*kl*
Jag liksom flera andra hade inte tänkt ge mig in i den här diskussionen. Men det lilla jag såg av den sista filmen som Trötter länkade gjorde mig så ledsen. Det kanske blev bättre på slutet, men jag klarade inte att vänta och se.
Dock så tror jag det är lite med Cesar Milan som med statistik, man kan vrida det lite som man vill. Om någon förstår vad jag menar. De som inte uppskattar hans metoder kan vrida saker åt det negativa och de som uppskattar honom vrider det åt det positiva. Och sanningen ligger någonstans mittemellan.
Mannen är ju uppenbarligen karismatisk, och det har nog gjort mycket av hans framgång. Det finns ju människor som kan få andra att tro på/göra vad som helst pga sin utstrålning/ övertygande sätt och tal. Och har man dessutom en hund som inte riktigt fungerar, man är desperat och vet inte vad man ska ta sig till och så kommer en människa som kommer och säger att Jag fixar detta. Och faktiskt fixar det (om än på helt fel vis) så kommer många ta det till sig. 'Funkar det för dem så kanske det funkar för mig?!' och så är karusellen i snurrning.
Tycker dock att programmet fått mig att mer tänka på mitt
eget kroppsspråk.
Jag har en tendens att vara rädd alltid, vilket speglar sig i min hund direkt. Så då brukar jag tänka till och gå 'mer självsäkert' och andas lugnt vilket faktiskt lugnar min hund omgående. Men det är ju saker jag redan vet egentligen. Brukar dock se Millan framför mig när jag känner att jag börjar smyga längs väggarna i panik.
Är delvis uppväxt i USA och jag vet att inte situationen är lika i Sverige och USA. Men eftersom programmet visas i Sverige måste vi ju utgå från hur vi gör här. Det är ju de hundarna som bor här som vi ser. Vi går inte ute på bakgårdarna i Ohio och tittar på hundar. Vi går på promenader i Sverige och här har vi inte samma hundkultur. Och vi måste ju utgå från svenska förhållanden i vår diskussion. Tycker jag.
