Dålig på att bestämma sig - Karriärsval (långt)

[Wonna]

Jag avundas människor som bara "vet" vad de ska göra i resten av livet från stunden de lämnat gymnasiet. När jag själv slutade gymnasiet så hade jag en hästskötarexamen, men jag kände väl att det inte var mitt karriärsval för resten av livet precis. Jag var fast besluten att studera vidare, men till vad? Djurintresset pekade mig mot de djurrelaterade alternativ till utbildningar på universitetsnivå som finns i Sverige - Veterinär. djursjukskötare eller etologi.
Efter en praktik på veterinärstation så kände jag ändå att vill jag jobba på djursjukhus så är det veterinär som gäller, men då var det ju det där problemet med matten..Jag behövde C och D matte till att börja med för att ens ha en chans. Jag skrev in mig på komvux men väl där så behövde jag läsa om hela B-mattekursen på grund av att systemet precis ändrats samma höst. Jag som gråtigt och slitit mitt hår över matten tidigare år slogs ner direkt av att behöva göra om en hel kurs men bestämde mig för att göra ett försök ändå. Ganska snart kände jag att detta inte var värt kämpandet och bestämde mig för att kolla på alternativa karriärsvägar istället. Jag tog lite ströjobb under tiden jag väntade på nästa hösts antagning men av någon outgrundlig anledning så sökte jag in på ett basår istället, flyttade till den staden men när dagen kom för skolstart så gick jag aldrig dit! Bör tilläggas att jag inte mådde så bra just denna period, men efter några dagars grubblande och googlande så sökte jag spontant in på en teaterutbildning och kom in där istället. I samma veva så blev jag erbjuden ett jobb som jag inte kunde tacka nej till och sammanvävde först detta med teaterstudierna, men kände ganska snart att det blev för mycket och att teaterstudierna ändå inte gav så mycket, så jag lade av och satsade fullt på jobbet istället.

Jag trivdes riktigt bra på det här jobbet, även om det var långt ifrån heltid så lade jag ner mycket tid på det och hade även ett antal extrajobb vid sidan om. Har aldrig haft ett jobb som jag trivs så bra på som detta, varken förr eller senare.
Hösten därefter så bestämde jag mig för att börja en distansutbildning på universitet inom hälsa. Hälsa, diet och träning var något som intresserat mig länge och det kändes som ett bra val. Dock så kom det snart fram att de obligatoriska mötena var lite oftare än vad jag hade tänkt mig och det stressade mig med resekostnaderna som blev när jag behövde resa över halva Sverige varje gång. Ett av ämnena var kemi och jag hamnade snabbt på efterkälken i just detta ämnet då det liksom matten är ett allt för betungande ämne för mig där självförtroende tryter. Att läsa på distans var inte heller optimalt för mig och jag sköt gärna fram på saker till sista minuten och satt vid datorn timme efter timme utan att få allt för mycket gjort. Jag hade även kvar mitt jobb plus flera politiska åtaganden.(anledningen till att jag ville läsa på distans var just att jag ville kunna fortsätta med detta).

Efter att fått hjärtat brustet i en tidigare relation så bestämde jag mig för att pausa studierna efter en och en halv termin och resa istället som också stod på min "to do-lista", så jag drog iväg några månader och jobbade med hästar och kom tillbaka med ny energi och nya mål. Hösten därefter så var jag förvirrad och deprimerad åter igen, beslutsångesten sköljde över mig och saker och ting kändes hopplöst. Plan A hade varit att åka och resa igen och jobba utomlands, men det kändes plötsligt meningslöst och jag tog istället plan B, att stanna hemma och fortsätta plugga på distans igen samt gå en hundkurs jag länge velat gå. Men jag mådde inte bra, kände mig fast och stillastående i min egen utveckling där jag satt i mitt rum och försökte plugga kemi igen. Inte ens hundkursen som jag så länge velat gå kändes rolig och jag kände att jag svek med min oengagemang, likaså med mina politiska uppdrag. Jag flyttade även i samma veva, men det nya boendet (inneboende) var inte städat på år och hade inte ens ett fungerande badrum, så jag var tvungen att bo hos min pappa innan det var fixat.

Så fick jag plötsligt ett tips av en vän som skulle till Italien för att volontärarbeta och undrade om jag ville följa med. Jag kände att det var ett bönesvar och att jag bara måste iväg från allt då jag höll på att drunkna i min ångest. Åter igen ett beslut taget av en person som inte var sitt "fulla jag" om ni förstår vad jag menar och även om det var en befrielse att sticka iväg igen så var jag fortfarande deprimerad och ansträngde mig ständigt i de andras sällskap men kände att jag inte var fullt så omtyckt så som min vän var på volontärgården. Jag var inte mig själv helt enkelt men efter en månads utomlandsvistelse så längtade jag hem igen och att åter igen få ta tag i mitt liv.

