Wonna
Trådstartare
Jag avundas människor som bara "vet" vad de ska göra i resten av livet från stunden de lämnat gymnasiet. När jag själv slutade gymnasiet så hade jag en hästskötarexamen, men jag kände väl att det inte var mitt karriärsval för resten av livet precis. Jag var fast besluten att studera vidare, men till vad? Djurintresset pekade mig mot de djurrelaterade alternativ till utbildningar på universitetsnivå som finns i Sverige - Veterinär. djursjukskötare eller etologi.
Efter en praktik på veterinärstation så kände jag ändå att vill jag jobba på djursjukhus så är det veterinär som gäller, men då var det ju det där problemet med matten..Jag behövde C och D matte till att börja med för att ens ha en chans. Jag skrev in mig på komvux men väl där så behövde jag läsa om hela B-mattekursen på grund av att systemet precis ändrats samma höst. Jag som gråtigt och slitit mitt hår över matten tidigare år slogs ner direkt av att behöva göra om en hel kurs men bestämde mig för att göra ett försök ändå. Ganska snart kände jag att detta inte var värt kämpandet och bestämde mig för att kolla på alternativa karriärsvägar istället. Jag tog lite ströjobb under tiden jag väntade på nästa hösts antagning men av någon outgrundlig anledning så sökte jag in på ett basår istället, flyttade till den staden men när dagen kom för skolstart så gick jag aldrig dit! Bör tilläggas att jag inte mådde så bra just denna period, men efter några dagars grubblande och googlande så sökte jag spontant in på en teaterutbildning och kom in där istället. I samma veva så blev jag erbjuden ett jobb som jag inte kunde tacka nej till och sammanvävde först detta med teaterstudierna, men kände ganska snart att det blev för mycket och att teaterstudierna ändå inte gav så mycket, så jag lade av och satsade fullt på jobbet istället.
Jag trivdes riktigt bra på det här jobbet, även om det var långt ifrån heltid så lade jag ner mycket tid på det och hade även ett antal extrajobb vid sidan om. Har aldrig haft ett jobb som jag trivs så bra på som detta, varken förr eller senare.
Hösten därefter så bestämde jag mig för att börja en distansutbildning på universitet inom hälsa. Hälsa, diet och träning var något som intresserat mig länge och det kändes som ett bra val. Dock så kom det snart fram att de obligatoriska mötena var lite oftare än vad jag hade tänkt mig och det stressade mig med resekostnaderna som blev när jag behövde resa över halva Sverige varje gång. Ett av ämnena var kemi och jag hamnade snabbt på efterkälken i just detta ämnet då det liksom matten är ett allt för betungande ämne för mig där självförtroende tryter. Att läsa på distans var inte heller optimalt för mig och jag sköt gärna fram på saker till sista minuten och satt vid datorn timme efter timme utan att få allt för mycket gjort. Jag hade även kvar mitt jobb plus flera politiska åtaganden.(anledningen till att jag ville läsa på distans var just att jag ville kunna fortsätta med detta).
Efter att fått hjärtat brustet i en tidigare relation så bestämde jag mig för att pausa studierna efter en och en halv termin och resa istället som också stod på min "to do-lista", så jag drog iväg några månader och jobbade med hästar och kom tillbaka med ny energi och nya mål. Hösten därefter så var jag förvirrad och deprimerad åter igen, beslutsångesten sköljde över mig och saker och ting kändes hopplöst. Plan A hade varit att åka och resa igen och jobba utomlands, men det kändes plötsligt meningslöst och jag tog istället plan B, att stanna hemma och fortsätta plugga på distans igen samt gå en hundkurs jag länge velat gå. Men jag mådde inte bra, kände mig fast och stillastående i min egen utveckling där jag satt i mitt rum och försökte plugga kemi igen. Inte ens hundkursen som jag så länge velat gå kändes rolig och jag kände att jag svek med min oengagemang, likaså med mina politiska uppdrag. Jag flyttade även i samma veva, men det nya boendet (inneboende) var inte städat på år och hade inte ens ett fungerande badrum, så jag var tvungen att bo hos min pappa innan det var fixat.
