Från hemsidan (bodilmalmsten.se):
Utdrag Sista boken från Finistère, Albert Bonnniers Förlag, 2008. Formgivning: Nina Ulmaja.
Förlorat Finistère
Jag var en som fann mitt Finistère och nu är det förlorat.
Folk som ser sig själva som offer, finns inget värre, jag hatar det.
Inte mig själv – jag finns inte.
Jag?
Den som vill mig väl ställer inga frågor, den som vill mig väl kräver inga svar.
Atlanten andas – tidvatten in, tidvatten ut.
Jag sitter i min trädgård i Finistère och ser på fjärilarna.
Det är lavendeln som drar dem till sig, den meterhöga lavendeln runt rosorna i stenpartiet.
När jag kom för sju år sedan var det bara ett stenröse där lavendeln blommar nu – inte en fjäril, inte en ros.
Bara en tråkig backe och en massa sten.
Sju år tog det mig.
Sju år av grävande, av gödslande, vattnande, sju års kroppsarbete – min kropp och mitt arbete.
Sju års kamp mot de krälande krypen på mina plantor, mot svartfläckssjukan, mot mördarsniglarna.
Sju års baxande av sten.
Sju års skyfflande av mullvadshögar.
Jag ser på lagerhäcken, dess mörkt glänsande och täta bladverk, jag ser kaprifolens guldgula blommor, hur de ramar in uteplatsen.
Jag ser på bambun, det fridfulla rum av vajande skyhög bambu som skyddar mot insyn i trädgårdens östra hörn, dungen av bambu där jag tänkt meditera den dag det blev av.
Det blir inte av.
Jag ser på lavendeln, på molnet av fjärilar som sprider ut och förtätar sig, jag känner doften från lavendelblommorna.
Jag borde känna stolthet över vad jag har skapat men det känner jag inte, jag känner ingenting – jag har känsloförbud.
Skulle jag känna efter vad jag känner, skulle jag släppa fram en enda känsla skulle resten följa efter, jag skulle vältas, gå under, förmultna, bli mull, skulle jag känna efter vad jag känner skulle jag gå under i jordens djup som en mullvad i sina katakomber.
Det är jag som har skapat det här fjärilsparadiset men det är omständigheter bortom min kontroll som gör att jag måste lämna det.
Så går det till bland de levande, du gör din trädgård, du lägger ner ditt hjärta i den och slår en påle igenom det, du har det du har så länge du har det och sedan har du det inte mer.
Jag har förlorat mitt Finistére.
Så är det.
Så kan det gå madame C.
Det är bara det att madame C inte vet att mitt Finistère är förlorat.
Ingen vet.
Inte min grandiosa granne madame C, inte grannarna på bygatan, inte mina närmaste i Stockholm och mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, ingen vet att innan det här året är slut ska jag ha lämnat min trädgård och utrymt mitt hus.
Ingen vet utom jag, fastighetsmäklaren med det lilla svarta skägget och de tre onda männen i staden nära Nantes.
Jag har förlorat mitt Finistère.