Väl hemma så fick jag ett vikariat och jobbade där fram till jul. Direkt efter jul fick jag en anställning i en ny stad och flyttade dit under det kommande halvåret under tiden jag funderade vidare på min framtid och sökte till en utbildning utomlands. Nu börjar vi närma oss dagens läge. Det slutade med att jag kom in och bestämde mig för att flytta utomlands och studera motsvarigheten till etologi-utbildningen jag inte kunde komma in på i Sverige. Trodde jag.
Jag fick höra att det första året var endast ren biologi och psykologi, vilket kändes helt okej eftersom psykologi även är ett ämne jag är intresserad av. Väl antagen så fick jag så småningom nys på hela programupplägget som på grund av att det är en väldigt ny utbildning inte funnits att se tidigare. Jag hann t.o.m flytta innan jag började granska det hela lite mer. även de kommande åren så skulle vi läsa psykologi(för människor) och rena biologikurser. Det framgick mer och mer för mig att det trots allt kanske inte var precis det jag letat efter, långt ifrån motsvarigheten i Sverige. Här har man istället valt redan befintliga kurser på universitetet och skapat en "ny utbildning", genom en mix av psykologi och biologi-kurser.

Så här är jag, vissa kanske t.o.m. listat ut vem jag är men ber er i så fall att respektera min anonymitet.
Åter igen så har jag i princip kommit fram till att näe, detta var faktiskt inte min grej heller.! Redan första praktiska momentet som vi hade i ett labb så fick jag testa på "vetenskaplig metod" genom att placera skruvar och spik i rätt ordning och spontant kände jag att det var så långt ifrån mitt intresseområde som man kan komma, det där med vetenskap.. Även om det förstås är en ganska drastisk slutsats att dra efter en lektion så började tankarna gå på högvarv igen - var hör jag egentligen hemma? Och vad ska jag studera om detta nu inte passar mig heller?

Jag känner mig i nuläget hyfsat klar i tanken och målmedveten. Det var roligt att testa på detta men nä, det är faktiskt inte min grej. Nu har jag testat på två olika universitetsutbildningar, vilket var bra, för nu kan jag sudda ut dem från framtidskartan helt. Jag har kommit fram till att jag definitivt inte är en vetenskapligt eller metodiskt lagd person, snarare väldigt kreativt lagd, jag behöver skapa i text, färg och muntligt tal. Detta har jag ju vetat tidigare också men har inte riktigt gått upp för mig helt fören nu. Plan C hägrar inför nästa höst, men det jag funderar på i nuläget är väl framförallt om det är värt att gå även nästa termin, då det trots allt medför en del dyra kostnader med boende.. Förhoppningsvis hinner jag fundera lite mer över jul då jag äntligen får åka hem till mitt kära Sverige igen!(borta bra, hemma bäst)

Hur hade ni gjort? Finns det fler som mig där ute eller är det bara jag som har ett livsspann som påminner om ett katt-vandaliserat garnnystan...?

PS. Detta var delvis skrivet som en självbearbetning av mitt eget liv, en stor guldstjärna till er som tagit er tid att läsa ända hit!^^ ..Kommentarer och tankar mottages förstås tacksamt! DS.

 

[pretsco]

I samma veva så blev jag erbjuden ett jobb som jag inte kunde tacka nej till och sammanvävde först detta med teaterstudierna, men kände ganska snart att det blev för mycket och att teaterstudierna ändå inte gav så mycket, så jag lade av och satsade fullt på jobbet istället.

Jag trivdes riktigt bra på det här jobbet, även om det var långt ifrån heltid så lade jag ner mycket tid på det och hade även ett antal extrajobb vid sidan om. Har aldrig haft ett jobb som jag trivs så bra på som detta, varken förr eller senare.

Det här lät ju som det du tyckte absolut bäst om. Vad var det för jobb? Varför trivdes du så bra där? Går det att hitta något liknande?

 

[Wonna]

Tack för svar! Det var ett jobb för ett politiskt parti där jag satt på expeditionen som enda ansvarige och lite "spindeln i nätet", organiserade och förberedde möten, satt sekreterare osv. Jag trivdes nog bra där eftersom det var mycket eget ansvar där jag fick planera mitt arbete självständigt, men även att få träffa mycket människor och att det överlag var väldigt utvecklande.
Jag är faktiskt inne på strategisk kommunikation nu bl.a. även media/ journalistik, men tror nästan att någon utbildning inom kommunikation kan passa mig allra bäst!.. Känner mig mest generad över att byta utbildning åter igen nu, men den skammen får jag nog stå ut med till jag hittat rätt och fullföljt det hela vägen.

 

[starcraft]

När jag läser din text slås jag av två saker: 1. Du skriver upprepande att du är deprimerad/har varit. Är det något du fått hjälp med att bearbeta? Ta beslut om min framtid var helt omöjligt när jag var deprimerad och allt kändes fel. Jag levde mer för dagen (till viss del gör jag det fortfarande även om en längre horisont är möjlig att ens föreställa mig idag)
2. Måste du plugga? Om du inte vet vad du vill, är det inte bättre att jobba lite, prova dig fram? Testa vad du gillar? Försök hitta något som det jobb du faktiskt gillade? Jag jobbade typ 3-4 år mellan gymnasiet och tills jag kom på vad jag ville göra. En del behöver längre tid. Och jag är inte ens säker på att det jag gör idag är det jag vill hålla på med resten av livet, men just nu är det precis det jag vill göra.

