- Svar: 16
- Visningar: 2 066
Egentligen borde jag bara vara tacksam. När jag hade varit sjukskriven i över 10 år och ändå lyckades hitta det här jobbet, så var det ett mindre mirakel. Jag hade ingen utbildning eller officiell erfarenhet och med en monumental sjukskrivningshistorik. Men jag fick jobb ändå.
Jag har aldrig sagt något om tjänstepension på jobbet. Det var, och är, ett litet företag. Jag ville inte krångla och kräva en massa saker. Jag skulle ju bara vara tacksam över att jag hade ett jobb, mot alla odds. Sen tänkte jag att det spelade ändå ingen roll när jag varit sjukskriven så länge. Jag var ändå en förlorare.
Så har åren gått. Ibland har lönen höjts. Men löneförhöjningarna har inte kommit varje år. Jag har helt enkelt inte orkat ta upp det oftare. Förra gången gick det 3 år. Nu har det väl gått 2½ år sedan sist. Som sjukskriven har jag inte riktigt varit i positionen att be om högre lön.
Ju fler år som går, desto närmare pensionen kommer jag och desto fler år hinner gå utan tjänstepension.
Min tanke med att köpa det här huset var att få lånet färdigbetalt innan jag blev pensionär för att sedan kunna överleva på en låg pension. Jag får typ 9000 kronor i månaden. Före skatt. Sen spelar det liksom inget roll att jag kan ansöka om bostadstillägg. Inkomsten blir låg ändå.
Det är tungt att hela tiden känna att det dels redan är kört med att rädda pensionen, men också att jag inte är värd mer och har aldrig varit.
Det känns som om livet är ett krig, ett krig där jag hela tiden kämpar med att överleva. Nu har jag ju åter ett krig att utkämpa med min sjukdom. Men jag borde nog vara tacksam över att jag har ett jobb i alla fall och jag har ett eget hem.
Jag har aldrig sagt något om tjänstepension på jobbet. Det var, och är, ett litet företag. Jag ville inte krångla och kräva en massa saker. Jag skulle ju bara vara tacksam över att jag hade ett jobb, mot alla odds. Sen tänkte jag att det spelade ändå ingen roll när jag varit sjukskriven så länge. Jag var ändå en förlorare.
Så har åren gått. Ibland har lönen höjts. Men löneförhöjningarna har inte kommit varje år. Jag har helt enkelt inte orkat ta upp det oftare. Förra gången gick det 3 år. Nu har det väl gått 2½ år sedan sist. Som sjukskriven har jag inte riktigt varit i positionen att be om högre lön.
Ju fler år som går, desto närmare pensionen kommer jag och desto fler år hinner gå utan tjänstepension.
Min tanke med att köpa det här huset var att få lånet färdigbetalt innan jag blev pensionär för att sedan kunna överleva på en låg pension. Jag får typ 9000 kronor i månaden. Före skatt. Sen spelar det liksom inget roll att jag kan ansöka om bostadstillägg. Inkomsten blir låg ändå.
Det är tungt att hela tiden känna att det dels redan är kört med att rädda pensionen, men också att jag inte är värd mer och har aldrig varit.
Det känns som om livet är ett krig, ett krig där jag hela tiden kämpar med att överleva. Nu har jag ju åter ett krig att utkämpa med min sjukdom. Men jag borde nog vara tacksam över att jag har ett jobb i alla fall och jag har ett eget hem.
.