Så fick jag plötsligt ett tips av en vän som skulle till Italien för att volontärarbeta och undrade om jag ville följa med. Jag kände att det var ett bönesvar och att jag bara måste iväg från allt då jag höll på att drunkna i min ångest. Åter igen ett beslut taget av en person som inte var sitt "fulla jag" om ni förstår vad jag menar och även om det var en befrielse att sticka iväg igen så var jag fortfarande deprimerad och ansträngde mig ständigt i de andras sällskap men kände att jag inte var fullt så omtyckt så som min vän var på volontärgården. Jag var inte mig själv helt enkelt men efter en månads utomlandsvistelse så längtade jag hem igen och att åter igen få ta tag i mitt liv.
Väl hemma så fick jag ett vikariat och jobbade där fram till jul. Direkt efter jul fick jag en anställning i en ny stad och flyttade dit under det kommande halvåret under tiden jag funderade vidare på min framtid och sökte till en utbildning utomlands. Nu börjar vi närma oss dagens läge. Det slutade med att jag kom in och bestämde mig för att flytta utomlands och studera motsvarigheten till etologi-utbildningen jag inte kunde komma in på i Sverige. Trodde jag.
Jag fick höra att det första året var endast ren biologi och psykologi, vilket kändes helt okej eftersom psykologi även är ett ämne jag är intresserad av. Väl antagen så fick jag så småningom nys på hela programupplägget som på grund av att det är en väldigt ny utbildning inte funnits att se tidigare. Jag hann t.o.m flytta innan jag började granska det hela lite mer. även de kommande åren så skulle vi läsa psykologi(för människor) och rena biologikurser. Det framgick mer och mer för mig att det trots allt kanske inte var precis det jag letat efter, långt ifrån motsvarigheten i Sverige. Här har man istället valt redan befintliga kurser på universitetet och skapat en "ny utbildning", genom en mix av psykologi och biologi-kurser.
Så här är jag, vissa kanske t.o.m. listat ut vem jag är men ber er i så fall att respektera min anonymitet.
Åter igen så har jag i princip kommit fram till att näe, detta var faktiskt inte min grej heller.! Redan första praktiska momentet som vi hade i ett labb så fick jag testa på "vetenskaplig metod" genom att placera skruvar och spik i rätt ordning och spontant kände jag att det var så långt ifrån mitt intresseområde som man kan komma, det där med vetenskap.. Även om det förstås är en ganska drastisk slutsats att dra efter en lektion så började tankarna gå på högvarv igen - var hör jag egentligen hemma? Och vad ska jag studera om detta nu inte passar mig heller?
Jag känner mig i nuläget hyfsat klar i tanken och målmedveten. Det var roligt att testa på detta men nä, det är faktiskt inte min grej. Nu har jag testat på två olika universitetsutbildningar, vilket var bra, för nu kan jag sudda ut dem från framtidskartan helt. Jag har kommit fram till att jag definitivt inte är en vetenskapligt eller metodiskt lagd person, snarare väldigt kreativt lagd, jag behöver skapa i text, färg och muntligt tal. Detta har jag ju vetat tidigare också men har inte riktigt gått upp för mig helt fören nu. Plan C hägrar inför nästa höst, men det jag funderar på i nuläget är väl framförallt om det är värt att gå även nästa termin, då det trots allt medför en del dyra kostnader med boende.. Förhoppningsvis hinner jag fundera lite mer över jul då jag äntligen får åka hem till mitt kära Sverige igen!(borta bra, hemma bäst)
Hur hade ni gjort? Finns det fler som mig där ute eller är det bara jag som har ett livsspann som påminner om ett katt-vandaliserat garnnystan...?
