F
FiaOchSaffe
Satt o tänkte på min underbara hund albin, 11år gammal och hur kry som helst. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på att det inte är många år kvar, jag skulle ju vilja ha honom kvar för alltid. Och aldrig kommer det finnas en till som han då hela hans släkt dör ut med hon Alla i hans familj har varit helt underbara. Vi hade både mamman och systern ich finare hundar finns det inte.. Hans syster blev 15-16 år gammal och vi bestämde oss för att avliva henne då hon fått vatten i lungorna som kom tillbaka hela tiden.. Men det som hände den dagen vi bokat med veterinären var det bästa som kunde hända trotts allt. Vi kom dit 10 min för tidigt så vi åkte till en skogsglänta för att rasta henne en sista gång när jag gick efter henne så satte hon sig ned för att kissa men hunde sen inte få tillbaka kraften i benen utan gled ned i mitt knä o satte sig och jag kände hur livet ran ur henne där i mitt knä. Det gick väldigt fort o sen satt jag bara där med henne. Solen lyste och det var helt grönt i gräset runt omkring oss. Jag lyfte upp henne och bar henne till bilen. Veterinären kunde inte mer än konstatera att hon inte levde längre och vi tog hem henne och begravde henne. Det var så otroligt skönt att slippa alla sprutor som hennes mamma fick när vi avlivade henne. Usch jag kan inte tänka på dom utan att gråta o bli ledsen, ibland tycker jag nästan att jag hör hur dom går ute i hallen.. men men det är ju det bästa för hundarna att ta bort dom innan de mår för dåligt och båda två var lyckliga tills sista dagen, och jag tror nästan att lilltjejen visste vad som skulle ske, hon visste att det var dags..usch.. nu ska ja tänka på nåt annat och glädjas åt den söta valpen som ligger o tittar på jay lenno i min soffa nu...