Som tränare – min åsikt
Jag är C-tränare i dressyr och också aktiv ryttare. Man får inte glömma att det faktiskt finns många tränare (för att inte tala om domare) som inte längre är aktiva ryttare men som kan ha ett STRÅLANDE öga för ekipaget framför sig. Personligen är jag glad att jag har en A-tränare som är aktiv ryttare/tävlingsryttare i höga klasser, men jag har duktiga vänner som rider för inte längre aktiva ryttare och är nöjda med det.
Själv rider jag inte alls alltid mina elevers hästar bättre än dem själva. Om ryttaren är lite svag och hästen lätt att komma underfund med så gör jag det omedelbart men det är inte alls alltid så som är fallet! Ryttaren kan vara i princip på samma nivå som jag själv och/eller hästen lite knepig.
Eftersom jag vet att det förväntas av mig att jag omedelbart rider hästen jättebra finns det elevhästar jag drar mig för att sitta upp på (dels kanske för att de är »dumma«) men även de hästar jag vet att jag troligen inte kommer rida bra för de är noll lösgjorda och troligen skulle kräva 20 ridpass för att få resultat, inte 20 minuter. För tror man att det tar 20 minuter så innebär det ofta att man inte bara behöver rida fint och BRA utan också nästan TVINGA hästen till rätt arbete bara för att det ska se bra UT – och det är inget vidare.
Jag tror säkert att de tränare i Sverige som har som enda jobb att rida massa hästar hela dagarna i princip alltid direkt rider elevernas hästar jättebra. Men vi »normala« tränare som kanske själva har tävlat höga klasser, har utbildat ett antal hästar upp i klasserna, rider några egna hästar, ibland sitter upp på elevhästar, vi kan tyvärr inte alltid göra underverk på en stunds ridning. Och det kanske inte alls ser perfekt ut.
Däremot kan vi få förståelse för ett ev problem, och vi kan säkerligen ändå vara bra tränare från marken.
Exemplet med galoppen är ju ganska bra; du borde kunna säga till din tränare; »men du red ju också jättelångsamt!«. Hade det varit jag hade jag velat få en sån diskussion. Kanske hade jag då ändrat mina kommentarer fr marken för att jag KÄNT att det VAR den bästa galoppen för hästen, eller så hade jag galopperat lite till och försökt rida som jag lärde.
Nåja, slutkontentan är ju ändå att man ska trivas med sin tränare och lita på denne, men kanske inte stirra sig blind på ett eller ett fåtal ridpass på ens egna häst. Det är inte alltid lätt att vara perfekt tränare.