PS. Detta var delvis skrivet som en självbearbetning av mitt eget liv, en stor guldstjärna till er som tagit er tid att läsa ända hit!^^ ..Kommentarer och tankar mottages förstås tacksamt! DS.
Efter en praktik på veterinärstation så kände jag ändå att vill jag jobba på djursjukhus så är det veterinär som gäller, men då var det ju det där problemet med matten..Jag behövde C och D matte till att börja med för att ens ha en chans. Jag skrev in mig på komvux men väl där så behövde jag läsa om hela B-mattekursen på grund av att systemet precis ändrats samma höst. Jag som gråtigt och slitit mitt hår över matten tidigare år slogs ner direkt av att behöva göra om en hel kurs men bestämde mig för att göra ett försök ändå. Ganska snart kände jag att detta inte var värt kämpandet och bestämde mig för att kolla på alternativa karriärsvägar istället. Jag tog lite ströjobb under tiden jag väntade på nästa hösts antagning men av någon outgrundlig anledning så sökte jag in på ett basår istället, flyttade till den staden men när dagen kom för skolstart så gick jag aldrig dit! Bör tilläggas att jag inte mådde så bra just denna period, men efter några dagars grubblande och googlande så sökte jag spontant in på en teaterutbildning och kom in där istället. I samma veva så blev jag erbjuden ett jobb som jag inte kunde tacka nej till och sammanvävde först detta med teaterstudierna, men kände ganska snart att det blev för mycket och att teaterstudierna ändå inte gav så mycket, så jag lade av och satsade fullt på jobbet istället.
Jag trivdes riktigt bra på det här jobbet, även om det var långt ifrån heltid så lade jag ner mycket tid på det och hade även ett antal extrajobb vid sidan om. Har aldrig haft ett jobb som jag trivs så bra på som detta, varken förr eller senare.
Hösten därefter så bestämde jag mig för att börja en distansutbildning på universitet inom hälsa. Hälsa, diet och träning var något som intresserat mig länge och det kändes som ett bra val. Dock så kom det snart fram att de obligatoriska mötena var lite oftare än vad jag hade tänkt mig och det stressade mig med resekostnaderna som blev när jag behövde resa över halva Sverige varje gång. Ett av ämnena var kemi och jag hamnade snabbt på efterkälken i just detta ämnet då det liksom matten är ett allt för betungande ämne för mig där självförtroende tryter. Att läsa på distans var inte heller optimalt för mig och jag sköt gärna fram på saker till sista minuten och satt vid datorn timme efter timme utan att få allt för mycket gjort. Jag hade även kvar mitt jobb plus flera politiska åtaganden.(anledningen till att jag ville läsa på distans var just att jag ville kunna fortsätta med detta).
Efter att fått hjärtat brustet i en tidigare relation så bestämde jag mig för att pausa studierna efter en och en halv termin och resa istället som också stod på min "to do-lista", så jag drog iväg några månader och jobbade med hästar och kom tillbaka med ny energi och nya mål. Hösten därefter så var jag förvirrad och deprimerad åter igen, beslutsångesten sköljde över mig och saker och ting kändes hopplöst. Plan A hade varit att åka och resa igen och jobba utomlands, men det kändes plötsligt meningslöst och jag tog istället plan B, att stanna hemma och fortsätta plugga på distans igen samt gå en hundkurs jag länge velat gå. Men jag mådde inte bra, kände mig fast och stillastående i min egen utveckling där jag satt i mitt rum och försökte plugga kemi igen. Inte ens hundkursen som jag så länge velat gå kändes rolig och jag kände att jag svek med min oengagemang, likaså med mina politiska uppdrag. Jag flyttade även i samma veva, men det nya boendet (inneboende) var inte städat på år och hade inte ens ett fungerande badrum, så jag var tvungen att bo hos min pappa innan det var fixat.
