Jag har kanske inte fullt ut kommit över mitt ex än, men jag har sedan uppbrottet i början av året åtminstone lärt mig att leva med mig själv och tycka att livet är helt ok för det mesta och till och med rätt fantastiskt då och då.
Jag har visserligen ingen psykisk ohälsa i bagaget, så jag kanske inte fullt ut kan relatera till dina känslor, men jag tänker att sorgen efter ett avslutat förhållande alltid är en sorg som man måste ta sig igenom.
Min upplevelse är att det gör ont, det stormade massor av olika känslor, samtidigt som det kändes tomt, men jag överlevde. Jag andades, jag försökte att inte analysera känslorna, utan bara låta dem komma och vara. Det var viktigt för mig att inse att var ok att vara ledsen, att känna mig arg, ensam och ynklig och frustrerad och besviken. Jag släppte alla krav på prestation och träning och fokuserade på att ta mig igenom och ta mig vidare dag för dag. Jag prioriterade att få i mig något att äta, oavsett vad det var, jag prioriterade att försöka sova. Jag träffade med vänner och bekanta när jag kände för det, men jag gav mig också tid med mig själv, tid att andas och sörja. Sörja det som varit och sörja det som aldrig kommer att bli.
Jag tyckte det var skönt att ha jobbet att gå till. Där kunde jag vara mitt vanliga jobb-jag, där träffade kollegor och vänner som bara känner den delen av mig. När jag behövde fokusera på något kunde jag för en stund koppla bort alla känslor och tankar, jag kunde nästan få känna mig vanlig igen.
Det tar tid, men det blir bättre. I väntan på att det blir bättre är det ok att vara ledsen, men försök också göra sånt du tycker om. Äta glass, titta på solnedgången, krama ett träd...
Kram!
