Sv: D-ringsbett
Nu har Toffeltigern varit ute i stallet o fotat, så nu ska ni få se på mina elementära bilder och förklaringar
Såhär ser ett D-ringsbett ut. Mundelen är fäst på mitten av den raka sidan av bettringen. Den andra halvan är rund/oval. Det är altså en vidareutveckling från eggbettet, som fungerar likadant.
Såhär ser det ut när man tar i tygeln. För att göra det tydligare så slängde jag ihop
en snabb bild där jag lagt de båda bilderna ovanpå vanadra. Det som är färgat blått är det bettet som fått hänga fritt.
Det rör sig inte mer än vad ett vanligt tränsbett gör, eftersom tygeln alltid lägger sig i det läget där den rakaste linjen mellan tygel och mundel blir. Hade däremot tygeln varit
fixerad vid ett ställe, hade det blivit en sorts svag gag-effekt.
Jämför med ett
pelham, där över och underskänkeln är oliak långa, och där tyglarna är fixerade vid bestämda positioner. Tar jag i
bridongtygeln blir effekten mer eller mindre precis som tränsbettets. Tar jag i
stångtygeln blir det en stångeffekt, eftersom tygeln inte kan röra sig upp till den positionen den vill. Underskänkeln dras bakåt, samtidigt som överskänkeln flyttas framåt, och som i sin tur stoppas av kinnkedjan. En stångeffekt altså.
Tar jag däremot bort kinnkedjan, kommer jag nästan kunna dra bettet
hur långt som helst. Det blir alltså något som liknar en gag-effekt.
För att det ska bli en regelrätt hävstångseffekt krävs altså att tygeln och sidostycket är fixerade. Jämför (som sagt) med ett jaktkandar, där det finns skåror för tygel och sidostycke. Lägger jag dessutom till en kinnkedja på det hela får jag det vi i ridvärlden kallar stångeffekt. Hade kinnkedjan inte varit där hade det blivit en gag-effekt.
Kanske övertydligt, men ni förstår?
Ledsen för remmarna som hänger ivägen på vissa bilder. Orkade inte ta av nosgrimman, och ville att pålle skulle kunna säga till när det blev obehagligt