Så fick jag plötsligt ett tips av en vän som skulle till Italien för att volontärarbeta och undrade om jag ville följa med. Jag kände att det var ett bönesvar och att jag bara måste iväg från allt då jag höll på att drunkna i min ångest. Åter igen ett beslut taget av en person som inte var sitt "fulla jag" om ni förstår vad jag menar och även om det var en befrielse att sticka iväg igen så var jag fortfarande deprimerad och ansträngde mig ständigt i de andras sällskap men kände att jag inte var fullt så omtyckt så som min vän var på volontärgården. Jag var inte mig själv helt enkelt men efter en månads utomlandsvistelse så längtade jag hem igen och att åter igen få ta tag i mitt liv.
Väl hemma så fick jag ett vikariat och jobbade där fram till jul. Direkt efter jul fick jag en anställning i en ny stad och flyttade dit under det kommande halvåret under tiden jag funderade vidare på min framtid och sökte till en utbildning utomlands. Nu börjar vi närma oss dagens läge. Det slutade med att jag kom in och bestämde mig för att flytta utomlands och studera motsvarigheten till etologi-utbildningen jag inte kunde komma in på i Sverige. Trodde jag.
Jag fick höra att det första året var endast ren biologi och psykologi, vilket kändes helt okej eftersom psykologi även är ett ämne jag är intresserad av. Väl antagen så fick jag så småningom nys på hela programupplägget som på grund av att det är en väldigt ny utbildning inte funnits att se tidigare. Jag hann t.o.m flytta innan jag började granska det hela lite mer. även de kommande åren så skulle vi läsa psykologi(för människor) och rena biologikurser. Det framgick mer och mer för mig att det trots allt kanske inte var precis det jag letat efter, långt ifrån motsvarigheten i Sverige. Här har man istället valt redan befintliga kurser på universitetet och skapat en "ny utbildning", genom en mix av psykologi och biologi-kurser.
Så här är jag, vissa kanske t.o.m. listat ut vem jag är men ber er i så fall att respektera min anonymitet.
Åter igen så har jag i princip kommit fram till att näe, detta var faktiskt inte min grej heller.! Redan första praktiska momentet som vi hade i ett labb så fick jag testa på "vetenskaplig metod" genom att placera skruvar och spik i rätt ordning och spontant kände jag att det var så långt ifrån mitt intresseområde som man kan komma, det där med vetenskap.. Även om det förstås är en ganska drastisk slutsats att dra efter en lektion så började tankarna gå på högvarv igen - var hör jag egentligen hemma? Och vad ska jag studera om detta nu inte passar mig heller?
Jag känner mig i nuläget hyfsat klar i tanken och målmedveten. Det var roligt att testa på detta men nä, det är faktiskt inte min grej. Nu har jag testat på två olika universitetsutbildningar, vilket var bra, för nu kan jag sudda ut dem från framtidskartan helt. Jag har kommit fram till att jag definitivt inte är en vetenskapligt eller metodiskt lagd person, snarare väldigt kreativt lagd, jag behöver skapa i text, färg och muntligt tal. Detta har jag ju vetat tidigare också men har inte riktigt gått upp för mig helt fören nu. Plan C hägrar inför nästa höst, men det jag funderar på i nuläget är väl framförallt om det är värt att gå även nästa termin, då det trots allt medför en del dyra kostnader med boende.. Förhoppningsvis hinner jag fundera lite mer över jul då jag äntligen får åka hem till mitt kära Sverige igen!(borta bra, hemma bäst)
Hur hade ni gjort? Finns det fler som mig där ute eller är det bara jag som har ett livsspann som påminner om ett katt-vandaliserat garnnystan...?
PS. Detta var delvis skrivet som en självbearbetning av mitt eget liv, en stor guldstjärna till er som tagit er tid att läsa ända hit!^^ ..Kommentarer och tankar mottages förstås tacksamt! DS.
Känner mig mest generad över att byta utbildning åter igen nu, men den skammen får jag nog stå ut med till jag hittat rätt och fullföljt det hela vägen.
