Återvänder till den här tråden efter ett långt uppehåll, förvånas att den nått sin femtiosjunde sida.
Och jag inser att den skräckblandade förtjusning, nej - förundran jag upplever är samma känsla som när jag loggar in på min derby-motståndares forumsida efter en svidande förlust; det finns delar av katastrofturism som drar.
Bo hemma hos mamma vid 30?
Jag säger till alla unga - bli aldrig sambo med nån som aldrig bott själv under ett par år.
Varför? Jo, för det är först när en person bott själv ett längre tag, som denne förstått allt som behöver göras i ett hem. Och risken är stor att du får ta hand om det arbete som den andre inte ser att finns, som den andre upplever som transparent.
Den känslan är måttligt sexig.