 

[Wonna]

Svar nej. Sent i våras så hörde jag faktiskt av mig till vårdcentralen och fick prata med en socionom, men det blev bara ett tillfället eftersom hon sen gick på semester över sommaren och jag flyttade utomlands. Jag skulle nog behöva hjälp dock, men för några år sedan när jag senast fick börja gå till en psykolog så kände jag att jag redan mådde bättre och var på rätt väg i livet igen innan jag väl började gå hos honom, samt att det kostade pengar, så då hoppade jag av även den gången. Det går ju i perioder, när det går bra i livet och jag känner att jag är på rätt väg så mår jag i regel bra. När det går sämre så tar jag det troligen oftast lite hårdare än många andra skulle ha gjort.
Jag har dock en mamma som haft problem med depressioner och ångest hela livet och idag har isolerat sig helt sedan några år tillbaka, så det finns i släkten så att säga. Jag har dock 5 syskon och det har gått extremt bra för alla dem i livet. Jag har nog på många sätt tagit smällen med mamma mer än dem dock, började göra alla ärenden åt henne redan som trettonåring när hon slutade gå utanför dörren, jag har varit dem som propsat på att hon alltid ska ringa mig när hon mår dåligt etc.

Men som du säger så blir beslut i regel dåliga när de tas när man mår dåligt, särskilt när ingenting i livet känns roligt längre. Men det är jag väl medveten om nu och försöker att undvika sådant.

..Ju mer jag testar på (jobb som studier)desto bättre vet jag ju vad jag vill. Och jobba har jag gjort de senaste 5 åren och testat på allt mellan himmel och jord, utifrån mitt cv så kan man nog tro att jag är i pensionsåldern redan.. Jag vill verkligen inte jobba just nu då jag är så fruktansvärt less på "skitjobb" och att jobba med sånt jag inte har intresse för. Jag vill ha en bra, intressant utbildning i grunden för att så småningom kunna skaffa ett utvecklande och inspirerande jobb som leder mig framåt i karriären.
Så med andra ord, "pröva mig fram" är precis vad jag har gjort de senaste åren, med studier såväl som jobb. Att plugga det jag gör nu kändes som det rätta eftersom djur alltid har varit ett intresse (även om jag inte haft tid att ägna mig åt dem de senaste åren)och kunde ha varit det rätta om det inte hade varit för att utbildningen är långt ifrån mina förväntningar. Jag valde nog delvis att tacka ja till utbildningen för att jag var rädd att ångra en sån otrolig chans som att studera utomlands annars, samt att jag såklart trodde att det skulle bli roligt att studera "djur" men tyvärr så visades ju utbildningen ha väldigt lite med djur att göra i själva verket. Alternativen jag hade i Sverige var mer inriktat på kommunikation och business, vilket jag känner nu är ett givet spår att gå på istället.

Den största funderingen jag går med nu är om jag ens ska gå även nästa termin här. Det skulle nog vara bra, för alternativet att plugga kurser i sverige på distans istället skulle nog lätt kunna bli lite deprimerande igen då jag troligen skulle behöva bo hemma också. Problemet är att lägga lån på studier som jag känner med högsta sannolikhet inte är något jag vill fortsätta med. Och större delen av lånet går isf till mitt studentboende som kostar skjortan. Men som det är nu så tänker jag att jag avslutar denna terminen först o främst och sen åker hem och funderar på saken över jul.

 

[starcraft]

Kan du tillgodoräkna dig kurserna du läser nu och eventuellt nästa termin till utbildningen i Sverige?

Personligen i din sits hade jag inte fortsatt, jag hade åkt hem, försökt få ett jobb som kan ses som en merit till det du tror du vill plugga och tagit tag i måendet. Självklart känns livet bra i bra perioder, men det är just för att hålla sig ovanför ytan när livet inte går som man tänkt sig (vilket det nästan aldrig gör)

 

[Wonna]

Nja, inte till det jag kommer läsa i framtiden. Möjligen att psykologin kan vara ett plus i många lägen,(det läser jag ju även nästa termin) men kanske inte något jag kan tillgodogöra mig för det jag vill läsa framöver istället..
Ja, skulle jag fortsätta så skulle det som sagt medföra fortsatt dyra kostnader för framförallt boendet som jag behöver låna för och även om det kanske skulle ge mig fler nya erfarenheter och kunskap aldrig är en börda, så skulle det kanske vara en ganska onödig sak att fortsätta med när jag redan i princip bestämt mig för att inte fortsätta utbildningen.
Ja, jag har aldrig haft någon större tro på vården men jag antar att det vore bra för min att under en tid få prata med någon, kanske få ite stöd och coaching i livet i allmänhet. Tänkte även testa mig för hypotyreos då jag har många av symptomen. Jag känner dock att jag för varje år tar mig framåt till det bättre! Jag ångrar ingenting, allt är erfarenheter som bara gör mig rikare.