på ett torg vilket jag aldrig noterat
Alltså, jag läser alltid denna tråden från mitt icke-anonyma konto och är så aviiiis, jag vill också dejta!
Eller snarare, jag har varit singel länge nu och trivs bra med det. Ett par riktigt horribla relationer gör att tanken på att ha någon nära inpå ger mig lite klaustrofobi... Men jag saknar ändå liksom att ha någon. Ibland. I lagom mängd.
Men jag kan ju inte vara ensam om att vilja ha någon som inte nödvändigtvis sitter fast i min höft...
Men hur gör man ens? Jag avskyr att dejta! Jag är introvert på ett sätt som gör att det tar galet mycket energi av mig att lära känna någon, och jag är så genuint ointresserad av personer jag inte känner även om jag försöker. Dessutom känner jag inte fysisk attraktion till personer jag inte känner och tycker bra om. Tinder är ju då verkligen inte min grej, heh.
Lägg till att jag inte vill ha barn, och antagligen inte kommer vilja vara någons sambo igen. Är dessutom i en ålder där man förväntas skaffa barn, eller redan har smått. Jag tror inte jag vill dejta någon som har (små?) barn, även om tanken på en deltidspartner tilltalar mig... Av någon anledning tror jag dock den inställningen gör mig ointressant för nån som har barn.
Jag orkar inte gå på miljoner förstadejter, det är det värsta som finns. Jag vill bara hem igen innan jag ens kommit fram. Skulle vilja hoppa över de första två dejterna, och gå direkt på tredje - vill jag träffa någon en tredje gång finns det definitivt något där liksom.
Just nu roar jag mig med att vara lite förtjust i en otillgänglig vän. Det är om inte annat mysigt att ha lite pirr igen.
Men det är kul att följa alla er!
Tråkigt att du inte följde mitt råd
Det finns faktist sånna! Jag var i samma sits, förutom att jag var barn, men är inte intresserad av fler, och träffade faktist en helt perfekt karl!
Han vill inte ha barn (är just småbarnstiden som avskräcker honom, min fyller snart 7 och särbon anser att han är rolig att hänga med) Han har egna intressen både sommar och vinter (motorcykel och skoter), han har eget hus liksom jag, och ibland är vi där, ibland hos mig, och ibland var för sig, och vi tar dagen som den kommer, vill vi ses en dag så gör vi det, vill vi inte så skippar vi det.
Första dejten blev över en kopp kaffe hos honom och vi pratade på som om vi känt varandra hela livet, inte det minsta jobbiga, tryckta stämningen jag oftast får med andra människor, även människor jag känner infann sig inte för en enda sekund!
Vi har hängt ihop i 4 månader nu, och jag känner mig tryggare med honom än vad jag gjort med någon annan. Vi kan prata om precis allt, men vi pratar inte så mycket vilket är skönt. Det behövs liksom inte. Vi kan sitta en kväll i soffan och bara göra ingenting, säga ingenting, och det är bara lugnt och skönt. Samtidigt så kan vi skratta så vi kiknar, för att sen prata om alla dess världsproblem.
Det bara klickar på allt och på alla plan! ❤
Men hade aldrig fungerat med någon som sitter och väntar på att jag ska komma hem typ. Hade varit så galet stressad. Är du jag?
Hade kunnat vara jag som skrev det där. Hatar verkligen också att dejta, och att inte veta om det kommer leda till något osv..
Åh vad fint, vad glad jag blir för din skull.
Det är ju dem man träffar som det inte känns awkward och spänt med som man gärna vill träffa igen i min erfarenhet också. Låter som att ni fått till något helt perfekt.
Jag är nog öppen för att kanske kunna vara sambo egentligen, jag är ju inte hemma mycket ändå (åker hemifrån vid 07 och kommer hem runt 20) så är det någon som precis som jag vill ha lugn och ro hemma hade det nog kunnat fungera. Har inget emot sällskap i soffan på kvällarna när jag dricker vin och ser på serier, men det får ju helst vara någon som inte kräver så mycket av mig rent socialt just då.
Däremot vägrar jag försätta mig i en situation där ett uppbrott med en partner innebär att jag måste flytta. Mitt hem är en sån enorm trygghet för mig, jag vill verkligen inte behöva slitas upp både från det och en relation samtidigt. Men då blir en eventuell sambo mer som en inneboende, om boendet i grund är mitt mineown and mine. Och det känns inte rättvist heller. Men skulle jag träffa någon som väldigt gärna vill bo ihop och är med på dem premisserna så hade jag nog kunnat ge det ett försök.
Kanske?
Önskar kk fungerade för mig, finns inga känslor finns ingen attraktion och det rinner ut i sanden. Finns känslor fungerar inte casual.
). Jag hade inte brytt mig. Dels litar jag inte på den där "mrkoll"-sidan, dels vet jag hur extremt små och fåniga saker som kan hamna att stå med där. Det är knappast så att det bara är galna mördare som hamnar med där.Läser fortfarande allt men skriver desto mindre här. Men fick upp en fundering och behöver egentligen bara nån som säger åt mig att chilla... Eller att backa, är tacksam för all input för jag blev lite ställd.
Kunde inte låta bli att kolla upp vart i stan en tindermatchning bor för att jag blev nyfiken (och det var inte så svårt att hitta han på fb pga namnet+yrke, mina kompisar kallar mig superstalkern, jag fattar inte varför
Men i alla fall, pga buke så fick jag ju för mig att kolla på den här "Mrkoll" sidan och där står det att han är "förekommande i (brotts) mål" och blir ju så klart lite fundersam. Å andra sidan så vet jag inte hur bra sidan stämmer då det tex står fel på hur länge släktingar till mig bott i sitt hus. Och hade jag inte varit så himla nyfiken av mig hade jag ju inte fått reda på det alls. Och då hade jag ju liksom inte heller behövt bry mig. Tänker också att det kanske kan handla om nån mindre "hemsk" sak, typ fortkörning (om sånt kan gå till domstol?) och med tanke på att han jobbar med människor i en branch där man behöver lämna ut brottsregister så borde det ju inte handla om något så pass allvarligt som inte räknas med där?
Har ju inte ens träffat killen än, men han är kul att skriva lite med och min plan var/är att försöka få till en träff inom nån vecka iaf om det fortsätter vara trevligt att chatta.
Hur hade ni resonerat?
Nu har jag ingen större koll men jag har gjort ett par polisanmälningar genom åren och iaf ett av dem slutade med fällande dom, men i det fallet så förekom jag ju även om det inte var jag som var anmäld utan anmälaren.
) 
