Sv: Cellförändringar på cellprovet.. är det slut nu?
En av mina närmaste släktingar och vänner (samma person, alltså) gick bort i cancer i våras.
Just det där sista du skriver vill jag verkligen instämma i.
Jag är så galet trött på att det enda som händer när man berättar att en nära har cancer, eller har dött i cancer, är att man får ta hand om den andra personens ångest kring själva ordet cancer. Samtalet blockeras där, kommer inte vidare.
Själv har jag inga direkta känslor kring det. Alltså, jag vill ju helst slippa det, och jag hade djävligt gärna låtit min släkting slippa det, men de där dramatiska känslorna känner jag inte igen hos mig själv och inte hos övriga i familjen.
Vi har varit rätt lugna och krassa hela tiden, och är fortfarande i sorgen, faktiskt. Det känns som att vår attityd mycket har liknat den attityd du gav uttryck för här på buke när du hade cancer.
Och jag känner väldigt ofta att den attityden inte alls är - välkommen. Man "får" inte riktigt vara saklig och lugn i sin relation till just cancer, uppelver jag.
En av mina närmaste släktingar och vänner (samma person, alltså) gick bort i cancer i våras.
Just det där sista du skriver vill jag verkligen instämma i.
Jag är så galet trött på att det enda som händer när man berättar att en nära har cancer, eller har dött i cancer, är att man får ta hand om den andra personens ångest kring själva ordet cancer. Samtalet blockeras där, kommer inte vidare.
Själv har jag inga direkta känslor kring det. Alltså, jag vill ju helst slippa det, och jag hade djävligt gärna låtit min släkting slippa det, men de där dramatiska känslorna känner jag inte igen hos mig själv och inte hos övriga i familjen.
Vi har varit rätt lugna och krassa hela tiden, och är fortfarande i sorgen, faktiskt. Det känns som att vår attityd mycket har liknat den attityd du gav uttryck för här på buke när du hade cancer.
Och jag känner väldigt ofta att den attityden inte alls är - välkommen. Man "får" inte riktigt vara saklig och lugn i sin relation till just cancer, uppelver jag.
